rektorinnan

Idag har jag haft en sån där jättesuperurjobbig dag med mitt barn idag. Det äter inte, det har väl aldrig varit duktigt på det, men nu går inte ens mjölkersättningen in, och ni vet säkert att ett barn som sedan länge passerat halvårsstrecket inte kan leva på bröstmjölk allena…

Det sover heller inte, det gnäller, och vill helst bli buret hela tiden, jag har inte fått något annat gjort än just det, burit och tröstat och längtat till dess maken kommer hem från jobbet.

Så fick jag ett mejl idag (jag läste det först när jag fick avlösning av maken) från en bekants bekant som jag träffat ett par gånger och som ska gå igenom sitt andra IVF-försök efter ett antal missfall och misslyckat IVF. Hon vet olite om vår bakgrund som länge ofrivvilg barnlösa och ville skriva av sig.

Jag grät för hennes skull när jag läste brevet, jag vet ju hur jävligt det är, ovissheten, längtan, förhoppningen och tvånget att hålla förväntningarna väldigt låga för man vet att man har högst 20 % att lyckas, i a f i vårt fall. Sen insåg jag, hur orättvis jag varit mot mitt barn, det är ju JAG har ju bett om att det skulle komma, JAG har ju bett om att få bli dess mor, jag har drömt om allt detta, men när det inte beter sig som jag förväntar mig och det blir lite jobbigt blir jag förfärad.

Jag menar inte på något sätt att det lilla livet ska få ta sig genom livet utan minsta motståndet för att jag ska curla av ren tacksamhet för att det finns till, absolut inte, det vore ju att stjälpa om något, men jag menar att jag borde ta stunden och njuta av vetskapen om att den enda tröst som står att finna för mitt barn och dess ”problem” (antar att det är ännu en utvecklingsfas) är faktiskt mina och min mans armar. Att bara vi, i alla fall nu är dem som får det tryggt och lugnt.

Det är ju gåvan, villkorslös kärlek och tillit!