Allt som är tabu och som vi borde får veta om...

Idag bläddrade jag igenom veckans lyxkonsumtion; två skvallertidningar och en mammatidning. Självklart domineras skvallertidningarna av Victorias babylycka, av gratulationer och hälsningar och råd från s.k. kännigendisar som Paula de Tilde skulle ha sagt.

Alla utbrister i glada utrop och lyckönskningar, en och annan tillåter sig att ge råd av typen; ”ta vara på varandra och ert barn”, precis som de flesta av oss som väntat barn fått erfara. Men inte en enda har yppat ett ord om att Victoria har en del fysiska förändringar att genomgå direkt efter förlossningen, ingen önskar henne lycka till med det ev. framfallet eller mjölkstockningen, för att inte tala om att sexlivet avtagit det har jag i a f fått uppleva, men jag är säkert helt ensam om det!
Inte en enda talar om att de ska våga släppa taget och att skräcken för att barnet ska skada sig är en rätt vanlig reaktion, framförallt hos förstagångsföräldrar. Ingen talar om behovet av egen tid som plötsligt blir så akut… Att ingen uttalar sig om vad kronprinsparet ska babyshoppa förstår jag, men för egen del, så här i efterhand när jag lagt ut en del oanvända prylar på tradera, önskar jag att någon sagt något till mig om att man lätt överköper sig.

Ja, det verkar som att alla som varit med om föräldraskapets under ingår i en hemlig klubb vars syfte är att vilseleda, eller i alla fall desinformera de som ännu inte är invigda...

Öppnar man mammatidningen däremot verkar föräldraskapets baksidor dominera informationsflödet; kännigendisar talar ut om hur de krisade efter barnen, beklagar sig om hur man blev en trygghets junkie när första barnet kom, om hur man överlever när skilsmässan är ett faktum, om det uteblivna andra barnet som alla tar för givet ska komma men storken vägrar infinna sig... ja, i mammatidningarna verkar det inte vara någon hejd på eländet...

Och någonstans däremellan befinner sig säkert de flesta av oss, pendlandes mellan lyckan över att ha fått bli föräldrar och förtvivlan över tröttheten och kampen för att hitta tillbaka till varandra, innan vi två blev föräldrar, eller obehaget som infinner sig när man hoppar hopprep…

Jag vet inte hur ni andra har det, men jag tycker att man i a f i mina kretsar talar för lite om allt som inte är rosenrött med föräldraskapet. Det kan ha att göra med att vi kämpade så länge, att ingen vågade vara olyckskorpen, när graviditeten övergick i föräldraskap.

Jag lovar därför dyrt och heligt höja ett varningens finger till alla i min närhet som går i väntans tider, inte för att avskräcka dem, men för att ta udden av de obehagliga överraskningarna som väntar, förvisso i mycket varierande magnitud, så att de inte förtar glädjen som föräldraskapet ändå främst innebär. För föräldraskapet och förhållanden är som livet i övrigt, det går upp och det går ner.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0