rektorinnan

Jag har haft en fantastisk vecka i min gamla hemstad. Det är något speciellt med att återvända hem till det som är bekant och där det finns minnen värda att bevara i stort sett varje hörn.
Liltrollet och jag tillbringade en fantastisk vecka i den staden som blivit min hemstad. Det är en vanlig mellanstor stad i Mellansverige. Det som slog mig, som sedan jag flyttade till Stockholm ansett mig vara en storstadstjej är att jag förfördes av småstadslivets charm och fördelar. Jag har i 15 år njutit av huvudstadens utbud av kultur, restauranger och nöjen. Arbetsmarknaden har gjort det möjligt att göra karriär, bara man är beredd att jobba hårt nog. Jag har njutit av att leva i en stad där ingen vet vem jag är och föga verkar bry sig om vart jag är på väg! Jag har förklarat min kärlek till Stockholm och sett min framtid här!

Men något hände under den senaste veckan, en liten gnagande känsla har inte lämnat mig i fred… Det finns många fördelar för oss småbarnsföräldrar i en mindre stad!
Ingenting ligger längre än 20 minuter bort, vare sig det är släkt, vänner, dagis, skola eller arbete. Att min gamla hemstad ligger i ett län där arbetslösheten är hög gör att huspriserna är humana. Ja, det går att få ett radhus för under miljonen mindre än fem kilometer från stadens kärna!

Jag har börjat titta på bostadsannonser och funderar på om det inte finns en plats för en rektorinna i en av stadens många skolor.

Allt detta är ju självklart drömmar, makens väldigt specialiserade yrke gör att arbetsmarknaden i min gamla hemstad är så gott som obefintlig för honom, men ändå, man kan ju drömma, och i drömmen bor vi i ett stort hus, med ett välkomnande kök, en stenkast från bästa väninnan, en kort cykeltur från jobbet och Trollungen växer upp i en liten bubbla i skolan i skogsgläntan!