rektorinnan

Idag åt jag lunch med mammagruppen och sedan gick vi till en av oss för att barnen skulle leka, ja, de börjar ju bli stora och kan brevidleka i a f. Jag hade så trevligt som alltid, vilket är lustigt med tanke på att jag var allt annat än positivt intälld till denna företeelse: "Varför skulle jag träffa andra kvinnor och snacka blöjbyten och amning med?? Jag har väl egna vänner" tänkte jag...
Idag har jag en helt annan inställning, i a f till min mammagrupp. Vi är ett gäng kvinnor där nästintill alla har fått barn tack vare IVF, vi är alla lite äldre har egna karriärer, bestämda åsikter, inte alltid överens, men vi gillar att munhuggas. Ja, vi har en hel del skitsnack att avklara, senast idag var den minst äckelmagade av oss tvungen att berätta om sin dotters senaste diarré under lunchen, men det får man ta. När frågestunden om matvanor, blöjmärken och barnkläder är avklarad hamnar vi ofta i djupare diskussioner, vi har så mycket att prata om att vi aldrig ställt frågan; vad jobbar du med? till varandra, det har mest kommit fram när vi diskuterar andra frågor och yrket varit relevant.
Jag är glad att jag hoppade på barnvagnsmaffian, vissa saker vi tar upp hade jag inte kunnat prata med mina vänner, antigen är deras barn lite äldre, och förbi denna fas i livet, eller så har de inga barn, mina vänner spar jag till andra ämnen, även om jag då och då snackar bara barn fast jag alltid lovat att inte bli just en sån mamma...

Ja, vad hann vi prata om idag? Skräcken för att vi som haft svårt att bli gravida inte ska kunna få ett syskon till våra förstfödda, det var skönt att höra att jag inte var ensam om att ha börjat räkna på sannolikheten på att jag skulle ha blivit gravid redan efter första gången jag och min man hade sex efter förlossningen. Vi har alla lovat oss själva att inte bli besatta av tanken, trots detta har vi alla, oberoende av varandra fått erfara den där smygande obehagliga känslan av vanmakt över den egna kroppen och fortplantningen.

Vi har alla våra funderingar kring hur det blir att komma tillbaka till jobbet, kommer vi att ha kvar hungern efter karriären, kommer vi att kunna balansera passionen för jobbet med kärleken och ett hängivet moderskap? Kommer vi att komma in i våra snygga jobbkläder?

Under de kommande månaderna kommer vi undan för undan att återgå till våra jobb och jag kan inte låta bli att undra om denna känsla av gemenskap kommer att bestå med dessa kvinnor, våra liv möttes under en av de mest avgörande förändringarna i våra liv, vi vet vad vi genomgått och har prestigelöst funnit och i ett tillfälligt systerskap!
Tack tjejer för att ni finns!

Hur var det med det där med motoriken nu igen? Vad ska barn kunna göra när de är 6, 8 resp. 10 månader? Hur mycket ska vi föräldrar uppmuntra och hur mycket ska barnen själva få ta initiativ?

Jag har, trogen mitt yrke, försökt läsa både böcker och handböcker om barnutveckling som inte bara berättar varför och vad barnen ska kunna göra, utan även ger förslag på övningar som passar sig för olika utvecklingsstadier. Där pratar man om hur barnen redan tidigt ska kunna "förutsäga" olika rörelser i en ramsa som de fått höra ofta, hur de ska krypa efter saker, hur de ska vilja delta i familjemåltiden... Mitt barn tillhör inte den kategorin, det skrattar högt visserligen när han "skjutsas in i ugnen" men jag tycker att det ser lika överraskat ut varje gång! Är jag stressad? nej, tycker jag att mitt barn är långsamt? Nej, möjligen tycker jag att Lilltrollet är lite bekvämt av sig. Varför ska det göra massa rörelser när mamma och pappa ser så roliga ut när de gör dem, då är det roligare att titta på dem och skratta! Varför ska det anstränga sig att nå saker, när mamma och pappa är där och servar när man gråter en liten skvätt, varför ska det börja äta och sluta med bröstmjölken när den är så mycket mer lättdrucken och man får dessutom en mysstund med mamma... Det är inte Lilltrollet, utan vi som föräldrar som bör ändra strategi, inte tvinga fram, men ge alternativ och framförallt, inte springa fram så fort det låter missnöjt.

Kakor blev bakta idag i a f, men de ska bli gåbortgåva imorgon. Receptet fick jag från DNs söndagsbilaga för flera veckor sedan, de heter Linneas chunky cookies, de är fantastiskt goda, men om man är en riktig chokladfreak som jag, ökar man mängden choklad till 500 gr, jag blandar M&Ms, vit-, ljus- och mörkchoklad! De uppskattas både om man får dem färdiggräddade eller, i en fryst rulle, så att man kan grädda dem när man behöver dem bäst!

Ps. Lägg i M&Ms sist, när degen är klar annars tappar de färgen!

Igår rymdes det både liv och död inom samma dag i min värld. En gammal bekant, en parant kvinna med skinn på näsan, positiv och livsbejakande gick ur tiden. Jag känner med hennes familj och alla som hon lämnar efter sig. Hennes son är bara något år yngre än mig och jag kan inte låta bli att undra hur jag skulle må om min egen mamma togs ifrån mig. Hon är tryggheten och den fasta punkten i mitt liv, hon har inte bara funnits med hela mitt liv, utan även stöttat och trott på vårt barn så fort hon fick veta att vi var gravida.  Känslan är ofattbar. Jag tänker på er och på er mamma, jag hoppas att ni kan finna tröst i allt det goda hon gjort.

Bara någon timme efter dödsbudet föddes några vänners tredje barn, jag fick höra det nyss och kan inte annat än glädjas med dem. Den nyförlösta mamman är en sprudlande person med masa energi och generöst hjärta som förutom yrkesarbetet pysslar, engagerar sig i förskolan där barnen går, bakar, ordnar med årliga kalas för sina vänner och har alltid ett tröstande ord, detta fick jag erfara under vår kamp för vårt barn. Nu fick jag som svar på mitt grattis-sms att vi skulle gå på barnvagnspromenad så fort hon hittat alla delar till barnvagnen!!! Själv har jag svårt att planera en hel dag utan att reservera mig för eventuella dröjsmål som mitt barn eller mitt tafatta moderskap kan leda till!

Livet är fantastisk, ett mirakel som vi fått vara med om, tyvärr är förhållandena sådana på jorden att alla inte kan njuta av livets gåva och de finns dem vars liv blir ett långt lidande. Jag tänker framförallt på alla dem som är förlorare i livets lotteri, dra gärna en ny lott och se var du skulle hamna, skänk om du kan en slant för att fira att du har det bra eller för att hedra dem som är förlorare. Jag kan i a f inte njuta till fullo när jag vet att andra inte har fått samma chans som jag...

Hela familjen var på promenad igår kväll, min man bar vårt barn i bärselen framför sig, så att även Lilltrollet skulle kunna njuta av det vackra skymningsljuset. Plötsligt stelnar min man till, jag ryggar tillbaka övertygad om att ännu en orm eller råtta låg ihjältrampad på stigen, det har tyvärr varit en vanlig syn denna sommar. Jag ser att min man grimaserar och håller andan och jag förstår att det är något annat som besvärar honom, Lilltrollet sprattlar på som vanligt. Till slut lyckas min man flämta något om vassa hälar och ädla delar. Det visade sig att han fått en välplacerad (eller illaplacerad i vårt fall då vi gärna vill ha levande spermier till ett eventuellt framtida syskon…) spark av trollungen mitt i testiklarna!

Jag hade svårt att hålla mig för skratt under hans utläggning om hur felkonstruerad selen var och om hur tillverkarna som ändå är marknadsledande inte tänkt på något slags skydd, han kunde ju inte vara den enda som råkat ut för detta, ja inte bara en, utan flera gånger, och denna gång med en sådan pricksäkerhet att vi redan nu kan anmäla Lilltrollet till ett framtida fotbollslandslag.

Jag undrade stilla om han trodde att smärtan kunde jämföras med den jag kände under de trettio timmarna som vårt förlossningsarbete höll på, men det fick jag inte svar på…

Såg förresten ett mycket intressant program på Kunskapsakanalen som jag rekommenderar alla dem som jobbar med barn, den väckte hos mig många frågor och hur vi idag driver undervisning och hur vi på bästa sätt ska ge alla våra elever en ärlig chans att lyckas! Vetenskapens sista tabu

Idag bläddrade jag igenom veckans lyxkonsumtion; två skvallertidningar och en mammatidning. Självklart domineras skvallertidningarna av Victorias babylycka, av gratulationer och hälsningar och råd från s.k. kännigendisar som Paula de Tilde skulle ha sagt.

Alla utbrister i glada utrop och lyckönskningar, en och annan tillåter sig att ge råd av typen; ”ta vara på varandra och ert barn”, precis som de flesta av oss som väntat barn fått erfara. Men inte en enda har yppat ett ord om att Victoria har en del fysiska förändringar att genomgå direkt efter förlossningen, ingen önskar henne lycka till med det ev. framfallet eller mjölkstockningen, för att inte tala om att sexlivet avtagit det har jag i a f fått uppleva, men jag är säkert helt ensam om det!
Inte en enda talar om att de ska våga släppa taget och att skräcken för att barnet ska skada sig är en rätt vanlig reaktion, framförallt hos förstagångsföräldrar. Ingen talar om behovet av egen tid som plötsligt blir så akut… Att ingen uttalar sig om vad kronprinsparet ska babyshoppa förstår jag, men för egen del, så här i efterhand när jag lagt ut en del oanvända prylar på tradera, önskar jag att någon sagt något till mig om att man lätt överköper sig.

Ja, det verkar som att alla som varit med om föräldraskapets under ingår i en hemlig klubb vars syfte är att vilseleda, eller i alla fall desinformera de som ännu inte är invigda...

Öppnar man mammatidningen däremot verkar föräldraskapets baksidor dominera informationsflödet; kännigendisar talar ut om hur de krisade efter barnen, beklagar sig om hur man blev en trygghets junkie när första barnet kom, om hur man överlever när skilsmässan är ett faktum, om det uteblivna andra barnet som alla tar för givet ska komma men storken vägrar infinna sig... ja, i mammatidningarna verkar det inte vara någon hejd på eländet...

Och någonstans däremellan befinner sig säkert de flesta av oss, pendlandes mellan lyckan över att ha fått bli föräldrar och förtvivlan över tröttheten och kampen för att hitta tillbaka till varandra, innan vi två blev föräldrar, eller obehaget som infinner sig när man hoppar hopprep…

Jag vet inte hur ni andra har det, men jag tycker att man i a f i mina kretsar talar för lite om allt som inte är rosenrött med föräldraskapet. Det kan ha att göra med att vi kämpade så länge, att ingen vågade vara olyckskorpen, när graviditeten övergick i föräldraskap.

Jag lovar därför dyrt och heligt höja ett varningens finger till alla i min närhet som går i väntans tider, inte för att avskräcka dem, men för att ta udden av de obehagliga överraskningarna som väntar, förvisso i mycket varierande magnitud, så att de inte förtar glädjen som föräldraskapet ändå främst innebär. För föräldraskapet och förhållanden är som livet i övrigt, det går upp och det går ner.

Jag har varit ständigt rädd sedan vårt barn föddes, ja egentligen sedan jag blev gravid... och jag har känt mig smått fånig för detta.
Jag kan vakna så fort mitt barn ändrar andningstakt, det sover i spjälsängen bredvid oss. Jag kan vakna flera gånger per natt bara för att kontrollera att det inte kvävts av täcket! Jag har knappt vågat erkänna det för någon, det är ju smått barockt att som vuxen, någorlunda upplyst kvinna, gå omkring och vara rädd för att det ofattbara ska hända vårt barn. Det måste ju få utrymmet att leva livet och utforska det i sin egen takt, även om trollungen knappt blivit ett år! Det mesta vi gör är ju dessutom inte farligt och de flesta olyckor sker ju i hemmet och där jobbar vi ständigt på att barnsäkra…

I helgen var jag på besök hos en gammal kollega, vi har gjort lite av en tradition att åka och hälsa på henne varje höst sedan hon flyttade från vår stad. Jag köpte snacks åt Lilltrollet på vägen till henne när vi stannade till för att köpa blöjor som tagit slut. Under kvällen bjöd jag trollungen på snacksen och han satte i halsen, under bråkdelen av en sekund trodde jag att det värsta skulle hända. Han hostade upp och vi kunde fortsätta samvaron, senare på kvällen satte värdinnans sexåring en morotsbit i halsen. Då såg jag skräcken i hennes ögon, hon hade säkerligen varit med om detta flera gånger, hon har ju två livliga barn i bästa lekålder, hon har ett sådant yrke att hon med all säkerhet vet hur hon ska agera, ändå såg jag skräcken under bråkdelen av en sekund, innan morotsbiten hostats upp.

Vi talade om det senare på kvällen, den ständiga rädslan av oro för att något ska hända, även hon går än idag upp ibland bara för att konstatera att barnen andas, att de har det varmt och sover gott i sina sängar. För föräldraskapet är ju en av de mest fantastiska upplevelser en människa kan få vara med om, men priset är just den ständiga oron om att det fantastiska ska få ett abrupt slut.

Jag tänker på mamma och den skräckblandade förtjusningen hon måste ha känt när jag bordade planet på väg till USA knappt två veckor efter studenten för att jobba som au pair, hon måste ha varit stolt över att jag tog steget ut och lämnade boet men varit skräckslagen över allt som kunde hända mig så många mil hemifrån.

Besöket hos min gamla kollega botade inte på något sätt min skräck, men jag fick bekräftelse om att jag inte är ensam om att vara en hönsmamma. I min skyddade värld, där jag inte behöver oroa mig för mitt barns överlevnad och hur jag ska skydda det från krig, svält och förtryck kan jag tacka min lyckliga stjärna för att vi är vinnare i livets lotteri och unna mig en stund självömkan. Jag kan välja även lindra någon moders smärta genom att fortsätta vara världsförälder hos Unicef, eller skänka en slant till Röda korsets katastrofhjälp.

En av mina bästa väninnor ringde idag, jag höll just på att mata vårt barn, ja, försökte få det att öppna munnen i alla fall, jag artikulerade, pruttade med munnen och hoppade och hade fisk i håret som lilltrollet smetat in…”hej, det är jag, jag undrar om du ska ha några produkter från Clinique…” ja, då förstod jag att hon dödade lite tid i någon taxfreebutik väntan på flighten hem från någon affärsresa. Hon reser ofta och fyller gärna på garderoben i Milano, Paris, Barcelona, London och Amsterdam.

Här måste jag stoppa bandet och förklara att jag, innan vi välsignades med vårt barn, kunde lägga ett par tusen i månaden på hudvårdsprodukter och ytterligare några på kläder och skor. Eleverna på min skola har lärt sig att känna igen ljudet från mina klackar och upphör ofta med sitt bus när de hör att jag närmar mig i korridoren. Ja, jag har sedan jag började yrkesarbeta närt ett stort intresse för mode och skönhet. Hon och jag har sporrat varandra sedan vårt fattiga studentliv, då med det bästa som H&M hade att erbjuda och med åren ju mer våra löner har vuxit desto mer har vi unnat oss andra märken, stil och inredning har vi alltid gillat att diskutera, beskåda och inhandla.

Så här sitter jag hur oglammig som helst…och hon undrar i all välmening om hon ska köpa hem mina hudvårdsprodukter, medan hon berättar vad varorna kostar frestas jag en stund av att säga: ”ja, kör till!”, Clerasil känns inte så rolig, även om det verkar funka, men det använde jag ju när jag var 15 och mamma inhandlade det samtidigt som hon köpte hem middagsmaten och Niveas ansiktskräm återfuktar ju, men den lämnar inte samma lyxiga känsla efter sig. Jag mumlar något obestämbart om att jag själv snart ska på Åbokryssning med de två andra bästa väninnorna och att jag kan kolla då. Tackar för omtanken och lägger på luren. Jag kan ju faktiskt inte tillåta mig att ta mina sparpengar till denna lyx, fickpengarna på 2000 kr i månaden kan ju dessutom användas till så mycket annat roligt intalar jag mig.

Då börjar jag tänka, här sitter jag, som pluggat länge för att utöva en yrkesroll jag trivs med och få möjlighet att leva upp till en bekväm levnadsstandard och kan inte unna mig ansiktskräm! Å andra sidan håller jag världens underbaraste unge i famnen och jag vet att han vet att jag är hans mamma och att han är trygg hos mig. I åtta månader har jag gått hemma och kunnat ägna varje dag tillsammans med vårt barn, vi har busat, myst, kramats, läst sagor, gått på promenader, umgåtts med min mamma mer än jag hunnit de senaste tio åren, och jag har på köpet fyra månader kvar av denna fantastiska tillvaro! Min man kommer dessutom också att vid årsskiftet kunna stanna hemma med lilltrollet ett år. Det måste jag kalla för en oerhörd lyx, trots att vi får leva ett enklare liv. Vinsten och investeringen är just tiden vi får tillägna vårt barn.

Lilltrollet gapar nu och en sked mosad banan slinker in.. och kommer ut igen och landar på ännu en av mina nerfläckade H&M klänningar.

http://arbetarbladet.se/nyheter/hofors/1.3820426-bazil-kan-fa-betala-nar-sonen-skriker

I länken ovan kan ni läsa om Hoforshus hanterande av gråtande barn och klagomålen från grannarna.
Jag vet ingenting om bakgrunden, mer än om det som står i artikeln, jag vet inte hur föräldrarna var innan barnet kom, inte heller om barnets hälsa och välbefinnande. Men jag kan inte låta bli att fundera på tre saker:

1) Om grannarna upprepade gånger hört det stackars barnet gråta så högt kan man undra om de har talat med föräldrarna och hört sig för hur det står till. Vi förstagångsföräldrar tror alltid att det är något fel på vårt barn och vi känner oss otillräckliga när vi inte kan trösta det. Om barnet gråter så vansinnigt som det beskrivs i artikeln kan man också som ansvarstagande medborgare anmäla om oron till de sociala myndigheterna så kan de undersöka om gråten beror på annat en tandsprickning, och omhänderta barnet om nu så skulle vara fallet. För det borde vara barnets välmående och inte den störda sömnen som oroar grannarna.

2) Om barnskriken är så höga att det stör grannarna kan man undra hur det står till med lyhördheten och då är det kanske sin egen byggnation som Hoforshus ska se över. Tanken är väl att man ska bo i husen och barngråt hör till många småbarnsföräldrars vardag. Ingen förälder njuter av att höra barn gråta och de få gånger vårt barn gjort det är det just de sovande grannarna man tänker på, för om man hör grannen ovanför dammsuga, så hör nog det vårt barn gråta...

3) Vart tog patosen och medkänslan vägen? Vart ska familjen ta vägen har grannarna tänkt???  Vad är lösningen Hoforshus föreslår? Mer än att skicka på de förtvivlade föräldrarna störningsjouren menar jag… Ska varje barnfamilj behöva köpa hus för att inte störa de lättväckta grannarna? Familjen kanske bor i ett område där bara framklonade människor som tillbringade sina första år i ett laboratorium bor, för annars borde omgivningen förstå att barn har alltid gråtit och kommer alltid att gråta, oavsett varifrån föräldrarna kommer, var man bor och vilka grannar man har. Småbarnsåren är ju en tid präglad av förändring och utveckling, snacka om traumatiserande tid, och så ska man inte få skrika ut sin ångest heller?? Vad ska föräldrarna göda lägga en kudde på det gråtande barnets huvud och hoppas på det bästa?


Kan inte låta bli att avsluta mina reflektioner med en tragisk händelse som jag har fått berättat för mig när mina föräldrar jobbade med internationell solidaritet.

En grupp politiska aktivister måste fly landet genom djungeln, som patrullerades av militären, det van en grupp unga människor, några hade barn, en kvinna hade ett spädbarn som med sin gråt kunde avslöja och riskera hela gruppens överlevnad. För att rädda resten av gruppen och ge de lite större barnen en chans till ett bättre liv tvingades modern till det svåra beslutet att tysta sitt spädbarn för gott, är det de månne som Bazils grannar önskar??

Oj, en lång dag är snart till ända, men vi har haft framgångar på matfronten, vårt barn har ätit bättre idag, men det var inte tack vare Tripp Trapp stolen från Stokke, utan tack vare en begagnad badstol som jag köpte på tradera för någon hundring. Vårt barn älskar den i badet, så idag, när jag åter stod inför faktumet att maten inte skulle bli uppäten (ja, vi håller på att avvänja oss från amningen som ni säkert minns) så ställde jag den på bordet och satte vårt lilla troll i det. Det var magi, trollungen intog sin badposition, sparkade på bordskivan som om han trampade vatten...och åt upp allt!!!

Just nu håller jag på att tradera som bäst, (visst är det roligt med alla nya verb som vi fått, facebooka, adda, mm) men jag måste erkänna att jag är bättre på att köpa än på att sälja...tanken var ju att vi skulle bli av med lite grejer för att få utrymme med lilltrollets grejer, men nu har det blivit tvärtom, så går det när man släpper en labil och trött shoppingsugen mamma vid tangentbordet när barnet sover en stund..."allt är ju så billigt" bäst jag håller mig till bloggandet det är ju i a f gratis….

God natt!

Ni har väl också hört det, Kronprinsessan Victoria och Daniel väntar barn. Jag är definitivt ingen rojalist men gläds med dem och med alla som längtat efter barn och som får den stora glädjen att bli gravida.
I detta specifika och mycket uppmärksammade fall blir jag orolig, så som jag skulle bli för alla som är i det inledande skedet av en graviditet, om barnet väntas i mars, jag då är väl Victoria knappt i tredje månaden, mycket kan tyvärr hända. Jag var själv, eftersom jag har fertilitetsproblem mycket förtegen i början, just för att jag inte vågade ta ut glädjen på förhand.
Man får hoppas att hovet har tänkt igenom det innan de valt at gå ut med detta, eller har pressen på Victoria att föda fram en arvinge varit så kännbart att de måste chansa och hoppas på det bästa?

Frågan om någon är gravid eller inte är så känslig, man vill hoppa av glädje, och berätta för hela världen, samtidigt som man bär på oro för fostret och behöver gå en i sin alldeles egen bubbla.

Jag önskar all lycka till alla dem som bär på ett barn, vare sig de valt att gå ut offentligt med det, eller de som jag, gömmer magen bakom väskor och kappor för att undvika få frågan: Är du gravid? Jag hade helst svarat återkom när du ser att jag går med barnvagn!

Idag har jag haft en sån där jättesuperurjobbig dag med mitt barn idag. Det äter inte, det har väl aldrig varit duktigt på det, men nu går inte ens mjölkersättningen in, och ni vet säkert att ett barn som sedan länge passerat halvårsstrecket inte kan leva på bröstmjölk allena…

Det sover heller inte, det gnäller, och vill helst bli buret hela tiden, jag har inte fått något annat gjort än just det, burit och tröstat och längtat till dess maken kommer hem från jobbet.

Så fick jag ett mejl idag (jag läste det först när jag fick avlösning av maken) från en bekants bekant som jag träffat ett par gånger och som ska gå igenom sitt andra IVF-försök efter ett antal missfall och misslyckat IVF. Hon vet olite om vår bakgrund som länge ofrivvilg barnlösa och ville skriva av sig.

Jag grät för hennes skull när jag läste brevet, jag vet ju hur jävligt det är, ovissheten, längtan, förhoppningen och tvånget att hålla förväntningarna väldigt låga för man vet att man har högst 20 % att lyckas, i a f i vårt fall. Sen insåg jag, hur orättvis jag varit mot mitt barn, det är ju JAG har ju bett om att det skulle komma, JAG har ju bett om att få bli dess mor, jag har drömt om allt detta, men när det inte beter sig som jag förväntar mig och det blir lite jobbigt blir jag förfärad.

Jag menar inte på något sätt att det lilla livet ska få ta sig genom livet utan minsta motståndet för att jag ska curla av ren tacksamhet för att det finns till, absolut inte, det vore ju att stjälpa om något, men jag menar att jag borde ta stunden och njuta av vetskapen om att den enda tröst som står att finna för mitt barn och dess ”problem” (antar att det är ännu en utvecklingsfas) är faktiskt mina och min mans armar. Att bara vi, i alla fall nu är dem som får det tryggt och lugnt.

Det är ju gåvan, villkorslös kärlek och tillit!

Efter tjugo år på skolbänken och tio år som yrkesarbetande inom skolan har jag svårt att släppa det här med hösttermin och skolstart även när jag är föräldraledig.
Hela våren gick jag som i ett töcken, först var vi överlyckliga och samtidigt livrädda för det lilla livet vi hade fått, hur skulle vi bete oss för att inte ha ihjäl det? (vårt barn var ju så litet när det föddes!) Vi ville samtidigt överösa det med kärlek och omsorg… sedan handlade det om att lära känna varandra och skapa rutiner, känna oss trygga i föräldraskapet och barnaskapet, för visst måste även ett barn anpassa sig och vänja sig vid det nya livet som egen person och någons barn, bli en del av vår familj. Nu är sommarlovet och makens semester slut och då infinner sig även vardagen för mig och vårt barn.

Jag känner att luften ändrats, det är kallare, skarpare, det är som att naturen tycker att det är dags att samla sig, sluta lata sig och förbereda sig för de nya förändringarna.

Vi har anammat detta, jag känner att jag måste ta och njuta av varje sekund jag har kvar som föräldraledig med vårt barn och få ut det mesta möjliga av hösten som väntar på oss.

Vi har anmält oss till en kurs i babysim, alla säger att det är fantastiskt roligt, vi får hoppas att det är värt pengarna, drygt 1500 kronor tar alla organisationer som ligger i vår närhet, det är trist att denna upplevelse blir en plånboksfråga i många familjer. Sen blir det barnrytmik, svenska kyrkan har en fantastisk verksamhet och tar ansvar för områden som många av landets kommuner inte längre anser sig ha råd eller tid att befatta sig med. Kyrkans verksamhet är öppen för alla barn och föräldrar, även vi som inte dagligen anser oss ha någon speciell tro, den är tillåtande och tolerant och jag är oerhört tacksam för den verksamheten! Kolla på http://svenskakyrkan.se/ och sök upp din församling, där kan man söka på barnverksamhet.

Sedan har jag åter påbörjat läsningen av en bok som väcker många tankar, både som pedagog och mamma. Den heter Hjärnvägen till inlärning och är skriven av Lars-Eric Berg och Anna Cramér de jobbar på ALLA SINNEN i Södertälje http://www.allasinnen.se/index.php?section=1&page=24 Deras arbete handlar i första hand om att stötta barn med inlärningssvårigheter så att de kan normalprestera, vad det nu innebär egentligen men om vi skippar det där med att märka ord, så förstår ni, det handlar om att genom fysiska övningar stimulera barnens inlärningsprocess. Jag läser boken från ett annat perspektiv, dessa övningar kan användas på alla, även på småbarn och skolungdomar som håller på att växa och utvecklas, jag tror på att ju fler sinnen man kittlar, desto mer närvarande blir man och därmed mer öppen för att ta emot, bearbeta och ta till sig nya intryck, och förhoppningsvis leder det till nya färdigheter och kunskap.
Så jag rekommenderar alla som själva har barn och ungdomar i sin närhet eller jobbar med barn att läsa boken och göra övningarna, för att citera författarna själva: "Det värsta som kan hända är att man bara får lite motion av att röra på kroppen. Också det är bättre än att inte göra någonting alls."

Själv motionerar jag inte bara för att skärpa mina sinnen utan för att bli av med mammamagen, mest för att inga kläder passar och för att ingen ska tro at jag är gravid när jag återgår till arbetet…ännu sover mitt hjärtebarn och jag har både hunnit träna, blogga och om jag har tur och skyndar mig, kanske tom duscha!

Under det senaste året har jag genomgått stora förändringar. Jag har gått från desperat barnlängtan till moderskap, från arbetsnarkomani till föräldraledighet, från kontrollfreak till insikten om att jag inget kan kontrollera.

Under socialens utredningar inför medgivandet om adoption, under den plågsamma IVF-behandlingen och under min ångestfyllda graviditet tänkte jag många gånger börja blogga, men allt förblev fina inlägg i mitt huvud. Nu när jag jan se med perspektiv på allt jag genomgått och jag har förmånen att vara föräldraledig hoppas jag kunna skänka tröst och vara en bollplank åt dem så påbörjat den resan jag gjort.

Jag hoppas även kunna ventilera mina intryck av den världen vi lever i, av dagsaktuella händelser, reflektera över min vardag och magin som mitt barn skänker mig varje dag.

Jag är en matglad, föräldraledig skolledare som är intresserad av politik, sociala frågor, relationer, mode; framförallt skor, böcker, kultur och skvaller.

Välkomna till min vardag och min värld.