En underbar dag för upptäcktsfärd!

Vädret var verkligen  fantastiskt igår, dagen var som gjord för att Lilltrollet skulle få gå på upptäckfärd i ett litet smultronställe vi brukar promenera till.


Trollungen var bokstavligen ett litet Blåbär som från sin trygga sele, fast i min famn, betraktade den stora vida världen.


Trollungen kände på det solvarma gruset och vi fick ha koll, så att det inte hamnade i munnen.


Vi hittade maskrosor och undrade om inte hösten blivit till sommar igen!



De fina bären lyste fint mot solen, de var skojiga att titta på.



Vi gick ner till stranden och kände på det kalla vattnet och lyssnade till vinden som susade i vassen.



Familjen vandrade hem genom skogen och det prasslade så mysigt om löven, ett nytt ljud som Trollungen tyckte om.

Väl hemma bakade pappa pizza och det fick Lilltrollet också smaka, men det är en annan historia.





Mammalyx

Idag har jag bara njutit av livet, inte ägnat mig åt några reflektioner eller haft några synpunkter på vare sig nyheter eller samhällsproblem, inte för att det inte finns, utan för att jag försökte vara i nuet och njuta av det som pågick när det pågick.

Lilltrollet och jag promenerade till babyrytmiken, solen sken och det var redan sensommarvarmt tidigt på morgonen! Varje dag som denna känns som bonus på en skön sommar. Jag tog en vanilla latte (ny last) medan vi väntade på att alla skulle samlas. Har ni märkt hur gott kaffet smakar när man tar sig tid att dricka det! Trollungen hittade några nya sångfavoriter och skrattade högt när det svängde och slängde lite halvt vilt i mina armar. Vi satt kvar en stund efter sången och Trollungen lekte, eller samexisterade i a f med de andra barnen, det visade sig att nya kryprörelser utvecklades i samspelet med de andra bebisarna! Vi tog oss in till staden med delar av barnvagnsmaffian och promenerade i solskenet, bland höstens underbara färger, till en fantastisk restaurang med världens mysigaste trädgård, där lunchen intogs. Vi vandrade hem och fönstershoppade medan jag bar Trollungen i selen, där mitt barn nöjt betraktade världen. Väl i våra hemtrakter handlade jag medan mamma lekte med Trollungen. Ikväll lagade jag makens favoriträtt; Hans mammas oxrullader med en liten touch av mig. Jag ville bara fira att vi hade välsignats med en underbar höstdag och att vi har så mycket att vara tacksamma för.

Hoppas ni också hade en fantastisk dag och tog er tid att njuta av det goda som livet har att erbjuda - även under en helt vanlig torsdag.



 

Mamma mia...

Har slötittat på Mamma Mia ikväll, det en fantastiskt vacker må-bra-film. Maken och jag såg musikalen i London på vår ettåriga bröllopsdag för många år sedan. Efter att ha tillbringat en mysig heldag med mamma och Lilltrollet idag hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka under scenen där Donna hjälper Sophie med brudklänningen och de sjunger "Slipping through my fingers".
Min mamma och jag har varit igenom mycket och hon har alltid satt oss barn i första rummet, hon har försummat sitt eget liv för att försäkra sig om att vi syskon skulle lyckas. Det finns saker i det förflutna som vi har svårt att tala om, men vi vet var vi har varandra och njuter av att kunna dela vardagen, hennes liv fick en efterlängtad strimma av glädje när Trollungen föddes och hon lever upp när hon får umgås med mitt barn. Idag, när alla tre njöt av de äventyr som dagen hade att erbjuda kunde jag inte hjälpa att undra hur länge jag och framförallt Lilltrollet får ha kvar henne. Jag måste påminna mig själv om att varje ögonblick som hon och Trollungen får tillbringa tillsammans är magisk. Jag måste lära mig att stanna upp, släppa taget om framtiden och det förflutna och bli bättre på att njuta av nuet, det är ju just nu som vårt liv händer. Jag vet inte ens om vi lever imorgon! Ibland är jag alltför upptagen med att önska mig mer, eller tänka att bara livet var si eller så, så skulle jag vara lycklig eller ha tid att stanna upp, men så är det inte, livet stannar inte upp i väntan på att jag är redo att närvara…

Jag önskar att jag oftare tog mig tid att ta mammas händer, krama henne hårt och tacka henne för allt hon har gjort, tacka henne för att hon orkar leva vidare trots alla motgångar och säga att jag älskar henne, att hon är en viktigare del av mitt liv än vad jag vågar erkänna.

Tack mamma för att du finns, jag älskar dig!


16 igen...

Om väninnan A hade sett mig idag hade hon dött av skratt, en liten episod utspelade sig idag som hade fört henne ganska exakt 20 år tillbaka i tiden, då utspelade sig scenen på skolgården i vår gymnasieskola, vi var nyblivna ettor och jag lät en herr J i åk 3 lösa en matteuppgift åt mig där jag satt i höstsolen och pluggade. Att jag själv hade löst uppgiften på egen hand utan några som helst problem tidigare på dagen fick han aldrig veta, även om han säkert misstänkte det när han såg mina tindrande beundrande ögon... jag lät honom känna sig kunnig och säkert manlig och jag spelade hjälplös för att komma honom närmare.

Länge har jag lurat mig själv och trott att jag som vuxen, självständig kvinna som fått kämpa hårt för min position aldrig skulle spela på min påhittade hjälplöshet igen... ja, det var till idag.


Jag, Lilltrollet och två andra tjejer från mammagruppen med tillhörande barn och barnvagn gav oss ut på promenad långt bort från våra kvarter idag, vägen skulle ta oss till en finare park genom ett naturområde där många joggingspår går. Boken vi använde som inspiration för promenaden hade ganska otydliga kartor och eftersom vi sällan håller tyst när vi går och samtalen spretar åt alla håll och samsas med tröstande, gullande och mat- och blöjbytespauser så dröjde det inte länge innan vi hade tappat bort oss själva.

Vi såg en orienteringskarta en bit bort och vid den stod det två figurer och lade upp planer för en löprunda, den ene sprang iväg och då vände sig den andra, som måste ha varit PT, mot oss och undrade om vi behövde hjälp av hitta vägen, alla tre, som redan listat ut vägen, tittade på honom och nickade hjälplöst, han hade världens mest vältränade kropp och de blåaste ögon vi sett på länge. Det var nog ganska uppenbart att vi i tyst samförstånd unnade oss några sekunders ögongodis... vi lyssnade färdigt, följde vägen som han pekade ut, fnittrade alltför högt för att han inte skulle fatta att vi hade uppskattat vägledningen och svängde, efter att vi var utom hans synhåll, åt det hållet som vi faktiskt skulle till...

Det kan inte ha varit det enda pubertala som vi gjorde idag, eftersom vi senare, medan vi tog en latte i något som visade sig vara ett studentkafé, fick frågan av en ung tjej om hur det funkade att vara mamma och student. Vi berättade för henne at det var ett decennium sedan vi hade avslutat våra studier... stackaren hade säkert sökt andra som var i hennes situation … frågan hängde dock sig kvar efter att hon gått. Hur hade det varit om jag, istället för att vara helt fokuserad på att läsa färdigt valt att bli mamma under min utbildning. Förutom ångesten jag kände en gång över att kanske vara gravid, utan att vara tillsammans med den tilltänkta fadern, men som sedan bara visade sig vara hormonerna som spelade mig ett spratt, så funderade jag aldrig över om moderskapet skulle ha varit förenligt med studentlivet. I efterhand har det slagit mig och min man att vi kanske hade haft det mycket mer avslappnat om vi valt att bli föräldrar medan han forskade och jag pluggade, innan livet blev så inrutat.

Det finns många fördelar med att vara ung som förälder, fertiliteten, tid på sig om plan A eller B inte funkar, de egna föräldrarnas möjlighet att vara en aktiv del av barnbarnens liv, den något mer flexibla tillvaron… själv måste jag dock säga, att även med facit i hand så står jag fast vid vårt val. Jag var inte redo att ha barn tidigare, längtan efter barn kom först efter 30 år fyllda, maken och jag har en historia ihop, vi har varit tillsammans i över ett årtionde och har egna minnen om ett liv tillsammans, då vi reste och njöt för fullt av tillvaron för två. Jag har en reserverad plats i yrkeslivet som väntar på mig när föräldraledigheten är över, jag har en relativ ekonomisk trygghet i form av ett jobb jag trivs med. Vi är bättre rustade för att ge vårt barn en bra tillvaro på många sätt.

Jag förespråkar inte att man ska vänta med barn, var och en känner nog själv OM och i så fall NÄR man vill ha barn. Själv är jag glad att jag valde att leka av mig, att jag njöt av mitt ansvarslösa studentliv, att jag träffade någon som ville dela livet med mig och som sedermera blev far till det bästa barnet vi någonsin kunde fått, för även om livet är fullt av blåögda personliga tränare, finns det bara en otränad 40 plussare som får mitt hjärta att slå lite snabbare än idag, om än inte alltid lika ofta som förr ;)


Allt ljus på mig...

Jag har ett fantastiskt sätt att hålla kvar sommaren på, jag lyssnar på sommarpratarna när jag går barnvagnspromenader med Lilltrollet. Trollungen brukar ju somna efter en stunds konverserande och sjungande och då tar jag till sommarpratarnas sällskap, i torsdags svar det Helena Bergströms tur.
Det var med blandade känslor som jag såg framemot att lyssna på henne, hon blir ju stundtals lite uttjatad, hon och hennes Collin, men ack vilket trevligt sällskap hon bjöd på! Vi hade en hel del gemensamt, hon, liksom jag, har använt sig av husdjur och speglar för att läsa dikter, historier och öva repliker på egenhändiga pjäser och egna påhittade visor sedan barnsben. Jag har aldrig drömt om att bli skådis men aldrig dragit mig för att tala eller uppträda inför publik. Jag har alltid gillat att stå i rampljuset (här kan jag känna hur vännen M, som hittat min blogg, ler och tänker Spexet 92…fy på dig M) och har tyckt att jag har något att förmedla. Läraryrket kanske var omedvetet ett tryggare (?) sätt att skaffa smig en publik på, en daglig chans att störa och beröra och förhoppningsvis förmedla något.

Jag log också igenkännande när hon berättade om sitt år i USA och hur det är att spela en ny roll när man kommer till ett ställe där ingen känner en! Jag som gick från politisk aktivist till Navy-flickvän på några månader!!!

I helgen hade vi familjeträff, jag, min man, Lilltrollet, mamma, mina syskon och deras respektive, det är alltid en högtidsstund när hela familjen är samlad! De är också den tuffaste publiken jag någonsin haft, vi är väldigt olika och väldigt bestämda i våra åsikter, vi har sedan barndomen diskuterat vetenskap, religion, politik, nyheter och ytligheter under våra föräldrars uppmuntran och utmaningar. Vårt middagsbord var alltid en arena där vi kunde testa våra idéer och teorier och det var där vi mötte de hårdaste kritikerna. Jag älskar mina syskon och våra samtal, men det är nog för att slippa stå till svars inför dem, för det jag skriver i min blogg som jag hållit bloggandet hemligt. Jag föredrar att Lilltrollet får uppmärksamheten när vi ses än att min blogg ska citeras och ifrågasättas.

I helgen kom vi att tala om hur vi alltid satt upp mål och hur vi på olika sätt hittat vår tämligen framgångsrika väg i livet. Då berättade syster E om att hon för några år sedan nappade på Metros erbjudande om att blogga mot ersättning om man uppnådde 5000 läsare inom tre månader, min mycket målmedvetna syster lyckades på mycket kort tid och drev under några månader bloggen, enbart för att vis att hon kunde klara utmaningen, att hon dessutom fick ersättning under lång tid efter att hon slutat bloggat var bara en kul bieffekt, ett bevis på att hon lyckas med det hon företar sig. Hon berättade om sina strategier, ovetande om att jag förde minnesanteckningar som jag de kommande veckorna kommer att testa, vi får se hur jag lyckas. Jag lovar att avslöja några av knepen om jag får 50 prenumeranter inom en månad from idag.

 

Nu ska jag bädda ner mig, jag kom nyss hem från en mycket trevlig kväll med väninnan M som är på konferens i stan, det är alltid kul att umgås IRL då tillfället ges. Tyvärr kom jag hem för sent för att kunna bjuda på en POP overall på tradera som jag spanat på, men smakar det, så kostar det och middagssällskapet var värd förlusten, jag hittar nog en ny auktion igen imorgon! Att Trollungen slängde sig i mina armar när jag kom hem gjorde mig bara lycklig, den där villkorslösa kärleken kan jag inte få nog av!


Dancing Queen?

Nu är jag hemma igen efter helgens kryssning med väninnorna. Maken och Lilltrollet klarade sig som väntat utmärkt och det var oerhört mysigt att se hur kramigt mitt barn var när jag väl kom hem. Jag var nog saknad ;)
Kryssningen med mina väninnor bjöd på ett fantastiskt tillfälle att tala, hinna ikapp, mysa och njuta av många timmar av delad egentid. Som vanligt avhandlas alla ämnen med samma värdighet och tillägnas den tid som den som tar upp ämnet anser sig behöva, inget ämne är för ytligt eller djupt för att tas upp, Mums Mums utseende och Kronprinsessans graviditet samsades med relationsfrågor och oro för sjuka och åldrande föräldrar.

Under resan fick jag en uppenbarelse som jag tänker redogöra för här. För att underlätta tänker jag from nu benämna mina väninnor A och M. Alla dessa insikter har jag tyvärr Ms man att tacka för. Ms man brukar nämligen hälsa till tanterna när M ger sig av till tjejhelgerna, efter denna resa måste jag nog hålla med honom om att vi är mer tanter än tjejer...

1) Vi förfärades av alla dem som hade barn med sig till kryssningen, inte för att dessa barns närvaro skulle störa vårt hårda festande, utan för att vi inte kunde förstå hur föräldrar kunde dra med barnen till en båt där en stor andel av gästerna var överförfriskade och där mindre lämpliga scener med all sannolikhet skulle utspelas framför deras ögon. M har ju, yrkesskadad som hon är, koll på våldsbrottsstatistiken... Vi var helt eniga om att barnen skulle fått det bättre på en kryssning som var avsedd just för barn!

2) Vi blev urglada när vi upptäckte att temat för kryssningens stora dansgolv var 80-tals hits och schlager. Ja, vi är gamla nog att ha minnen till musik som var populär för över tre decennier sen!! Vår dans syftade dessutom främst till att ha roligt, minnas fåniga danssteg och skaka av oss lite kalorier på köpet, och väldigt lite att försöka framstå som attraktiva. A konstaterade vid ett tillfälle att det faktiskt inte var så mycket köttmarknad som vi befarat, sen insåg vi att det pågick nog raggande för fullt, men att vi inte hade märkt av det för att vi inte var föremål för uppvaktandet ;)

3) Middagen intogs inte vid buffén, utan vid á la carte restaurangen, vi åt nyttig och dyr fisk och delade på en flaska finare vin. Vi valde alltså mindre APK och definitivt mindre portioner till förmån för en lugnare miljö där vi kunde samtala och njuta av god mat och dryck.

4) Vi hade en egen spellista som vi spelade i hytten, den innehöll musik som vi har många minnen till, men det var allt annat än partymusik.

5) Vi kom ut ur Taxfree-butiken som sig bör med fulla kassar, där trängdes, godis, smycken och leksaker och någon enstaka flaska likör... det var ju vad männen och barnen hemma hade önskat sig...

6) Vi bokade det tidiga passet på spaavdelningen och tyckte att en av resans höjdpunkter var att samtala och njuta av den fantastiska utsikten över skärgården som man hade från bastun.

Vi hade alltså en fantastisk helg och vi njöt av resan för att vi gjorde det som passade oss bäst, om det där med att vara tant handlar just om det, att vara så pass trygg och tillfreds med sig själv att man inte behöver bry sig om vad andra tycker, så kan jag stolt säga att jag numera är en tant... i lyxförpackning dock! ;)


Tro, hopp och kärlek...

Idag kom posten med två paket från USA, det var presenter till Lilltrollet, från min värdfamilj, dem jag bodde och arbetade hos när jag jobbade som au pair i min ungdom.
Jag åkte till USA knappt två veckor efter studenten och stannade där i drygt ett år, det var ett häftigt äventyr, att komma ut i världen som nybliven student från en mellanstorstad som dessutom hade blivit utnämnt till Sveriges tråkigaste stad just det året. Ungdomsårens känsla av att man ägde världen var påtaglig, och nu skulle jag få uppleva pulsen och livet på andra sidan Atlanten, alldeles på egen hand!

Det är många år sedan nu, men vi håller kontakten ännu, deras liv då, påminner om hur vårt liv ser ut idag. Ett relativt ungt akademikerpar som varit tillsammans mycket länge får ett efterlängtat barn. Med åren har dock deras religiösa tro vuxit, jag kan inte minnas att jag upplevde dem som särskilt religiösa då, deras besök till kyrkan någon gång i kvartalet upplevde jag mest som en del av den amerikanska medelklassens sociala samspel. Idag har de fem barn, hon är hemmafru på heltid, de undervisar barnen hemma, det barnet äldsta går på ett religiöst college, de lever genom sin tro och vill gärna dela med sig av sina insikter.

De är väldigt gulliga människor och de är i tron om att de gör gott som de gärna sprider sitt kärleksbudskap. Deras presenter till Lilltrollet var en liten skyddsängel som i sanna amerikansk anda kan användas som nattlampa och en ram som rymmer plats för de tre sakramenten; dop, kommunionen och konfirmationen. För mig är dessa presenter rätt harmlösa, ramen kan ju ses som en förhoppning om att Lilltrollet får uppleva flera av livets milstolpar och den vakande ängeln kan flera behöva, att den dessutom lyser i mörkret kan bara göra nattningen lättare.

Brevet som min värdmamma skriver ställer dock en massa frågor som jag trodde att jag hade självklara svar på, våra sociala system skiljer ju sig åt, och hon undrar väl utifrån sin horisont tänkte jag först när jag läste kortet. Ändå måste jag erkänna att de maler någonstans och att jag därför börjar med att besvara dem här, för att trevande testa mig fram…

Kommer jag att bli en hemmamamma? Nej, jag har pluggat rätt länge just för att kunna utöva ett yrke som jag finner meningsfullt och på post där jag tror att jag gör skillnad för våra elever. Dessutom är det inte aktuellt med hemmafruar i ett samhälle som vårt. Var och en ska bidra efter sin förmåga, jag skulle dessutom inte vara bekväm med att låta min man försörja mig, inte för att jag älskar att gå upp på morgnarna, särskilt inte i november när det är härligt ute vid sex på morgonen… men för att jag vill ha min egen inkomst att spendera så som jag anser är bäst. Men är det så enkelt? Gör inte jag mer nytta hos mitt barn? Eller för den delen, varför kan inte min man bli hemmapappa? Deras barn är mycket framgångsrika inom musik och idrott och mycket av dessa framgångar kan de säkert härleda till en trygg lärmiljö med syskonen och mamman som är högutbildad. Nej, jag menar inte att jag vacklar eller för den delen att jag ska börja stödja lagförslag som bidrar till återgången till hemmafrun, jag bara inser, när frågan ställs att valet inte är lika enkelt som i USA, å andra sidan är valet att förbli en yrkeskvinna med småbarn i USA är inte heller enkelt därav den stora efterfrågan på au pairer…

Ska vi uppfostra vårt barn efter en viss religiös tro? Nej, det ska uppfostras i en humanistisk anda, där mänskliga rättigheter och tron på demokratin ska vara ledstjärnorna. Det ska bli ett tolerant barn som ska respektera andra för dem de är och känna sig trygg och veta att det också är värt respekt.  Men hur ska jag göra med barnatron och förklaringen på varför vi firar jul och påsk? Hur ska jag förklara att vissa, ja egentligen majoriteten av världens befolkning, faktiskt tror på en allsmäktig gud som skapat oss? Men att det inte passar just oss? Eller?

Ska barnet bli tvåspråkigt, ja, självklart vi är ett par med två olika modersmål, där det ena är svenskan. Självklart ska Lilltrollet få lära sig två modersmål och få kännedom om två kulturer under sin uppväxt! Jag har aldrig betvivlat detta, men viss uppstår det en viss osäkerhet när jag ska tala med mitt barn på ett annat språk än svenska utanför mina säkerhetszoner, bland folk som inte känner mig och vet att jag är ett nästintill assimilerat invandrarbarn. Varför känner jag en sådan oro för vad folk tror om mig när de hör mig tala ett främmande språk? Är jag osäker på hur samhället ser på oss multikulti?

Ja, utan att veta om det har den goda Maria ställt till det med en massa huvudbry, innan jag svarar måste jag nog fundera på goda argument till våra val. Om svaren känns krystade må det bero på att det kanske inte är vårt val, utan det vi tror förväntas av oss. När det gäller Tro och Kärlek måste man nog vara sann mot sig själv och då är det bra att då och då någon ställer den obekväma frågan; Varför då? Så att man inte blir slentrian och bergsäker på sitt svar…


Rulla vagn och snacka skit...

Idag åt jag lunch med mammagruppen och sedan gick vi till en av oss för att barnen skulle leka, ja, de börjar ju bli stora och kan brevidleka i a f. Jag hade så trevligt som alltid, vilket är lustigt med tanke på att jag var allt annat än positivt intälld till denna företeelse: "Varför skulle jag träffa andra kvinnor och snacka blöjbyten och amning med?? Jag har väl egna vänner" tänkte jag...
Idag har jag en helt annan inställning, i a f till min mammagrupp. Vi är ett gäng kvinnor där nästintill alla har fått barn tack vare IVF, vi är alla lite äldre har egna karriärer, bestämda åsikter, inte alltid överens, men vi gillar att munhuggas. Ja, vi har en hel del skitsnack att avklara, senast idag var den minst äckelmagade av oss tvungen att berätta om sin dotters senaste diarré under lunchen, men det får man ta. När frågestunden om matvanor, blöjmärken och barnkläder är avklarad hamnar vi ofta i djupare diskussioner, vi har så mycket att prata om att vi aldrig ställt frågan; vad jobbar du med? till varandra, det har mest kommit fram när vi diskuterar andra frågor och yrket varit relevant.
Jag är glad att jag hoppade på barnvagnsmaffian, vissa saker vi tar upp hade jag inte kunnat prata med mina vänner, antigen är deras barn lite äldre, och förbi denna fas i livet, eller så har de inga barn, mina vänner spar jag till andra ämnen, även om jag då och då snackar bara barn fast jag alltid lovat att inte bli just en sån mamma...

Ja, vad hann vi prata om idag? Skräcken för att vi som haft svårt att bli gravida inte ska kunna få ett syskon till våra förstfödda, det var skönt att höra att jag inte var ensam om att ha börjat räkna på sannolikheten på att jag skulle ha blivit gravid redan efter första gången jag och min man hade sex efter förlossningen. Vi har alla lovat oss själva att inte bli besatta av tanken, trots detta har vi alla, oberoende av varandra fått erfara den där smygande obehagliga känslan av vanmakt över den egna kroppen och fortplantningen.

Vi har alla våra funderingar kring hur det blir att komma tillbaka till jobbet, kommer vi att ha kvar hungern efter karriären, kommer vi att kunna balansera passionen för jobbet med kärleken och ett hängivet moderskap? Kommer vi att komma in i våra snygga jobbkläder?

Under de kommande månaderna kommer vi undan för undan att återgå till våra jobb och jag kan inte låta bli att undra om denna känsla av gemenskap kommer att bestå med dessa kvinnor, våra liv möttes under en av de mest avgörande förändringarna i våra liv, vi vet vad vi genomgått och har prestigelöst funnit och i ett tillfälligt systerskap!
Tack tjejer för att ni finns!


Liv och död ryms inom samma dygn...

Igår rymdes det både liv och död inom samma dag i min värld. En gammal bekant, en parant kvinna med skinn på näsan, positiv och livsbejakande gick ur tiden. Jag känner med hennes familj och alla som hon lämnar efter sig. Hennes son är bara något år yngre än mig och jag kan inte låta bli att undra hur jag skulle må om min egen mamma togs ifrån mig. Hon är tryggheten och den fasta punkten i mitt liv, hon har inte bara funnits med hela mitt liv, utan även stöttat och trott på vårt barn så fort hon fick veta att vi var gravida.  Känslan är ofattbar. Jag tänker på er och på er mamma, jag hoppas att ni kan finna tröst i allt det goda hon gjort.

Bara någon timme efter dödsbudet föddes några vänners tredje barn, jag fick höra det nyss och kan inte annat än glädjas med dem. Den nyförlösta mamman är en sprudlande person med masa energi och generöst hjärta som förutom yrkesarbetet pysslar, engagerar sig i förskolan där barnen går, bakar, ordnar med årliga kalas för sina vänner och har alltid ett tröstande ord, detta fick jag erfara under vår kamp för vårt barn. Nu fick jag som svar på mitt grattis-sms att vi skulle gå på barnvagnspromenad så fort hon hittat alla delar till barnvagnen!!! Själv har jag svårt att planera en hel dag utan att reservera mig för eventuella dröjsmål som mitt barn eller mitt tafatta moderskap kan leda till!

Livet är fantastisk, ett mirakel som vi fått vara med om, tyvärr är förhållandena sådana på jorden att alla inte kan njuta av livets gåva och de finns dem vars liv blir ett långt lidande. Jag tänker framförallt på alla dem som är förlorare i livets lotteri, dra gärna en ny lott och se var du skulle hamna, skänk om du kan en slant för att fira att du har det bra eller för att hedra dem som är förlorare. Jag kan i a f inte njuta till fullo när jag vet att andra inte har fått samma chans som jag...




Den eviga rädslan, välkommen till föräldrarskapet!

Jag har varit ständigt rädd sedan vårt barn föddes, ja egentligen sedan jag blev gravid... och jag har känt mig smått fånig för detta.
Jag kan vakna så fort mitt barn ändrar andningstakt, det sover i spjälsängen bredvid oss. Jag kan vakna flera gånger per natt bara för att kontrollera att det inte kvävts av täcket! Jag har knappt vågat erkänna det för någon, det är ju smått barockt att som vuxen, någorlunda upplyst kvinna, gå omkring och vara rädd för att det ofattbara ska hända vårt barn. Det måste ju få utrymmet att leva livet och utforska det i sin egen takt, även om trollungen knappt blivit ett år! Det mesta vi gör är ju dessutom inte farligt och de flesta olyckor sker ju i hemmet och där jobbar vi ständigt på att barnsäkra

I helgen var jag på besök hos en gammal kollega, vi har gjort lite av en tradition att åka och hälsa på henne varje höst sedan hon flyttade från vår stad. Jag köpte snacks åt Lilltrollet på vägen till henne när vi stannade till för att köpa blöjor som tagit slut. Under kvällen bjöd jag trollungen på snacksen och han satte i halsen, under bråkdelen av en sekund trodde jag att det värsta skulle hända. Han hostade upp och vi kunde fortsätta samvaron, senare på kvällen satte värdinnans sexåring en morotsbit i halsen. Då såg jag skräcken i hennes ögon, hon hade säkerligen varit med om detta flera gånger, hon har ju två livliga barn i bästa lekålder, hon har ett sådant yrke att hon med all säkerhet vet hur hon ska agera, ändå såg jag skräcken under bråkdelen av en sekund, innan morotsbiten hostats upp.

Vi talade om det senare på kvällen, den ständiga rädslan av oro för att något ska hända, även hon går än idag upp ibland bara för att konstatera att barnen andas, att de har det varmt och sover gott i sina sängar. För föräldraskapet är ju en av de mest fantastiska upplevelser en människa kan få vara med om, men priset är just den ständiga oron om att det fantastiska ska få ett abrupt slut.

Jag tänker på mamma och den skräckblandade förtjusningen hon måste ha känt när jag bordade planet på väg till USA knappt två veckor efter studenten för att jobba som au pair, hon måste ha varit stolt över att jag tog steget ut och lämnade boet men varit skräckslagen över allt som kunde hända mig så många mil hemifrån.

Besöket hos min gamla kollega botade inte på något sätt min skräck, men jag fick bekräftelse om att jag inte är ensam om att vara en hönsmamma. I min skyddade värld, där jag inte behöver oroa mig för mitt barns överlevnad och hur jag ska skydda det från krig, svält och förtryck kan jag tacka min lyckliga stjärna för att vi är vinnare i livets lotteri och unna mig en stund självömkan. Jag kan välja även lindra någon moders smärta genom att fortsätta vara världsförälder hos Unicef, eller skänka en slant till Röda korsets katastrofhjälp.


Otroligt oglamoröst och så oerhört lyxigt…

En av mina bästa väninnor ringde idag, jag höll just på att mata vårt barn, ja, försökte få det att öppna munnen i alla fall, jag artikulerade, pruttade med munnen och hoppade och hade fisk i håret som lilltrollet smetat in…”hej, det är jag, jag undrar om du ska ha några produkter från Clinique…” ja, då förstod jag att hon dödade lite tid i någon taxfreebutik väntan på flighten hem från någon affärsresa. Hon reser ofta och fyller gärna på garderoben i Milano, Paris, Barcelona, London och Amsterdam.

Här måste jag stoppa bandet och förklara att jag, innan vi välsignades med vårt barn, kunde lägga ett par tusen i månaden på hudvårdsprodukter och ytterligare några på kläder och skor. Eleverna på min skola har lärt sig att känna igen ljudet från mina klackar och upphör ofta med sitt bus när de hör att jag närmar mig i korridoren. Ja, jag har sedan jag började yrkesarbeta närt ett stort intresse för mode och skönhet. Hon och jag har sporrat varandra sedan vårt fattiga studentliv, då med det bästa som H&M hade att erbjuda och med åren ju mer våra löner har vuxit desto mer har vi unnat oss andra märken, stil och inredning har vi alltid gillat att diskutera, beskåda och inhandla.

Så här sitter jag hur oglammig som helst…och hon undrar i all välmening om hon ska köpa hem mina hudvårdsprodukter, medan hon berättar vad varorna kostar frestas jag en stund av att säga: ”ja, kör till!”, Clerasil känns inte så rolig, även om det verkar funka, men det använde jag ju när jag var 15 och mamma inhandlade det samtidigt som hon köpte hem middagsmaten och Niveas ansiktskräm återfuktar ju, men den lämnar inte samma lyxiga känsla efter sig. Jag mumlar något obestämbart om att jag själv snart ska på Åbokryssning med de två andra bästa väninnorna och att jag kan kolla då. Tackar för omtanken och lägger på luren. Jag kan ju faktiskt inte tillåta mig att ta mina sparpengar till denna lyx, fickpengarna på 2000 kr i månaden kan ju dessutom användas till så mycket annat roligt intalar jag mig.

Då börjar jag tänka, här sitter jag, som pluggat länge för att utöva en yrkesroll jag trivs med och få möjlighet att leva upp till en bekväm levnadsstandard och kan inte unna mig ansiktskräm! Å andra sidan håller jag världens underbaraste unge i famnen och jag vet att han vet att jag är hans mamma och att han är trygg hos mig. I åtta månader har jag gått hemma och kunnat ägna varje dag tillsammans med vårt barn, vi har busat, myst, kramats, läst sagor, gått på promenader, umgåtts med min mamma mer än jag hunnit de senaste tio åren, och jag har på köpet fyra månader kvar av denna fantastiska tillvaro! Min man kommer dessutom också att vid årsskiftet kunna stanna hemma med lilltrollet ett år. Det måste jag kalla för en oerhörd lyx, trots att vi får leva ett enklare liv. Vinsten och investeringen är just tiden vi får tillägna vårt barn.

Lilltrollet gapar nu och en sked mosad banan slinker in.. och kommer ut igen och landar på ännu en av mina nerfläckade H&M klänningar.


Tradera mera...

Oj, en lång dag är snart till ända, men vi har haft framgångar på matfronten, vårt barn har ätit bättre idag, men det var inte tack vare Tripp Trapp stolen från Stokke, utan tack vare en begagnad badstol som jag köpte på tradera för någon hundring. Vårt barn älskar den i badet, så idag, när jag åter stod inför faktumet att maten inte skulle bli uppäten (ja, vi håller på att avvänja oss från amningen som ni säkert minns) så ställde jag den på bordet och satte vårt lilla troll i det. Det var magi, trollungen intog sin badposition, sparkade på bordskivan som om han trampade vatten...och åt upp allt!!!

Just nu håller jag på att tradera som bäst, (visst är det roligt med alla nya verb som vi fått, facebooka, adda, mm) men jag måste erkänna att jag är bättre på att köpa än på att sälja...tanken var ju att vi skulle bli av med lite grejer för att få utrymme med lilltrollets grejer, men nu har det blivit tvärtom, så går det när man släpper en labil och trött shoppingsugen mamma vid tangentbordet när barnet sover en stund..."allt är ju så billigt" bäst jag håller mig till bloggandet det är ju i a f gratis….

 

God natt!



Att ge upp innan man ens har börjat...?

Efter det att jag skrivit mina två första inlägg började jag surfa runt blogg.ses mest lästa bloggar, jag fick lust att stänga ner datorn, gömma mig skamsen och glömma hela bloggprojektet. Alla är ju så piffiga, designade och genomtänkta!!! Jag är ju bara en glad amatör! Jag har inte skrivit något manifest om varför jag inte rakar armarna, jag tänker inte lägga upp några säljande bilder på mitt barn, det har jag ju inte ens på min Facebook! Jag har definitivt inga bilder på mig i sexiga poser - jag har ju för avsikt att förbli anonym, så att jag kan vara ärlig och inte sminka verkligheten, allt som jag skriver här ska kunna vara äkta, och då måste jag, tyvärr, skydda mig bakom anonymitetens mantel, annars börjar man bli fåfäng och glömmer bort kärnan, eller så blir för försiktig, för att inte stöta sig. Dessutom skulle ingen, om jag mot förmodan valde att lägga upp några bilder, finna dem sexiga, jag är en tämligen nybliven mamma på 35+...ALLT hänger just nu. I två dagar har jag, när jag haft lyxen att få en stund för mig själv, funderat på det här med bloggandet, jag har försökt flera gånger förut, här är länken till mitt senaste försök (http://metrobloggen.se/vardagsunder/ ), men jag har alltid gett upp, inte trott att jag har haft något att ge. Den här gången tänker jag ge det en chans, om inte annat för att jag behöver reflektera, samla mina tankar och bara ge mig själv en bekräftelse, ja, det verkar ju inte vara någon som läser detta, så jag antar att denna blogg i första hand blir min dagbok. Apropå en stund för mig själv läste jag i natt en intressant artikel i torsdagens DN om familjeterapeuten Madeleine Cocozza som menar på att alla par har ungefär samma problem att brottas med, men att de är dem som bestämmer sig för att ha en gemensam plan för hur familjelivet ska levas som lyckas hålla ihop(om dem vill - relationen får inte bli ett självändamål!!!). http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/planering-raddar-familjen Nä, nu ska jag gå och softa med maken, han ligger och tittar på James Bond och vi behöver också umgås, finnas till, samexistera utan att det finns krav på att vi ska klara av något praktiskt som har med vårt älskade barn att göra, för att det är det vi är just nu, trots att vi har varit ett par i ett och ett halvt decennium snart, har vi hela 2011 har vi mest varit föräldrar. En underbar gåva, vi har längtat och kämpat för att få vårt barn, men, jag måste erkänna det, emellanåt är det rätt tröttsamt! God natt!

Nyare inlägg
RSS 2.0