rektorinnan

Fick ett fruktansvärt besked från en avlägsen bekant, som via nätet blivit en vän. Personen i fråga kämpar för att bli förälder och idag kom ännu ett bakslag.
Jag vet att man inte kan skänka tröst, jag har varit där, det spelar ingen roll vad någon säger om hur allt ska bli bättre, för hur i helvetet kan det bli bättre när man gjort allt och ändå inte lyckas!!? Hur mycket smärta kan man behöva känna, hur mycket fysisk och psykisk påfrestning orkar man med?
Ja, med facit i hand är det lätt att säga hur mycket som helst, men när man gång på gång får en spark i magen och världen vänds upp och ner är det svårt att till slut hitta motivation.

Så här skrev jag till min vän, jag väljer att publicera delar av det, i fall någon annan är i samma situation och vill höra från någon som varit där.

"...Jag fick faktiskt en påminnelse om helvetet ni går igenom igår, jag var på gyn med Trollungen som sällskap. Vi var tillbaka på den platsen där jag fick göra en skrapning, jag kunde riktigt känna hur jag tänkte när jag låg där på uppvaknandet för ganska exakt tre år sedan. Jag har ingen tröst att skänka dig, du har säkert hört alla kloka och välmenande orden. För oavsett hur många som kramar en står man rätt själv i sorgen, jag tror inte ens att maken och jag kunde stötta varandra, vi kände så olika! Jag kan bara skänka er en tanke, sända en kram och en önskan om att jag kunde ta om så en liten del av din smärta. Håll ut, det dröjer några dagar innan ni kan ens börja fundera om hur ni går vidare. Gråt, skrik, få ur dig detta för du är en otroligt stark person. Vad framtiden har med sig vet ingen, och just nu måste du faktiskt bara få vara. En jättekram till dig, du vet var jag finns om jag på något sätt kan göra något för dig."
Å käraste vän, jag hoppas att du kan se ljuset snart igen!