rektorinnan

Ja, då är det dags för avsked igen, två till i mammagruppen återgår till arbetslivet nästa vecka. Därför har vi julkalas idag, lite som en julavslutning av vårt gemensamma år. Det blir bak och lunch och bus och lek med barnen och en och annan nostalgisk kommentar kommer med all säkerhet att fällas. "för tänkt vad fort det gått" och "vi kommer ju att hålla kontakten" för "vi har delat en så viktig tid i våra liv". Allt det är sant och stämmer, men det måste sägas i en rit som går ut på att bekräfta det vi haft och gå vidare.

Jag som jobbar i skolvärlden lever i väldigt tydliga cykler om tre år. Eleverna kommer förväntansfulla, redo att starta ett nytt liv och skapa ett vuxnare jag när gymnasiestudierna ska påbörjas, under det andra året faller några av, de som valt fel och vågar rätta till sina misstag, många hittar nya krafter och börjar se slutet i tunneln, i trean hägrar studenten, de slappnar av och vågar se möjligheterna som framtiden har att erbjuda.

Varje avslutning blir högtidlig, ett kvitto på att man klarat av en del av resan mot vuxenskapet. Alla, oavsett stil klär upp sig, på sitt eget sätt, för att markera stundens innebörd och allvar. Varje studentavslutning blir till en påminnelse om att livet går vidare och var och en är den som i slutändan avgör hur det egna livet kommer att te sig.

Just så blir det också idag, vi mönstrar snart av från denna bubbla som föräldraledigheten ändå är och går in i en ny fas av livet som vi aldrig upplevt. Balansen mellan föräldraskapet och våra karriärer. Balansen mellan barntid, jobbtid, egentid, partid... livspusslet ska testas och hur den ter sig beror på de val vi gör och hur vi lyckas prestera och förlika oss med faktumet att vi inte längre är vårt eget universums centrum.