rektorinnan

De av er som följer min Boot Camp har nog märkt att jag inte publicerade några som helst resultat i fredags. Låt oss konstatera att det blev ett platt fall efter en framgångsrik vecka.
I min iver att inte stressas av att min föräldraledighet snart är slut har jag bestämt mig för att omfamna julen, och inte se den som slutet på något utan som början på mitt nya liv, som yrkesarbetande mamma.
Omfamningen blev kanske lite väl långtgående och jag har njutit lite väl mycket av julens frestelse, fast advent knappt hunnit börja. Jag andas djupt, och så som många tidigare gånger i mitt liv, börjar jag om...

Ovan är en bild av det vi lyckades baka ihop på mammagruppens julfest, medan barnen lekte.

Idag skulle det ske, efter många härliga dagar med julkalas, adventsfirande, vänner och lite sömn var Trollungen och jag tillbaka i vardagen. Innan vi skulle träffa mammagruppen ville jag utnyttja dagsljuset och få ett fint kort att göra julkort av. Jag har en hel pärm med barn i alla möjliga julmunderingar, lite så där lagom kul att få när man var ofrivillig barnlös kanske ( i a f de på barn som man inte står nära och föräldrar som bara hörde av sig via julkort en gång per år för at visa upp sin välmående familij…), men jättekul att ha efteråt, när man kan se barnen växa upp, bara genom att bläddra i albumet. Maken och jag skickade julkort på oss och Kattpojken hans allra första jul, lite på skämt lite på allvar det var ju vår familj...

I år kan vi ansluta oss till klubben, passa på att utnyttja "beställ-innan-december-rabatten" och bombardera släkt och vänner med julhälsningar i form av Lilltrollet.
Idag skulle kortet tas... trodde jag, jag tog 678 stycken, ett var skarpt, det jag tyckte var hjälpligt bra bedömde min konstnärliga syster som "det var VÄL fint..."

Trollungen som i vanliga fall bara ÄLSKAR kameran såg väl desperationen i mina ögon och fullkomligen vägrade le, eller ens titta in i kameran... undrar vem barnet ärvt envisheten från.

Ja, vi kan ju konstatera att Lilltrollet inte blir någon fotomodell och att jag får förlita mig på min systers färdigheter, så det blir något julkort i år...

Jag har funderat mycket på det där med familjebegreppet. Jag har en stor släkt spridd över hela världen. Min mormor hade 20 barnbarn, farmor lika så. Jag står omöjligen nära alla mina kusiner, varken geografiskt eller känslomässigt även om det är otroligt roligt att ses när livets vändningar gör att vi befinner oss i samma land. Jag har dock många människor som jag inte delar blodsband med som står mig oerhört nära. Mina väninnor A och M har jag känt i över två decennier, deras barn betraktar jag som mina syskonbarn och jag försöker skämma bort dem såsom jag hoppas få göra med framtida biologiska diton. A och M står mig nära och vi delar på hemligheter och minnen som ingen annan kan förstå eller ta del av. Väninnan frk L är också en person som funnits där i nästan 20 år och vi är varandras bollplank i livets svåra frågor.

Förutom vännerna har man ju syskonens ex, ja de är människor man firat jul med, delat glädje och sorg med. Det är konstigt det där med syskonens relationer, man förväntas ta emot deras respektive som en i familjen, men man får ju inte vara med i separationsprocessen. I ett par fall har mina syskon fortsatt umgås med sina ex och de har blivit som en del av släkten, att betrakta som Lilltrollets avlägsna mostrar och morbröder.

I vår familj har vi valt att kalla alla dessa underbara människor som vi inte delar blodsband med, men som är oerhört viktiga för oss, för vår Stjärnfamilj. Lilltrollet har flera stjärnkusiner, stjärnmostrar, stjärnfarbröder och stjärnmormödrar och stjärnmorfäder. Jag tycker att det är vackert att vi har ett så starkt band med människor som vi mött längs livets väg.

Idag kände jag att Lilltrollets stjärnkusiner blev fler. När mammagruppen skildes efter en fantastisk dag med julbak och julmys kände jag att jag verkligen ser fram emot att ha dessa barn och föräldrar i vårt liv. Tänk vad häftigt att kunna säga att de känt varandra hela livet!

Så öppna upp, våga möta människor i din väg, för även om det är en klyscha så är delad glädje faktiskt dubbelglädje.

Ja, då är det dags för avsked igen, två till i mammagruppen återgår till arbetslivet nästa vecka. Därför har vi julkalas idag, lite som en julavslutning av vårt gemensamma år. Det blir bak och lunch och bus och lek med barnen och en och annan nostalgisk kommentar kommer med all säkerhet att fällas. "för tänkt vad fort det gått" och "vi kommer ju att hålla kontakten" för "vi har delat en så viktig tid i våra liv". Allt det är sant och stämmer, men det måste sägas i en rit som går ut på att bekräfta det vi haft och gå vidare.

Jag som jobbar i skolvärlden lever i väldigt tydliga cykler om tre år. Eleverna kommer förväntansfulla, redo att starta ett nytt liv och skapa ett vuxnare jag när gymnasiestudierna ska påbörjas, under det andra året faller några av, de som valt fel och vågar rätta till sina misstag, många hittar nya krafter och börjar se slutet i tunneln, i trean hägrar studenten, de slappnar av och vågar se möjligheterna som framtiden har att erbjuda.

Varje avslutning blir högtidlig, ett kvitto på att man klarat av en del av resan mot vuxenskapet. Alla, oavsett stil klär upp sig, på sitt eget sätt, för att markera stundens innebörd och allvar. Varje studentavslutning blir till en påminnelse om att livet går vidare och var och en är den som i slutändan avgör hur det egna livet kommer att te sig.

Just så blir det också idag, vi mönstrar snart av från denna bubbla som föräldraledigheten ändå är och går in i en ny fas av livet som vi aldrig upplevt. Balansen mellan föräldraskapet och våra karriärer. Balansen mellan barntid, jobbtid, egentid, partid... livspusslet ska testas och hur den ter sig beror på de val vi gör och hur vi lyckas prestera och förlika oss med faktumet att vi inte längre är vårt eget universums centrum.

Jag är nu officiellt antagen till rektorsutbildningen. I tre år kommer jag att kombinera mitt arbete med studier. Det ska bli spännande och jag har redan lagt in alla seminarier och internat i min annars, än så länge, ganska tomma almanacka. Jag ser framemot att få den formella utbildningen som hör ihop med min yrkeserfarenhet, även om det innebär en del resor då jag blivit antagen i en annan stad. Den stora utmaningen blir att kombinera föräldraskapet med arbetet och studierna. Känner mig lyckligt lottad för att jag har en stöttande man och ett starkt nätverk, om det skulle köra ihop sig. Själv måste jag dock hitta balansen och påminna att den viktigaste rollen jag har är förmånen att vara Lilltrollets mamma.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot vårterminen som hägrar. Åter på jobbet och åter på skolbänken.

Nu är det dags att börja damma av den nya skollagen! Jag är peppad!

På min senaste födelsedag fick jag en mycket ovanlig och ovärderlig gåva av väninnan M.

Det är nämligen så att vi två och väninnan A har en tradition av att skicka måndags- och fredags sms till varandra för att hålla oss uppdaterade om varandras liv. Vi bor ju i tre olika städer och jobb och familj gör att vi varken kan träffas eller tala i telefon så ofta som vi skulle önska.

Väninnan M gav mig en tidskapsel i födelsedagspresent. I en pärm hade hon sammanställt korrespondensen mellan oss tre under en tolvmånadersperiod. Den börjar med ett meddelande från mig som skickades en kall vinterdag, i det frågade jag om hon skulle kunna tänka sig att rekommendera oss som föräldrar, detta som ett led i adoptionsprocessen som vi skulle påbörja. Pärmen avslutas ett år senare med ett förvirrat meddelande från mig där vi tackar för present och omtanken samband med Lilltrollets födelse.

Hennes gåva är ett konstverk, en frusen ögonblicksbild i tre kvinnors liv i det tidiga 2000-talet. I den digitala värld, där vi lämnar få fysiska spår efter oss och där tekniken gjort oss så tillgängliga att det sällan finns tid för verkliga möten är detta en skatt värd att bevara.

Jag var bortrest förra fredagen och det blev därför ingen redovisning av min nionde vecka. Nu är det dags att se om jag har hittat balansen mellan god och nyttig mat, eller allra helst hittat en blandning av båda. Under min resa har jag unnat mig godsaker, men insett att man inte kan hitta svepskäl för att äta kakor och godis varje dag. Jag har äntligen kommit till insikten att det inte är någon diet jag sysslar med, utan en långsam kursändring. Man kan visst unna sig av livets goda, men om man gör det varje dag blir även det en vardag och dessutom många extra kilon. Ingen förälder skulle låta sina barn äta lördagsgodis varje dag, vi älskar ju dem och vet att det inte vore hälsosamt i längden. Detsamma måste gälla mig själv, samma omsorg som jag visar mitt barn borde omfamna även mig, min man och mina närmsta. Dessutom är mina promenader en daglig gåva, då jag och Trollungen njuter av våra upptäcktsfärder i skog och stad.

Så vad blev resultatet?

Vikt 71,3 kg (75,4 kg)
33,6 % fett (35,4 %)
32,4 % muskelmassa (31,8 %)

Jag är i alla fall nöjd. Ikväll blir det tacos i fullkornstortillas, på lördag en god köttbit med rotfrukter och på söndag är det kalas, då får jag ta för mig, med måtta!

Trevlig helg!

Jag har alltid  svag för Rikard Wolff, den allra första gången jag var på en av hans konserter hade jag även äran att intervjua honom som repporter i en studenttidning som jag skrev för under mina första år som student. Året var 1996 och jag saknade helt distans till min egen person. Jag var övertygad om att det jag gjorde var riktigt bra och jag var mallig, nedlåtande, ansåg mig vara bättre än andra, världen låg för mina fötter och dessutom var jag ursnygg. Oj, vad mycket jag trots allt tycks ha lärt mig sedan dess.

I helgen var jag och väninnan M på Wolffs senaste föreställning "Falling in love again". Det var en fantastisk nostalgitripp med flera låtar från  hans tidigare konsereter i ett nytt sammanhang. 15 år har gått sedan föreställningen Pojken på månen som jag ansåg mig kunna tolka och recenssera, för nog visste jag vad han tänkte och försökte förmedla! I alla fall om man ska tro artikeln som jag skrev då och som jag rodnande tvingade mig att läsa om nyss,

Jag har blivit visare, jag vet att man inte kan göra sig till tolk för någon annan, men jag kan säga att mina erfarenheter har gjort att jag tolkar hans låtar på ett nytt sätt, och att de går rakt in i min själ. Från kvällen tar jag mid mig Barbaras råd till Wolff; Man ska inte fortsätta leva, man ska våga börja om gång på gång.

Jag är en stolt IVF-mamma, har aldrig ens funderat över att det skulle finnas något skamligt över att vi med hjälp av nobelpristagaren Robert G. Edwards har fått ta del av livets största gåva.

En bekant till mig, själv IVF-mamma berättade igår om att hennes syster, som också blivit gravid genom IVF inte ville att det skulle bli känt hur hon hade blivit med barn, som om det vore något skamligt över det att hon längtat så mycket efter barn att hon och hennes partner tagit till teknikens hjälp för att bli med barn.

Ingen av oss skulle skämmas över att ta bromsmediciner mot alzheimer, få män med potensproblem tackar nej till Viagra, trots biverkningar och ingen skulle tveka en sekund om de erbjöds botemedel mot cancer, varför skäms vi då över ofrivillig barnlöshet, varför moraliserar vi över vetenskapens framsteg inom just detta område?

I dagens DN stod det att läsa om att man äntligen i Sverige tillåter friska kvinnor att frysa sina ägg i väntan på att de hittar en blivande fader att befrukta dem med. Jag är överlycklig över att tekniken som funnits länge äntligen är tillgänglig för ogifta kvinnor.

Min väninna, frk L, vill inget hellre än att ha barn, men hon kan inte kasta sig i armarna på vem som helst bara för att klockan tickar. För mig handlar det om en jämställdhetsfråga och här hjälper vi naturen på travet att rätta till misstaget med kvinnans begränsade reproduktionsmöjligheter. Ingen jag känner har väntat med föräldraskapet för att de velat, det är omständigheterna som gjort föräldraskapet till en mer komplicerad fråga för vissa än för dem flesta.

Höj nu inte moralens pekfinger mot kvinnorna som sparar sina guldägg i väntan på den rätte, gör det i a f inte om du någonsin använt dig av vetenskapen för att rätta till eller bota något som försvårat ditt liv! All kärlek är bra kärlek och inget högt efterlängtat barn ska vägras rätten att få finans till.

När jag och mina vänner umgås unnar jag mig att vara i nuet, njuta av att få tillbringa tid med dem jag tycker om. Ta del av deras tankar, åsikter, funderingar och erfarenheter. Jag väljer mina vänner med omsorg och jag anser mig ha intressanta människor i min närmsta krets. Går vi ut och äter, så är det för att njuta av maten och sällskapet, restauranger väljs sällan på måfå, då jag bara avskyr att betala för mat som jag hade kunnat göra bättre själv, jag är lite nördig när det gäller den punkten...

Det finns alltså människor som går ut för sitt eget nöjes skull och inte för att underhålla andra. Detta är ett faktum som vissa män i medelåldern verkar ha svårt att inse, särskilt om två attraktiva kvinnor sitter "ensamma", då måste de ju vara lovligt byte, som bara väntar på att bli räddade av just dem.

Väninnan och jag råkade ut för två exemplar av denna avart bland män förra helgen. Det var trångt i restaurangen och vi fick ett par "killar" i 45+ med lite för mycket rakvatten till närmsta grannar. Vad de pratade om har jag ingen aning om, men när min vän gick till damernas innan vi begav oss till kvällens konsert så hörde jag dessa två "herrar" tala om oss. De funderade huruvida de skulle lägga in en stöt innan vi gick eller inte, vi hade inte helt fallit dem i smaken, men de ansåg sig gilla stilen, de (alltså vi) måste vara en enkel match, då kunde kvällen bli ung...

Jag låtsades inte höra deras viskande, och tyckte inte de var värda uppmärksamheten, inte ens för att avvisa dem, de var två män som saknade helt perspektiv på den egna tillvaron och utseendet.

Om någon man, eller kvinna för den delen, som läser detta känner igen sig i sitt sätt att behandla andra om potentiella leksaker så har jag en nyhet; LÄR ER ATT LÄSA SIGNALERNA! De flesta är nöjda med sitt sällskap och betackar sig egotrippade förlorare som inte vet hur man beter sig i möblerade rum!

Det var i denna stad som jag fick mitt hjärta krossat för allra första gången. Det var i denna stad som min familj slog rot igen efter flykten undan förtrycket. Det var i denna stad som jag blev en del av samhället och lärde mig språket oderna som gav mig ett sammanhang i mitt nya hemland. Det var här jag tog studenten, det var här jag gick från att vara ett vilset flyktingbarn till att bli en självständig ung kvinna. Det var här maken och jag  gifte oss. Vi har valt att leva vårt liv i Stockholm, men det är skönt att återvända hem till det bekanta, till det trygga, till den staden där folk faktiskt vet vem man är.

Jag har haft en fantastisk vecka i min gamla hemstad. Det är något speciellt med att återvända hem till det som är bekant och där det finns minnen värda att bevara i stort sett varje hörn.
Liltrollet och jag tillbringade en fantastisk vecka i den staden som blivit min hemstad. Det är en vanlig mellanstor stad i Mellansverige. Det som slog mig, som sedan jag flyttade till Stockholm ansett mig vara en storstadstjej är att jag förfördes av småstadslivets charm och fördelar. Jag har i 15 år njutit av huvudstadens utbud av kultur, restauranger och nöjen. Arbetsmarknaden har gjort det möjligt att göra karriär, bara man är beredd att jobba hårt nog. Jag har njutit av att leva i en stad där ingen vet vem jag är och föga verkar bry sig om vart jag är på väg! Jag har förklarat min kärlek till Stockholm och sett min framtid här!

Men något hände under den senaste veckan, en liten gnagande känsla har inte lämnat mig i fred… Det finns många fördelar för oss småbarnsföräldrar i en mindre stad!
Ingenting ligger längre än 20 minuter bort, vare sig det är släkt, vänner, dagis, skola eller arbete. Att min gamla hemstad ligger i ett län där arbetslösheten är hög gör att huspriserna är humana. Ja, det går att få ett radhus för under miljonen mindre än fem kilometer från stadens kärna!

Jag har börjat titta på bostadsannonser och funderar på om det inte finns en plats för en rektorinna i en av stadens många skolor.

Allt detta är ju självklart drömmar, makens väldigt specialiserade yrke gör att arbetsmarknaden i min gamla hemstad är så gott som obefintlig för honom, men ändå, man kan ju drömma, och i drömmen bor vi i ett stort hus, med ett välkomnande kök, en stenkast från bästa väninnan, en kort cykeltur från jobbet och Trollungen växer upp i en liten bubbla i skolan i skogsgläntan!

De kommande dagarna kommer jag att göra en sedan länge efterlängtad resa med Lilltrollet. Vi ska till min gamla hemstad. Jag har länge sett fram emot att gå med barnvagnen på torget där jag uppträtt, hållit tal och haft vattenkrig. Jag hoppas få springa på gamla bekanta, människor som en gång var väldigt viktiga i mitt liv.

Jag vill gå på min gamla skolgård, sitta på favoritfiket och se på hur dagens gymnasister beter sig. Undrar om de spelar flipper och deppar över en kopp te, svårt att föreställa sig det fiket utan den där rökridån som gav det dess bohemiska stämning. Åh, om Jukeboxen är kvar måste jag bara spela Fallen, så som vi kunde göra flera gånger på rad när någon av oss hade fått hjärtat krossat!

Jag kanske överraskar några äldre vänner till familjen, och promenerar i mina gamla kvarter, och i stadsparken ska jag fota Trollungen på de magiska ställena som betyder något speciellt för mig!

Vi ska framförallt umgås med väninnan M och hennes familj. Ta del av deras vardag och unna oss nya minnen som värmer i hjärtat när det blåser kallt. Att spara minnen från en lycklig tid gör att själen klarar jobbiga stunder längre fram i livet bättre. Alla magiska ögonblick som jag delar med min familj, mina vänner och min man gjorde det lättare att förstå att livet kunde bli bättre under de mörkaste stunderna i vår resa mot föräldraskapet,

Varje skratt, ömhetsbevis, vänlighet och omtanke vi skänker varandra blir till en balsam som skyddar själen från det onda.

Vad denna resa bjuder på vet jag inte, men jag är säker på att den kommer att göra gott och skänka oss många stunder av glädje! Det kallar jag för ett lyckovaccin mot sorgen!

Det är lördagskväll och när detta publiceras är vi på Trollungens allra första maskerad. Vi är utklädda till vampyrer hela familjen, om det blir några lärdomar att reflektera kring en kväll som denna får jag återkomma om. En lärdom som jag redan dragit är att i fortsättning undvika ansiktsmålning på en bebis… det är mer färg på kläderna är i ansiktet på Trollungen, jag menar Vampyren…

Detta inlägg handlar om förra lördagen och den fantastiska kvällen jag hade med väninnan fröken L. Ja, ni vet hon som reser i tjänsten över hela världen och vars liv är långt mer glammigare än vad mitt förefaller just nu.

Planen var att ta en bit mat och gå på bio. Istället blev det en drink på fantastiska Le Rouge, som ledde till en middag där, atmosfären är ju bedårande och maten, om man äter i Le Bar, lyxig men överkomlig.

Det blev ingen bio, väninnan och jag hade så mycket att tala om att bion var överflödig, varför skulle vi kliva in i en låtsasvärld när huvudrollen i våra egna liv är spännande värre, det är dramatik, kärlek, sex, karriär, svek, resor, besvikelser, mode, ilska och oro. Ja, nu var det inte mitt utan min väninnas liv som många av samtalen kretsade kring. Vi lever i två diametralt olika världar just nu. För mig var det som att ramla ner i kaninhålet och bara hänga med i alla svängarna som en singelkvinnas liv kan te sig i Stockholm anno 2011, är man dessutom en fashionabel karriärista som inte räds för att ta plats och bejakar sin sexualitet, ja, då är livet en berg-och dalbana. Att jag dessutom vågar ställa de obekväma frågorna och hon ifrågasätter mina livsval gör våra träffar spännande och lärorika. Just denna kväll klämde vi idén om en exklusiv bokklubb, en spännande idé om jag hoppas få anledning att återkomma till.

Jag älskar mångfald, det kan vara obekvämare, men så mycket mer spännande och givande än enfald och falsk trygghet i form av likasinnade. Mina vänner lever på många olika sätt, gör många olika livsval och ändå finns det en beröringspunkt som vi alltid återkommer till; en eviga jakten på lycka och kärlek, vare sig det är för livet eller kvällen!

Tidigare i veckan flyttade vår älskade kattpojke in i sitt nya hem. Det har känts rätt tomt utan honom, men Lilltrollet fyller upp tomrummet med besked med sitt ständiga leende och sin villkorslösa kärlek.

Vi var oroliga över hur Kattpojken skulle reagera på omplaceringen, maken och jag oroade oss för hur han skulle lida vid avskedet, vi inbillade oss att han skulle jama efter oss när vi åkte iväg i bilen utan honom, så där som i en Disneyfilm ni vet, där han ensam skulle stå och vinka i fönstret med tårarna rinnande nedför kinderna, jag trodde att han skulle packa ihop sina pinaler och rymma från den nya matten för att komma hem till oss. Så har det inte riktigt blivit, till vår glädje och i viss mån sorg.

När vi kom hem till den nya matten, där atmosfären kändes välkomnande blev vi varma och lugna i själen. Kattpojken visade inga som helst tecken på vare sig blyghet eller hemlängtan. Under tiden vi talade om praktiska detaljerna inspekterade Kattpojken sitt nya hem och lade sig i gästsängen. Det ryktas om att Kattpojken nu avancerat till mattes säng och att han varit på promenader på egen hand utan att några som helst rymningsförsök. Nej, varför skulle han rymma? Han får kärlek, mat, uppmärksamhet och slipper dessutom en Trollunge som jagar honom i gåstolen!

Vi saknar dig vår älskade Kattpojke, men vi vet att du mår bra och kommer att få ett fantastiskt liv, det gör sorgen lindrigare och sakta men säkert vänjer vi oss vid våra nya liv.

Denna vecka har jag haft mycket stöttning, med maten i form av receptboken, mammagruppskompisarna och vårt vad och från mig själv, varje dag jag klarat att hålla mig till GI har min tillit på mig själv stärkts.
Jag har inte varit i närheten av godis, kakor, vitt bröd, potatis eller vanlig pasta!
Jag har förvånat mig själv varje gång jag bett om ett alternativ till potatisen på restaurangerna och hoppat över kaffet och kakan. Jag har unnat mig 85 % choklad i små mängder på kvällarna. Jag har haft middagsgäster som fått efterrätt i form av ugnstekta äpplen, vaniljsåsen har jag skippat, liksom ketchupen och brödet och andra tillbehör som maken haft tillgång till.

Jag är stolt över min insats, eldprovet blir imorgon på Halloweenfesten och under den planerade resan, men då gäller det att tänka efter innan man stoppar mat i munnen! Sen ska jag fortsätta med mitt promenerande som ökat markant, det i sällskap av världens bästa Trollunge.

Veckans resultat? Klapp på axeln till mig själv!

Vikt 72,4 kg (75,4 kg)
34 % fett (35,4 %)
32,2 % muskelmassa (31,8 %)

Ha en trevlig helg!

Förra veckan kom jag till insikt om att jag saknar självdisciplin, min Boot Camp har ju inte lett till några lysande resultat direkt. Jag vände mig därför till mina medsystrar i mammagruppen och nu är vi fyra entusiaster som har slutit ett avtal för att komma igång med sundare matvanor och bättre kondis. Var och en har bestämt ett mål, dessa förnyas varje vecka, och man får böta när man sviker löftet till sig själv. Den som syndat mest skänker bötessumman till den som lyckats bäst.

Denna vecka har jag levt efter Paulúns bok GI-månad. Förutom att maten har varit god, att jag har känt mig mätt med den sköna mättnadskänslan som infinner sig när man äter sunt, så har jag sluppit bekymret med handlingslistan och den eviga frågan, vad ska vi äta idag??? Det står ju i boken!

Jag kan stolt tillkännage att jag inte behövt böta en endaste gång denna vecka! Hemligheten? Ständiga uppmuntran från tjejerna och mitt lilla knep om att smsa dem när jag känner att jag håller på att ge efter, då kommer det som ett brev på posten uppmaningar, sarkastiska och ärliga om att hålla löftet vi avgivit till världens viktigaste person, oss själva!

Vilka resultat detta givit? Ja, det får ni se i veckans redovisning!
Ha en trevlig helg!

Jag fick ett jobbsamtal tidigare idag. Jag blir lika förvånad varje gång de hör av sig, jag glömmer bort att jag till vardags är en viktig kugge i ett stort hjul. Just nu är jag ju mamma 24-7 och då finns det ingen tid för annat, men undan för undan blir jag varse om att dessa två för mig parallella universum faktiskt ska gå att kombinera.

Den kunskap och erfarenhet jag förvärvat och förvärvar i mina olika roller kan bli en framgångsfaktor om jag är lyhörd och ödmjuk i mötet med elever, föräldrar och medarbetare, men också som mamma och maka. Att ha blivit förälder tror jag blir en oanad tillgång i mitt vardagliga arbete.

Samtalet idag handlade om överlämning, om personalfrågor, nya möten och en viss upptakt inför återgången till arbetslivet. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot januari, Lilltrollet och maken får ge sig ut på egna äventyr under "deras" år, jag får möta den nya skollagen, nya projekt, nya utmaningar, och möjligheten att äta lunch i min egen takt, ja i a f innan jag släpper den nyvunna insikten om mindfulness och börjar jaga sekunder som alla andra...

Det har varit fullt upp hemma med ett viktigt projekt, Lilltrollets nattvanor. Svårast har det nog varit för maken och mig att inse att vårt Trollbarn tagit ännu ett stag mot den egna självständigheten och att vi står kvar med en liten känsla av tomhet när spjälsängen i vårt rum gapar tom.

Ja, det låter otroligt melodramatiskt, men att låta Lilltrollet sova i sitt eget rum varit påfrestande både fysiskt och känslomässigt. Mitt barn är ingen bebis längre, utan sover alldeles själv i barnkammaren, det sover nästan hela nätterna dessutom, inte undra på, han slipper få sömnen störd av sin hönsmamma som ständigt skulle kolla andningen och ta upp det så fort den gnydde lite grann. Nä, nu får jag hålla mig till babymonitorn som kollas allt mindre, för varje natt som går.

Hela familjen sover mycket bättre och vi är piggare, gladare och orkar busa och leka mer. Att ha fungerande rutiner och vara konsekvent i sin uppfostran är inte så dumt när allt kommer omkring, även om det kan kännas fyrkantigt. Att den uteblivna nattamningen leder till ett hungrigare barn som med ny aptit tar för sig av maten och nyfiken smakar på nya maträtter, frukter och grönsaker är en välkommen bonus. Ångesten, svetten och tårarna har lönat sig!

Livet består av vardagar som vävs till ett helt liv. Det gäller att uppskatta vardagen och se det underbara i det. Fira milstolparna, ta vara på de stora små händelserna som gör livet så fantastisk. Livet blir helt enkelt vad vi gör det till, en kär vän till mig har lovat sig själv att bli gladare och uppskatta även vardagen, att medvetet jobba på att bli mindre vardagsstressad, det tycker jag är fint. Det kan låta krystat, men varje relation måste man jobba på för att de ska blomma ut, även relationen mot sig själv.
Själv försöker jag njuta av nuet, det är svårt, men då gäller det att våga släppa det som varit och de man tror ska komma, bara finnas nu. En fantastisk känsla infinner sig varje gång jag lyckas, om en korta stunder...