Höstpromenad, lugnet börjar lägga sig över naturen, men inte över min själ...


Det var fantastiskt höstväder idag, Lilltrollet och jag gick på långpromenad och njöt av höstsolen och löven som blåste i vinden. Trollungen ÄLSKAR när vinden blåser i ansiktet och skrattar högt! Det är så härligt att se mitt barn njuta av och reagera på sin omgivning. Att denna lilla människa för var dag blir mer och mer medveten om sin egen person och sina preferenser är så häftigt. Jag tar ständigt ögonblicksbilder att bevara i mitt minne, små skatter att ta fram när det blåser kallt.

Jag har tidigare berättat om min förkärlek till P1 sommar och idag var det Alice Bah Kuhnkes tur. Hennes funderingar väckte många känslor hos mig, det är ju det som är så häftigt med sommarpratarna där man, till skillnad från majoriteten av dagens program, får prata till punkt och berätta sin historia, lägga ut sin text. Det var främst två saker i hennes kompakta och effektiva berättelse som främst berörde mig. Det första handlar om självkänsla, detta begrepp som vi ofta rör oss med. Har jag en tillräcklig god självkänsla, känner jag mig själv väl, känner jag att jag är tillfreds med den jag är? Jag vet inte, ena stunden tror jag mig veta vad jag vill och är tillfreds med de konsekvenser dessa beslut kan medföra, strax därefter kan jag få ångest och känna att jag skulle vilja bryta mig loss från förväntningar och agera på ett annat sätt än det invanda. Jag har t.ex. alltid vetat att jag ville ha en meningsfull roll i mitt yrkesliv, jag ville jobba med ungdomar och känna att jag kan göra en skillnad. Men är det i egenskap av skolledare som jag gör detta bäst? Är jag kara på mitt jobb för att jag trivs och tror på det jag gör, eller för att jag inte vet hur jag annars ska åstadkomma förändring och inge hopp?

Den andra frågan som berörde mig var den om föräldraskap och hur vi väljer att fördela vår tid mellan barn och arbete. Frågan är för mig nära förknippad med den förra. Idag känns det inte självklart att återgå till mina övertidsveckor när jag har en Trollunge att komma hem till. Är jag beredd att ge upp de förmåner som ett heltidsarbete erbjuder för att vara hemma mera med mitt barn? Kommer jag med automatik att bli en bättre förälder för att jag är mer tid hemma? Jag vet faktiskt inte, jag vet inte om jag kommer att vara tillfreds om jag gör avkall på mitt yrkesliv, kommer jag att stå för att jag gör det för min egen skulle eller kommer jag senare i livet att avkräva mitt barn på gottgörelse för de uppoffringar jag gjort för dess skull? Föräldraskapet är det mest fantastiska som drabbat mig men jag måste hitta en balans där jag känner att jag kan vara mig själv, vara mor, maka, dotter, syster, vän och medmänniska utan att förlora mig själv eller kväva mitt barn i jakten på min egen lycka.








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0