rektorinnan

Långt innan Lilltrollet kom till världen, innan vi ens visste att vägen mot föräldraskap skulle vara lång, skaffade vi oss en liten kattpojke. Han var det första steget vi tog mot att bli föräldrar. Jag minns som igår hur vi förvånade oss själva en lördagsmorgon våren 2005 genom att ringa på en annons i DN, vi hade funderat länge men inte vågat ta steget. Vi åkte senare samma dag för att träffa de aktuella kattbröderna, det var två orangea väldigt färgstarka kattkillar som sprang mot oss, och bakom sina livliga syskon lomade en grå liten tuss fram, vi såg honom och visste att det var vår förstfödda son.
Han var så liten och vi hade så dåligt samvete för att vi skulle skilja honom från hans mamma. Vi åkte iväg för att handla allt som vi som förstagångskattföräldrar trodde att vår kattpojke skulle behöva, klösborg, säng, leksaker, sprayer med olika funktioner, kattmat, skålar, kattgodis, borste, sele, kattlåda och resebur. Vi åkte tillbaka till vår kattpojkes föräldrahem och hämtade honom. Han låg och tryckte längst in i buren under hela färden. Väl hemma ville han inte komma ur buren. Vi lämnade buren öppen, med en skål med vatten och en med mat i det som sedan dess, till för bara ett par veckor sedan, kom att betraktas som kattpojkens rum.

Det var Eurovisionfinal den kvällen och vi satt i vardagsrummet, plötsligt såg vi en liten skugga som rusade in under bordet, tryckte där någon timme och sedan, undan för undan vågade sig närmare oss. Jag vet inte hos vem han satte sig först, men jag minns att han sov mellan oss den natten, och det gjorde han varje natt sedan dess, på min högra sida, så att jag kunde klappa honom natten igenom, ända fram till dess vi påbörjade vår IVF-behandling.

Första morgonen åt han frukost, på bordet,  med oss och visade på en av sina många egenheter, han drack endast vatten ur glas... med tiden visade det sig att han helst ville jaga skinkan som kastades i luften, att han aldrig kom till en när man själv ville kela, men han uppfostrade oss, så att vi alltid tog emot honom med öppna armar när han själv ville bli kliad. Han apporterade godis, han lärde sig att charma grannen och hämtade henne för att få mat om inte vi var hemma. Kattpojken var ett älskat och efterlängtat kattbarn, av oss och vår omgovning.

Kattpojken har levt ett gott liv hos oss, även om de som känner oss utan tvekan skulle säga att han har fått mindre uppmärksamhet och kärlek sedan Lilltrollet föddes.

Häromveckan fick vi veta att Lilltrollet är kattallergiker och läkaren rekommenderar att Trollungen ska växa upp i en kattfri hemmiljö. Det känns oerhört svårt att veta att kattpojkens dagar hos oss är räknade.

Just nu söker vi med hjälp av vänner och bekanta ett nytt kärleksfullt hem till vårt äldsta barn. Vi hade önskat att Lilltrollet skulle växa upp med kattbrorsan, men just nu känns det bra att Trollungen inte kommer att ha några egna minnen av storebror, Lilltrollet slipper känna saknaden.

Det låter larvigt, efter allt vi gått igenom, att känna så starkt och att det ska kännas som en uppoffring att skiljas från kattpojken. Vi älskar ju honom, men Trollungens hälsa går före.

Tack älskade kattpojken för alla kärleksgåvor du dragit hem från dina jakter, tack för att du lärde oss att ta hand om ett litet liv, tack för din tröstande varma päls under de svåra dagarna då längtan var som svårast. Tack för all respekt du visat Trollungen, tack för alla år vi fick ihop. Nu hoppas jag att vi kan skänka dig ett gott hem och att du inte ska sakna oss, utan snabbt vänja dig vid en ny kärleksfull hand som föder och kliar dig. Vi kommer att känna tomrummet efter dig, trösten är att Trollungen kommer att fylla det bus, nya minnen och stora och små framsteg varje dag.