rektorinnan

Jag har alltid  svag för Rikard Wolff, den allra första gången jag var på en av hans konserter hade jag även äran att intervjua honom som repporter i en studenttidning som jag skrev för under mina första år som student. Året var 1996 och jag saknade helt distans till min egen person. Jag var övertygad om att det jag gjorde var riktigt bra och jag var mallig, nedlåtande, ansåg mig vara bättre än andra, världen låg för mina fötter och dessutom var jag ursnygg. Oj, vad mycket jag trots allt tycks ha lärt mig sedan dess.

I helgen var jag och väninnan M på Wolffs senaste föreställning "Falling in love again". Det var en fantastisk nostalgitripp med flera låtar från  hans tidigare konsereter i ett nytt sammanhang. 15 år har gått sedan föreställningen Pojken på månen som jag ansåg mig kunna tolka och recenssera, för nog visste jag vad han tänkte och försökte förmedla! I alla fall om man ska tro artikeln som jag skrev då och som jag rodnande tvingade mig att läsa om nyss,

Jag har blivit visare, jag vet att man inte kan göra sig till tolk för någon annan, men jag kan säga att mina erfarenheter har gjort att jag tolkar hans låtar på ett nytt sätt, och att de går rakt in i min själ. Från kvällen tar jag mid mig Barbaras råd till Wolff; Man ska inte fortsätta leva, man ska våga börja om gång på gång.