rektorinnan

Jag lyssnar på Nevermind just nu, som säkert många 70-talister världen över. 90-talet var mitt årtionde och Nirvana det inledande soundtracken.
Jag minns som igår, när jag för första gången fick hålla cd-skivan, det var på fest hos några mer invigda gymnasister som tog musiken på högsta allvar... det dracks vin och öl och röktes, lagom mycket, det var viktigt att visa att man inte var pubertal, utan att man hade koll på sina vanor... Jag kände mig så vuxen, jag har nog aldrig känt mig så vuxen som när jag gick på gymnasiet, jag har nog aldrig fått mitt hjärta så krossat som då, jag har nog aldrig känt mig så levande som då, frigörelsen, euforin, de första trevande stegen mot vuxenvärlden, politiskt aktiv, demonstrationer och aktioner mot den rådande samhällsopinionen som hade fått en mörkare nyans av brunt ända upp till Riksdagen under det tidiga nittiotalet. Långt hår, rabarbergrädd, äppelkaka, filosofiekvällar, kulturnätter, åtrå och passion. Grungen och det dåliga ekonomiska läget gick liksom hand i hand. Det är lätt att romantisera, men 20 år efter mina gymnasieår är det svårt att vara objektiv. Mycket av min identitet och de värderingar jag har med mig än idag finslipades då.

Jag, som inte ens vågar publicera bilder på Liltrollet i Facebook undrar om Spencer Eldens föräldrar var medvetna om hur bilden på deras nakna son skulle komma att illustrera grungen, och för mig vara evigt förknippad med olycklig kärlek och livslång vänskap.