rektorinnan

Ja, det finns väl en första gång för allt, oftast har vi ett speciellt förhållningssätt första gången vi gör något, det blir liksom milstolpar längs livets väg, några viktigare än andra.

En närstående ska göra sin allra första bostadsaffär, med sin sambo. Det är många funderingar kring läge, behov, planer, syn på den gemensamma framtiden som ska varvas med rent subjektiva preferenser innan de kan bestämma sig för ett objekt att bjuda på. Stolta kom de förbi och visade prospekten och argumenterade för och emot de olika objekten. Objektiva synpunkter blandades med rena tjuvnyp på den andres favoriter och förhoppning om att få medhåll från oss mer erfarna... mitt i alltihop satt jag och undrade hur och när denna person, som nyss var fem år och gömde sina tuggade tuggummin i kudden för att ingen annan skulle ta dem, hade hunnit bli bostadsspekulant!

Vi hade några äldre bekanta på fika nyligen, det blir som vanligt prat om barn och barnbarn och gemensamma bekanta. Mitt i alltihopa utbrast frun att deras gemensamma barn skulle skiljas, det var första gången som hon själv formulerade denna mening och jag kunde se hur det sjönk in att hennes barnbarn skulle bli skilsmässobarn, i samma ögonblick som orden uttalades, det var första gången hon insåg att deras barns liv skulle förändras radikalt. Jag frågade hur det kändes, och de verkade som om att våra bekanta hade svårt att förstå att det skulle hända. De sa att deras barn hade sagt "att de inte hade roligt ihop lägre", "att de inte talade med varandra". Mannen sa, ”ja, vi har varit gifta i över 50 år, vi måste ha skitkul hela tiden, vi snackar ju oavbrutet!” Jag förstod ironin och bitterheten, man kanske inte har så många nya saker att säga till varandra efter ett halvt sekel, men de har definitivt en känsla av samhörighet och svårt att förstå de kraven som "de nya generationerna ställer på varandra". De firar sin bröllopsdag än idag, en riktig högtidsstund för dem båda, och hon får en bukett med en ros för varje år som de varit gifta av honom, nu har buketten hunnit få ett ansenligt omfång. Så många minnen, både ljuva och bittra, så många gemensamma milstolpar, alla samlade i en rosbukett!

Jag sneglade på Oprah idag och programmet handlade bl.a. om ett gäng kvinnor som valt att gå i kloster och bli nunna. Det måste vara en överväldigande känsla att känna sig kallad, att tro på något så starkt att man ger upp det som andra kallar för livet och ägna sig åt sin tro och leva i fattigdom, celibat och lydnad. Föräldrarna till aspiranterna intervjuades om hur de kände inför sina döttrars beslut. Vissa av dem uttryckte sorgen över alla milstolpar de missar, men framförallt uttryckte de saknaden över deras närvaro i vardagen, att inte kunna dela vardagen med sitt barn. Jag förstår dem, det är inte festligheterna utan det dagliga livet som jag uppskattar mest, jag älskar de ritualer som är kopplade till vardagen, fredagsmyset, helgfrukostarna, te och skorpor till favoritserien, kuddsnacket innan vi somnar för natten. Nu är vi i en period i livet då vi måste hitta nya rutiner som även omfattar Lilltrollet. Än så länge lever vi i något slags undantagstillstånd, där vardagen inte slagit in, allt är så nytt och vardagen fylld av "första gången" att vårt föräldraskap inte hunnit bli vardag. Vi går i en bubbla av lycka, ständig glädje, störd sömn och trötthet.

Idag skrev jag för första gången ett officiellt mejl i ett ärende som berörde Lilltrollet och jag skrev under med mitt namn och tillägget Trollungens mamma, för allra första gången!