Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn
Idag hade vi finbesök, min syster och en kär gammal vän tillbringade en ledig måndag med Lilltrollet och mig. Det blev bad efter en kladdig frukost, bus, lek, promenader och matningar.
Lilltrollet är ett efterlängtat barn och det första barnbarnet på både min och min mans sida. Då vi har varit öppna med både IVF och adoptionstankar har alla viktiga personerna i vårt liv känt sig delaktiga i processen. Mamma och min syster träffade Trollungen inom en timme efter förlossningen. De stöttade och servade under våra första omtumlande dagar som föräldrar.
Jag älskar sättet som min syster behandlar Trollungen på, hon tilltalar Lilltrollet som vem som helst, ifrågasätter dess upptåg och busar och skämtar med Trollungen som om det vore ett äldre barn, hon menar på att barn lägger sig på den nivån som förväntas av dem. Det är faktiskt roligt att se Lilltrollet och moster interagera, det beter sig helt enkelt mer vuxet än när jag överbeskyddar, samtidigt som det får mycket stimulans och massor kärlek av sin moster.
Eftersom jag är äldst, ja många år äldre än min yngsta syster, och flyttade hemifrån för att börja studera på högskolan innan hon gått ut mellanstadiet så har jag aldrig fattat att jag var en förebild för henne och mina andra syskon. Hon återkommer till det där med förväntningar, hon menar på att om man vet att det är möjligt att studera vidare, att flytta till en annan stad, att åka utomlands för att lära sig nya språk, så känns det som en självklarhet att göra allt detta när man "blir lika stor som syrran". Jag menar inte på något sätt att ta på mig äran för mina syskons framgång, men det var kanske lättare för dem att se en annan framtid än de klasskompisarna som inte hade samma stöd och uppmuntran hemifrån i vårt gamla arbetarkvarter.
Vi har ofta talat om vilken vid umgängeskrets Lilltrollet kommer att växa upp i; vid våra bjudningar samsas teknologie doktorer, barnskötare, jurister, mattanter, journalister, frisörer, ekonomer, långtidssjukskrivna, översättare, kulturarbetare, plåtslagare, skolledare, undersköterskor, toxikologer, arbetslösa, beteendevetare, miljöinspektörer, fabriksarbetare och många fler! HBTare och värdekonservativa kan mötas vid middagsbordet, olika nationaliteter, olika språk, livsåskådningar får utbyta erfarenheter, moderater och vänsteraktivister kan stämma upp till sång och samsas vid familjehögtider, veganen kan möta jägaren och de båda söker ömsesidig acceptans för sina val.
Om vi låter våra vänner och släktingar berätta för Lilltrollet om deras syn på världen och dela med sig av den livskunskap och erfarenheter som de har kan Trollungen bli en vinnare. En vinnare då vårt barn kommer att ha förståelse för människors olika val i livet, en vinnare för att det förstår vikten av empati, en vinnare för att det kan knäcka olika sociala koder, en vinnare för att toleranta människor som accepterar andra och kan se till varje människas styrka kan uppmuntra andra till utveckling. Jag önskar att fler barn fick möjligheten att växa upp i den mångfalden som Trollungen får vara en del av.
Come back
Det har varit mycket sedan sist, så det har knappt funnits tid för reflektion och än mindre för bloggande, det stör mig, dessa rader har blivit lite av en avtankning varje kväll, jag har saknat det, men nu är jag tillbaka, i a f till nästa mindre katastrof gör sig gällande.
Lilltrollet har haft besvär med magen, diarré, jag tror att det beror på kosten, detta i en skön kombo med en ny utvecklingsfas gör att det kräver mer tillsyn, mer bekräftelse, mer underhållning och är vaket längre på kvällarna... (Jag fick låna en bok av väninnan A som heter "Växa och upptäcka världen" av Hetty van de Rijt och Frans X. Plooij. Boken går kortfattat ut på att presentera sju olika utvecklingsfaser som barnet genomgår under sitt första levnadsår. Det är inte en bok som pekar på vad barn ska kunna vid en viss ålder, utan den försöker förklara varför spädbarn är speciellt kinkiga under vissa perioder och hur man kan bemöta dessa orosperioder. Jag har läst boken periodvis sedan Lilltrollet föddes och dessa faser har stämt för Trollungen) Då Trollungen äter dåligt på dagarna vaknar den hungrig om nätterna och den onda cirkeln är igång...
Just nu sitter Trollungen i min famn och busar, sängen duger inte och det finns inga tecken på trötthet... även mannen behöver ju lite egentid, om så vid diskbänken. Han förtjänar mer än så efter helgens hjältemodiga insats, Trollungen höll mig upptagen hela helgen, så maken fick fixa det mesta av rummet på egen hand, nu är Liltrollets rum inrett, redo för att påbörja avvänjningen av både mor och barn, operation "Eget rum" har inletts!
Det har inte bara varit pest och pina även om det lätt kan låta så, livet som föräldraledig är i mångt och mycket en mycket privilegierad tillvaro! Jag får ju dela min dag med den lilla människan som vi så länge längtat efter!
Vi var på barnvagnsbio idag, på Bio Rio och såg Apflickorna. Det måste sägas, barnvagnsbio är inget för filälskare, men har man accepterat att man kommer att vara i en salong full med nyblivna föräldrar och lika många barn, som kommer att ta för sig, mata, byta och leka med sina barn parallellt med att de ser på filmen i en halvmörk salong, så är det en ganska trevlig upplevelse, för det egna barnen kräver ju också all den tillsyn och dessa omvårdande aktiviteter hade inte accepterats under en vanlig filmvisning. Jag kommer inte att rusa iväg till nästa barnvagsbiovisning, men jag kommer definitivt att återvända! Vad gäller själva filmen, så måsta jag hålla med DNs krönikör, den är en svart, kall och osminkad bild av två tonårsflickors vuxenblivande. För mig blev det dock en antiklimax, den bygger upp så många spänningar, man känner obehaget i kroppen och sitter på helspänn och så uteblir dramatiken…men det är väl så livet är, det som upplevs som ett stort problem, nära på en tragedi ibland är egentligen ganska odramatiska situationer konstruerade av oss själva – ännu en tanke att ta med mig när jag återgår till arbetslivet!
Apropå arbetsliv hade jag löne- och utvecklingssamtal idag, jag, de slogs väl ihop eftersom jag är föräldraledig. Vi passade även på att boka några möten under hösten för att underlätta återgången till arbetet och tillsammans lägga upp nya strategier. Å ena sidan känner jag mig oerhört uppskattad och saknad, det är bra för egot, även om det inte visade sig så mycket i kronor och ören, å andra sidan drabbas jag smått av panik, snart spricker bubblan som jag och Lilltrollet levt i, jag kan redan nu känna hur mycket jag kommer att sakna att Trollungen klänger på mig och ger mig blöta pussar och busar och skrattar dagarna i ända. Jag tröstar mig med att allt mitt barn har lärt mig får följa med mig till jobbet när jag gör come back!
I sagornas värld, fast på riktigt!
Idag var vi och mammagruppen på utflykt, vi åkte in till en liten bokhandel i Stockholm den heter Bokspindeln. Alla ni som är bokälskare och som minns barndomens små bokhandlar, där det fanns själ och kunnig personal kan ta sig en liten tur dit. (Att de dessutom anordnar Bokstödet till förmån för de svältdrabbade i Afrikas horn gör dem ännu mer älskvärda)
En mycket engagerad bokhandlare höll bäbisläsning för barnen på ett sådant teatraliskt sätt att våra små satt som förtrollade framför henne, det var en mycket magisk stund. De har även en internationell avdelning och vi hittade många pärlor där, jag längtar till dess Lilltrollet är så pass stort att vi kan gå bland hyllorna och välja böcker tillsammans, sagor om förtrollade prinsar och räddande prinsessor, äventyrliga djur och hemkära superhjältar ska samsas i bokhyllan i barnrummet!
Innan vi gav oss ut på äventyr hade jag en stund över och jag unnade mig en lattepaus med Trollungen i famnen, det var småmysigt att se alla vardagsstressade människor springa genom spärren medan vi betraktade dem genom fönstret. Tack alla ni som yrkesarbetar och som genom skattsedeln gör det möjligt för mig att vara hemma med mitt barn under dess första år! Det är så lyxigt, kom bara ihåg att andas ibland, det ska jag göra när jag återgår till arbetslivet, livet är för dyrbart för att stressas bort.
Efter sagostunden hade jag och Lilltrollet luchdate med min man på "vår indiska", en restaurang som vi ofta besökte när vi precis hade träffats och gick på KTH respektive SU. Det är så skönt att gång på gång återvända till en restaurang där man är stammis i en positiv bemärkelse och där man får den där lilla extra servicen som får en att känner sig kunglig.
På vägen hem råkade jag ut för en egotrippad 40-taggare i bussen som talade högt i mobilen, suckade över barnvagnarna som blockerade hans väg och som flera gånger knuffade mig med sin ryggsäck, när han skulle kliva av och han mer eller mindre tuggade fradga för att barnvagnarna inte gick av snabbt nog sa jag högt och tydligt så att alla kunde höra, "ta det lugnt lilla gubben snart ska du och ditt ego få kliva av" han blev röd i ansiktet och muttrade mycket tyst för sig själv, så skönt att fräsa ifrån, måste dock erkänna att jag säkert agerat lika illa innan jag blev gravid och förälder, då hade jag också behövt att någon tog ner mig på jorden!
Min nästan fulländade dag blev bara bättre när mamma och jag badade Lilltrollet och mamma och Trollungen lekte tillsammans, mamma lever upp så mycket när hon får umgås med sitt efterlängtade barnbarn. Jag trodde inte att min dag kunde bli bättre, då får jag ett sms, ett par som står oss mycket nära berättade att de gravida, det är visserligen tidigt ännu, men det känns fantastiskt att de ska få barn och att de indirekt ger Trollungen ännu en liten människa att dela sin uppväxt med. Jag håller tummarna och längtar till våren och det lilla livet som jag snart hoppas få hålla och skämma bort.
Nu har maken och jag ätit middag, vi drack ett glas vin och gladdes åt dagens händelser och åt att vi har traderat färdigt allt som för tillfället skulle ut från vinden. Trollungen nattas av sin far medan jag bloggar.
Min dag var lika magisk, överraskande och perfekt, så som i sagornas värld, men denna saga är inte slut, den fortsätter med goda och mindre goda dagar och tillsammans skriver dem sagan om en trollunge och hans lyckliga föräldrar!
Gråtande barn tvingar fram flytt!? Lägg en kudde på det gråtande barnets huvud??
http://arbetarbladet.se/nyheter/hofors/1.3820426-bazil-kan-fa-betala-nar-sonen-skriker
I länken ovan kan ni läsa om Hoforshus hanterande av gråtande barn och klagomålen från grannarna.
Jag vet ingenting om bakgrunden, mer än om det som står i artikeln, jag vet inte hur föräldrarna var innan barnet kom, inte heller om barnets hälsa och välbefinnande. Men jag kan inte låta bli att fundera på tre saker:
1) Om grannarna upprepade gånger hört det stackars barnet gråta så högt kan man undra om de har talat med föräldrarna och hört sig för hur det står till. Vi förstagångsföräldrar tror alltid att det är något fel på vårt barn och vi känner oss otillräckliga när vi inte kan trösta det. Om barnet gråter så vansinnigt som det beskrivs i artikeln kan man också som ansvarstagande medborgare anmäla om oron till de sociala myndigheterna så kan de undersöka om gråten beror på annat en tandsprickning, och omhänderta barnet om nu så skulle vara fallet. För det borde vara barnets välmående och inte den störda sömnen som oroar grannarna.
2) Om barnskriken är så höga att det stör grannarna kan man undra hur det står till med lyhördheten och då är det kanske sin egen byggnation som Hoforshus ska se över. Tanken är väl att man ska bo i husen och barngråt hör till många småbarnsföräldrars vardag. Ingen förälder njuter av att höra barn gråta och de få gånger vårt barn gjort det är det just de sovande grannarna man tänker på, för om man hör grannen ovanför dammsuga, så hör nog det vårt barn gråta...
3) Vart tog patosen och medkänslan vägen? Vart ska familjen ta vägen har grannarna tänkt??? Vad är lösningen Hoforshus föreslår? Mer än att skicka på de förtvivlade föräldrarna störningsjouren menar jag… Ska varje barnfamilj behöva köpa hus för att inte störa de lättväckta grannarna? Familjen kanske bor i ett område där bara framklonade människor som tillbringade sina första år i ett laboratorium bor, för annars borde omgivningen förstå att barn har alltid gråtit och kommer alltid att gråta, oavsett varifrån föräldrarna kommer, var man bor och vilka grannar man har. Småbarnsåren är ju en tid präglad av förändring och utveckling, snacka om traumatiserande tid, och så ska man inte få skrika ut sin ångest heller?? Vad ska föräldrarna göda lägga en kudde på det gråtande barnets huvud och hoppas på det bästa?
Kan inte låta bli att avsluta mina reflektioner med en tragisk händelse som jag har fått berättat för mig när mina föräldrar jobbade med internationell solidaritet.
En grupp politiska aktivister måste fly landet genom djungeln, som patrullerades av militären, det van en grupp unga människor, några hade barn, en kvinna hade ett spädbarn som med sin gråt kunde avslöja och riskera hela gruppens överlevnad. För att rädda resten av gruppen och ge de lite större barnen en chans till ett bättre liv tvingades modern till det svåra beslutet att tysta sitt spädbarn för gott, är det de månne som Bazils grannar önskar??
Dags att starta höstterminen!
Efter tjugo år på skolbänken och tio år som yrkesarbetande inom skolan har jag svårt att släppa det här med hösttermin och skolstart även när jag är föräldraledig.
Hela våren gick jag som i ett töcken, först var vi överlyckliga och samtidigt livrädda för det lilla livet vi hade fått, hur skulle vi bete oss för att inte ha ihjäl det? (vårt barn var ju så litet när det föddes!) Vi ville samtidigt överösa det med kärlek och omsorg… sedan handlade det om att lära känna varandra och skapa rutiner, känna oss trygga i föräldraskapet och barnaskapet, för visst måste även ett barn anpassa sig och vänja sig vid det nya livet som egen person och någons barn, bli en del av vår familj. Nu är sommarlovet och makens semester slut och då infinner sig även vardagen för mig och vårt barn.
Jag känner att luften ändrats, det är kallare, skarpare, det är som att naturen tycker att det är dags att samla sig, sluta lata sig och förbereda sig för de nya förändringarna.
Vi har anammat detta, jag känner att jag måste ta och njuta av varje sekund jag har kvar som föräldraledig med vårt barn och få ut det mesta möjliga av hösten som väntar på oss.
Vi har anmält oss till en kurs i babysim, alla säger att det är fantastiskt roligt, vi får hoppas att det är värt pengarna, drygt 1500 kronor tar alla organisationer som ligger i vår närhet, det är trist att denna upplevelse blir en plånboksfråga i många familjer. Sen blir det barnrytmik, svenska kyrkan har en fantastisk verksamhet och tar ansvar för områden som många av landets kommuner inte längre anser sig ha råd eller tid att befatta sig med. Kyrkans verksamhet är öppen för alla barn och föräldrar, även vi som inte dagligen anser oss ha någon speciell tro, den är tillåtande och tolerant och jag är oerhört tacksam för den verksamheten! Kolla på http://svenskakyrkan.se/ och sök upp din församling, där kan man söka på barnverksamhet.
Sedan har jag åter påbörjat läsningen av en bok som väcker många tankar, både som pedagog och mamma. Den heter Hjärnvägen till inlärning och är skriven av Lars-Eric Berg och Anna Cramér de jobbar på ALLA SINNEN i Södertälje http://www.allasinnen.se/index.php?section=1&page=24 Deras arbete handlar i första hand om att stötta barn med inlärningssvårigheter så att de kan normalprestera, vad det nu innebär egentligen men om vi skippar det där med att märka ord, så förstår ni, det handlar om att genom fysiska övningar stimulera barnens inlärningsprocess. Jag läser boken från ett annat perspektiv, dessa övningar kan användas på alla, även på småbarn och skolungdomar som håller på att växa och utvecklas, jag tror på att ju fler sinnen man kittlar, desto mer närvarande blir man och därmed mer öppen för att ta emot, bearbeta och ta till sig nya intryck, och förhoppningsvis leder det till nya färdigheter och kunskap.
Så jag rekommenderar alla som själva har barn och ungdomar i sin närhet eller jobbar med barn att läsa boken och göra övningarna, för att citera författarna själva: "Det värsta som kan hända är att man bara får lite motion av att röra på kroppen. Också det är bättre än att inte göra någonting alls."
Själv motionerar jag inte bara för att skärpa mina sinnen utan för att bli av med mammamagen, mest för att inga kläder passar och för att ingen ska tro at jag är gravid när jag återgår till arbetet…ännu sover mitt hjärtebarn och jag har både hunnit träna, blogga och om jag har tur och skyndar mig, kanske tom duscha!
