rektorinnan

Jag har varit ständigt rädd sedan vårt barn föddes, ja egentligen sedan jag blev gravid... och jag har känt mig smått fånig för detta.
Jag kan vakna så fort mitt barn ändrar andningstakt, det sover i spjälsängen bredvid oss. Jag kan vakna flera gånger per natt bara för att kontrollera att det inte kvävts av täcket! Jag har knappt vågat erkänna det för någon, det är ju smått barockt att som vuxen, någorlunda upplyst kvinna, gå omkring och vara rädd för att det ofattbara ska hända vårt barn. Det måste ju få utrymmet att leva livet och utforska det i sin egen takt, även om trollungen knappt blivit ett år! Det mesta vi gör är ju dessutom inte farligt och de flesta olyckor sker ju i hemmet och där jobbar vi ständigt på att barnsäkra…

I helgen var jag på besök hos en gammal kollega, vi har gjort lite av en tradition att åka och hälsa på henne varje höst sedan hon flyttade från vår stad. Jag köpte snacks åt Lilltrollet på vägen till henne när vi stannade till för att köpa blöjor som tagit slut. Under kvällen bjöd jag trollungen på snacksen och han satte i halsen, under bråkdelen av en sekund trodde jag att det värsta skulle hända. Han hostade upp och vi kunde fortsätta samvaron, senare på kvällen satte värdinnans sexåring en morotsbit i halsen. Då såg jag skräcken i hennes ögon, hon hade säkerligen varit med om detta flera gånger, hon har ju två livliga barn i bästa lekålder, hon har ett sådant yrke att hon med all säkerhet vet hur hon ska agera, ändå såg jag skräcken under bråkdelen av en sekund, innan morotsbiten hostats upp.

Vi talade om det senare på kvällen, den ständiga rädslan av oro för att något ska hända, även hon går än idag upp ibland bara för att konstatera att barnen andas, att de har det varmt och sover gott i sina sängar. För föräldraskapet är ju en av de mest fantastiska upplevelser en människa kan få vara med om, men priset är just den ständiga oron om att det fantastiska ska få ett abrupt slut.

Jag tänker på mamma och den skräckblandade förtjusningen hon måste ha känt när jag bordade planet på väg till USA knappt två veckor efter studenten för att jobba som au pair, hon måste ha varit stolt över att jag tog steget ut och lämnade boet men varit skräckslagen över allt som kunde hända mig så många mil hemifrån.

Besöket hos min gamla kollega botade inte på något sätt min skräck, men jag fick bekräftelse om att jag inte är ensam om att vara en hönsmamma. I min skyddade värld, där jag inte behöver oroa mig för mitt barns överlevnad och hur jag ska skydda det från krig, svält och förtryck kan jag tacka min lyckliga stjärna för att vi är vinnare i livets lotteri och unna mig en stund självömkan. Jag kan välja även lindra någon moders smärta genom att fortsätta vara världsförälder hos Unicef, eller skänka en slant till Röda korsets katastrofhjälp.