rektorinnan

Har slötittat på Mamma Mia ikväll, det en fantastiskt vacker må-bra-film. Maken och jag såg musikalen i London på vår ettåriga bröllopsdag för många år sedan. Efter att ha tillbringat en mysig heldag med mamma och Lilltrollet idag hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka under scenen där Donna hjälper Sophie med brudklänningen och de sjunger "Slipping through my fingers".
Min mamma och jag har varit igenom mycket och hon har alltid satt oss barn i första rummet, hon har försummat sitt eget liv för att försäkra sig om att vi syskon skulle lyckas. Det finns saker i det förflutna som vi har svårt att tala om, men vi vet var vi har varandra och njuter av att kunna dela vardagen, hennes liv fick en efterlängtad strimma av glädje när Trollungen föddes och hon lever upp när hon får umgås med mitt barn. Idag, när alla tre njöt av de äventyr som dagen hade att erbjuda kunde jag inte hjälpa att undra hur länge jag och framförallt Lilltrollet får ha kvar henne. Jag måste påminna mig själv om att varje ögonblick som hon och Trollungen får tillbringa tillsammans är magisk. Jag måste lära mig att stanna upp, släppa taget om framtiden och det förflutna och bli bättre på att njuta av nuet, det är ju just nu som vårt liv händer. Jag vet inte ens om vi lever imorgon! Ibland är jag alltför upptagen med att önska mig mer, eller tänka att bara livet var si eller så, så skulle jag vara lycklig eller ha tid att stanna upp, men så är det inte, livet stannar inte upp i väntan på att jag är redo att närvara…

Jag önskar att jag oftare tog mig tid att ta mammas händer, krama henne hårt och tacka henne för allt hon har gjort, tacka henne för att hon orkar leva vidare trots alla motgångar och säga att jag älskar henne, att hon är en viktigare del av mitt liv än vad jag vågar erkänna.

Tack mamma för att du finns, jag älskar dig!