Att ge upp innan man ens har börjat...?

Efter det att jag skrivit mina två första inlägg började jag surfa runt blogg.ses mest lästa bloggar, jag fick lust att stänga ner datorn, gömma mig skamsen och glömma hela bloggprojektet. Alla är ju så piffiga, designade och genomtänkta!!! Jag är ju bara en glad amatör! Jag har inte skrivit något manifest om varför jag inte rakar armarna, jag tänker inte lägga upp några säljande bilder på mitt barn, det har jag ju inte ens på min Facebook! Jag har definitivt inga bilder på mig i sexiga poser - jag har ju för avsikt att förbli anonym, så att jag kan vara ärlig och inte sminka verkligheten, allt som jag skriver här ska kunna vara äkta, och då måste jag, tyvärr, skydda mig bakom anonymitetens mantel, annars börjar man bli fåfäng och glömmer bort kärnan, eller så blir för försiktig, för att inte stöta sig. Dessutom skulle ingen, om jag mot förmodan valde att lägga upp några bilder, finna dem sexiga, jag är en tämligen nybliven mamma på 35+...ALLT hänger just nu. I två dagar har jag, när jag haft lyxen att få en stund för mig själv, funderat på det här med bloggandet, jag har försökt flera gånger förut, här är länken till mitt senaste försök (http://metrobloggen.se/vardagsunder/ ), men jag har alltid gett upp, inte trott att jag har haft något att ge. Den här gången tänker jag ge det en chans, om inte annat för att jag behöver reflektera, samla mina tankar och bara ge mig själv en bekräftelse, ja, det verkar ju inte vara någon som läser detta, så jag antar att denna blogg i första hand blir min dagbok. Apropå en stund för mig själv läste jag i natt en intressant artikel i torsdagens DN om familjeterapeuten Madeleine Cocozza som menar på att alla par har ungefär samma problem att brottas med, men att de är dem som bestämmer sig för att ha en gemensam plan för hur familjelivet ska levas som lyckas hålla ihop(om dem vill - relationen får inte bli ett självändamål!!!). http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/planering-raddar-familjen Nä, nu ska jag gå och softa med maken, han ligger och tittar på James Bond och vi behöver också umgås, finnas till, samexistera utan att det finns krav på att vi ska klara av något praktiskt som har med vårt älskade barn att göra, för att det är det vi är just nu, trots att vi har varit ett par i ett och ett halvt decennium snart, har vi hela 2011 har vi mest varit föräldrar. En underbar gåva, vi har längtat och kämpat för att få vårt barn, men, jag måste erkänna det, emellanåt är det rätt tröttsamt! God natt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0