rektorinnan

Vi talar ofta om hederskultur och tänker på de patriarkala strukturer som fängslar både pojkar och flickor i deras sociala kön. Friheten, sexualiteten och kärleken begränsas av släktens vilja att visa att man är en fin familj, vi ser framför oss barn med mörkt hår och bruna ögon när vi tänker hederskultur.

Jag skulle vilja hävda att det finns en annan hederskultur om vi inte vågar prata om, det är den som ställer vår självklara skyldighet att försörja oss själva mot viljan att vara en närvarande förälder och där är det framförallt männen som ifrågasätts. Det handlar inte om våld och därför kan den inte jämställas med den fysiska och psykiska tortyren som ungdomarna som är offer för hederskulturen utsätts för,, men tankesätten påminner om varandra.

Det fenomenet jag pratar om handlar om kommentarer, skämt och uttalad förhoppningar som fälls med ett ironiskt leende för att ta udden av kommentaren, för man skämtar ju bara.

Min man och jag har bestämt att vi båda ska vara hemma varsitt år med Trollungen. Vi väntade länge på vårt barn, fick kämpa för att bli föräldrar och vi har sådana löner som gör att vi har råd att dryga ut dagarna vi har rätt till via vårt gemensamma välfärdsystem. Under dessa två år kommer vi att få göra avkall på den vardagslyxen vi vant oss vid som DINKS, men ingen har dött av lite nötta kläder och uteblivna utlandsresor under en kort period i livet, det vi fått istället ät ovärderligt. Vårt barn får en lugn start i livet och gott om tid att skapa en grundtrygghet som jag tror är grunden till ett lyckat liv även som vuxen.

Men då var det, det där med hederskulturen, det har stuckit i ögonen på många människor att min man ska vara hemma ett helt år, det har aldrig varit någon överordnad som sagt något, men det är heller ingen chef som sagt ifrån när kollegerna, konsulterna och leverantörerna ifrågasätter om min man verkligen ska vara borta så länge, kommentarer som fälls både under möten och på luncherna. "Har ni lagt pengarna på hög?", "Du kan väl jobba lite hemifrån!", "Vi får se om du har jobbet kvar" är några av de kommentarer han fått, av manliga kolleger, EN gång har en äldre kollega sagt, "är det något jag ångrar så är att jag inte var hemma längre med barnen".

Vad är det för heder dessa män försöker försvara? Mannen som familjeförsörjare? Skulle inte tro det! Den myten avskaffades även i lag när vi äntligen fick särbeskattning på 70-talet, fråga mig som skrivit uppsatser om det! Hedern av att jobbet skänker oss värdighet, ja absolut, var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Men nu är det faktiskt så att vi använder oss av den rätten som vi lagligen har och vi har bekostat denna lyx med våra egna pengar.

Vi har kommit långt i Sverige vad gäller jämställdhet, jag tänker inte kalla männen som fäller dessa kommentarer för talibaner, så som folk felaktigt påstår att Schyman sa, men så länge det inte blir varje individs val som avgör hur de vill leva sitt liv så blir vi inte fria från hederskulturen. Ja, vi lever i ett av världens mest jämställda länder och vi åtnjuter frukten av reformer som kvinnor andra länder bara kan drömma om, men vi har långt kvar, även om Mikael Nordenmark i sin debattartikel försöker ge oss en mer optinistisk bild.  

Argumenten om valfrihet ska inte bara användas när man vill ursäkta att det fortfarande är kvinnorna som (av ekonomiska skäl?) tar ut större delen av föräldraledigheten, utan även när männen vill bryta sig loss från arbetslivet och vågar bli föräldrar på heltid under ett år av sitt liv!

Visst är nyheten om en avsatt diktator alltid en fantastisk nyhet, ingen diktatur, oavsett politisk färg kan rättfärdigas. Envälde kan aldrig leda till befolkningens bästa, alla måste ha rätten att uttrycka sig, organisera sig, få ett visst skydd från staten, ha rätt till rättvis prövning och trygghet. Demokrati är ett styrelseskick värd att slåss för, det vet jag som har föräldrar som fick betala ett högt pris för det egna landets frihet. Demokrati är omständig och långsam, det tar ju tid att få allas röst att höras och att hitta lösningar som gynnar alla, eller som Churchill uttryckte det; Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.

Jag tycker dock att det är oerhört tragiskt att Khaddafi inte fick en rättegång, att bara slakta honom, såsom medierna återger läker inga sår på lång sikt. Han förblir en martyr för dem som stötte honom och hans offer får aldrig sin sak prövad.

Demokrati är en skör process, som kräver stöd från omvärlden, långt efter det att oljekällorna sinat...

Jag har varit borta ett tag, vi hade oerhört hedrande och mysigt besök från Norrland i form av Trollungens gammelfaster, detta har gjort att bloggandet legat nere. Under tiden har jag reflekterat och vridit och vänt på en fråga som stört mig länge. Nu har jag kommit fram till ett beslut; Jag begär utträde från SAP.

Ja, jag har varit passiv medlem i SAP sedan Göran Persson avgick 2006. Jag sympatiserar med socialdemokratins grundtanke om en gemensamt finansierad välfärd som ger alla en grundtrygghet, skola, sjukvård och omsorg är allas ansvar. Var och en efter förmåga till var och en efter behov, jag tilltalas av det.

Jag trodde på Mona Sahlin, egentligen var det ju Anna Lindh som var min statsministerkandidat, men Sahlins karisma hade kunnat räckt långt, bara hon hade haft partiets fulla stöd. Tyvärr blev det inte så och hon fick avgå efter valförlusten, detta trots att socialdemokratiska ledare historiskt har behållit sin post även efter dåliga val.

Juholt var ett oprövat kort, och för mig som passiv medlem var han fullständigt okänd.
Jag tycker inte att ett parti som talar som rättvisa, som vill att vi gemensamt finansierar ett socialt skyddsnät som fångar upp oss under svåra perioder i livet, men som vi förväntas bidra till ska kunna ledas av någon som utnyttjar systemet för sin egen ekonomiska vinning. Jag tror inte att SAP blir ett trovärdigt alternativ med en sådan ledare.

Jag kommer även i framtiden att tro på ett samhälle där vi värnar om varandra, ett samhälle utan sociala spänningar är ett bättre samhälle för oss alla, även för oss som genom arbete och skicklighet "jobbat upp oss". Jag röstar inte med plånboken, utan med min övertygelse, för mig handlar det inte om extra hundralappar i plånboken, utan om schyssta villkor för alla samhällsmedborgare, och då kan jag inte aktivt stödja ett parti som leds av en man som inte lever upp till våra egna ideal.

Inte ens jag, som ligger efter med tidningsläsandet har kunnat undgå att Juholt har svårt med ditt och mitt, eller snarare med hans och skattebetalarnas. För även om han inte haft för avsikt att få ut mer ersättning än vad han har rätt till, så har några fler tusen än vad han är berättigad till faktiskt hamnat i hans ficka.

Jag kan inte låta bli, liksom många andra, att dra paralleller till Mona Sahlins Toblerone-affär, som 1995 kostade henne ordförandeposten och faktiskt statsministerposten, som Göran Persson sedermera tog över när Mona frivilligt avgick och Persson klev fram trots hans många "nej" när han tidigare fått frågan om sin kandidatur.

Jag hoppas innerligt att Gudrun Schyman har fel och att Juholt tvingas avgå av två skäl, dels för att jag inte skulle ha förtroende för någon som systematiskt missar regelverket, aspirerar man till statsministerposten, vilket man automatiskt gör som ledare för det största oppositionspartiet måste man förtjäna folkets förtroende, det är just sådant beteende som spelar populister i händerna. Att Juholt dessutom inte behagade att delta i AGENDAS partiledardebatt i helgen var verkligen att lämna WO till SD!

Det andra skälet är att jag hoppas att jämställdheten kommit ikapp våra toppolitiker. Det gäller inte bara inom S utan även inom regeringen, minns ni inte kvinnorna som fallit för sina misstag, medan männen stod kvar? Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Ulrica Schenström, jag sympatiserar inte i sak med de fel de begick, men jag förundras att de fick gå medan t.ex. Tobias Billström och Carl Bildt får vara kvar.

Måste vi kvinnor år 2011 visa oss vara dubbelt så duktiga och präktiga för att förtjäna hälften av förtroende medan männen går fria?

I helgen gick visst Ironman på TV, ja ni vet killen som räddar sig själv genom att bygga en robot och försöker rädda världen på kuppen.
Jag gillar inte filmen, jag tycker att den är tramsig och orealistisk, jag tror bara inte att en man som blir rik på att tillverka vapen kan omvändas till humanist på det sättet! Min man däremot tilltalas av filmen, det må vara lite uppskruvade tekniska lösningar som han får blunda för, men han gillar skarpt att ingenjören får spela hjälte och får använda sitt tekniska kunnande för att hitta finurliga lösningar på världens problem.

Min hjälte är och har alltid varit stålmannen, i Christopher Reeves tolkning så klart. Han var nog mitt allra första kärleksobjekt på filmduken och jag dagdrömde ofta om att han kom och ställde saker och ting till rätta när livet kändes svårt. Jag förstår ju varifrån hans kraft kommer och tilltalas skarpt av den nördiga fasaden, idealismen och kärleken till sina föräldrar, både de på Krypton och på jorden. Min man kan inte köpa att man kan flyga utan teknikens hjälp och det där med laser i ögonen är bara för mycket tycker han!

Jag tycker att vår tramsiga dispyt om vilken superhjälte som är bäst har en allvarsammare sida.Vi har helt enkelt olika syn på hur problem ska lösas, är det vetenskapsmannen som har empiriskt beprövade lösningar på problemen eller är det idealisten som är beredd att offra sig och sitt privatliv för att bekämpa ondska, miljöproblem och politiska kriser?

Som varje generation före oss ställs vi inför globala utmaningar, ekonomiska kriser, miljön, vattenbrist, torka och fattigdom. Är det vetenskapsmännen, teknokraterna som ska diktera villkoren eller är det politikerna, de som utifrån sina ideal och övertygelser leder nationerna?


Ps. Bilderna är lånade från http://springarmange.blogspot.com/ (Stålmannen)

och http://femhundrafilmtips.blogg.se/ (Ironman)

"Think Pink!" skrek den vackra transan åt mig, pekade på klänningen och gjorde tummen upp, jag hade dagen till äran en knallrosa klänning, och det uppmärksammade hen, året var 2001 och jag närvarade min allra första Pride parad i Stockholm. Med åren har jag lärt känna många människor i HBT-världen och tagit Prideveckan till mitt hjärta. Jag tycker att all kärlek är bra kärlek och folk ska inte behöva leva ut sin kärlek i hemlighet för att slippa trakasserier och fördomar. Rosa var förresten den triangeln som homosexuella fick bära i Nazisternas koncentrationsläger.

Nu i oktober bär vi gärna rosa för att uppmärksamma bröstcancern en sjukdom som drabbar 15-20 kvinnor varje dag, året om, bara i Sverige!
I år bär jag bandet närmare hjärtat och i tankarna har jag en närstående och hennes mamma som nyligen fått diagnosen och som nu kämpar mot sjukdomen.
Bröstcancer är bara en av många sorters cancer, sjukdomen kan drabba vem som helst, den senaste tiden har en bortglömd grupp uppmärksammats, de unga, mha kampanjen "Det är okej att känna"

Det Rosa bandet, oavsett vilket (för det finns ju två!!?) är för mig inte bara ett sätt att finansiellt stötta forskningen, jag tror att det, liksom de blåa bandet, den röda klänningen, m.fl. är också ett sätt att kollektivt känna samhörighet och visa stöd för dem drabbade. Vi känner att vi är duktiga, att vi orkar bry oss, att vi minsann känner med dem, vi visar vår medmänsklighet och omtanke.

Oavsett om vi köper dessa pins för att vi vill skylta med vår välmening eller om vi faktiskt förstår innebörden av våra bidrag, är det viktigt att även i vardagen stanna upp och visa hänsyn, ta oss tid eller ha förståelse andras underliga beteenden, för vi alla har orsaker att känna oss ur balans ibalnd, de flesta av oss bär med oss bördan utan att rucka på den välpolerade fasaden, men ibland brister det och då kan det vara skönt att finna medmänniskor omkring sig.

I dagens DN stod det att läsa om svenskarnas tro på kärleken. Artikeln var väl ett sätt att problematisera långintervjun med Maria Sveland, en av medförfattarna till Happy Happy.
Jag blev glad över att majoriteten av de tillfrågade gärna ville tro på livslång kärlek och att det faktiskt är de äldre som var mest övertygade över detta. Tyvärr fanns det åter igen en tydlig skillnad mellan utbildningsnivån och tilliten på livslånga relationer. Jag är, som alltid, benägen att tro att utbildningsnivån är an viktig markör på människornas sociala situation i övrigt. Nej, jag som är gift med en teknologie doktor är inte garanterad ett lyckligt äktenskap, men strukturellt finns det mönster som upprepar sig och som ger mer eller mindre stabilitet i livet. Därför är rätten till likvärdig utbildning och stöd oerhört viktiga i min vardag.

Jag är själv skilsmässobarn och pläderar inte för att man ska stanna i olyckliga förhållanden, jag blev lyckligare av mina föräldrars skilsmässa. Men som barn önskar man att få ha sina föräldrar nära och sams, förlusten av detta kan vi som vuxna försöka kompensera genom samspel och ömsesidig respekt även efter att tvåsamheten tagit slut.

• 
  
  
  Jag lyssnar på Nevermind just nu, som säkert många 70-talister världen över. 90-talet var mitt årtionde och Nirvana det inledande soundtracken.
  Jag minns som igår, när jag för första gången fick hålla cd-skivan, det var på fest hos några mer invigda gymnasister som tog musiken på högsta allvar... det dracks vin och öl och röktes, lagom mycket, det var viktigt att visa att man inte var pubertal, utan att man hade koll på sina vanor... Jag kände mig så vuxen, jag har nog aldrig känt mig så vuxen som när jag gick på gymnasiet, jag har nog aldrig fått mitt hjärta så krossat som då, jag har nog aldrig känt mig så levande som då, frigörelsen, euforin, de första trevande stegen mot vuxenvärlden, politiskt aktiv, demonstrationer och aktioner mot den rådande samhällsopinionen som hade fått en mörkare nyans av brunt ända upp till Riksdagen under det tidiga nittiotalet. Långt hår, rabarbergrädd, äppelkaka, filosofiekvällar, kulturnätter, åtrå och passion. Grungen och det dåliga ekonomiska läget gick liksom hand i hand. Det är lätt att romantisera, men 20 år efter mina gymnasieår är det svårt att vara objektiv. Mycket av min identitet och de värderingar jag har med mig än idag finslipades då.
  
  Jag, som inte ens vågar publicera bilder på Liltrollet i Facebook undrar om Spencer Eldens föräldrar var medvetna om hur bilden på deras nakna son skulle komma att illustrera grungen, och för mig vara evigt förknippad med olycklig kärlek och livslång vänskap.

Jag tycker att det är jättebra att BVC finns, de är bollplank för oss föräldrar, framförallt åt oss som är det för första gången. Den regelbundna vikt- och längdkollen är för mig inte bara ett sätt att få bekräftelse på att mitt barn växer, utan förhoppningsvis ett sätt att fånga upp barn som far illa.

Nu visar det sig att BVC har givit felaktiga råd om amning och det blir rabalder av detta. Då tänker jag, var är föräldrarnas ansvar att själva informera sig om vad som är bäst för deras barn? För mig är BVC-sköterskans råd en röst bland många, det finns äldre släktingar och väninnor, böcker och livsmedelsverkets egen hemsida att ta del av innan man tar sina egna beslut. Om vi blint ska lita och förlita oss på vad myndighetspersoner ger oss för råd kan vi utsätta oss själva för livsfara, för hos myndigheterna jobbar det människor och de är långt ifrån felfria. Fram med lite eget ansvar, för våra barns bästa!

Jag har inte för avsikt att recensera andra bloggare, även om jag ibland kan frestas att tycka till om deras inlägg. Jag har heller inte föravsikt att tala om hur folk ska leva, även om jag personligen försöker vara konsekvent med  mina värderingar och ideal och det sättet som jag väljer att leva och uppfostra vårt barn på. Jag kan dock inte låta bli att fascineras över hur folk kan reta sig på andras liv, speciellt om denna människa inte skadar någon annan genom sitt sätt att leva på. Varje människas frihet ska ju sträcka sig så långt så att de inte inskränker på någon annans. I våras följde jag lite nedlåtande debatten om de rosa tånaglarna som orsakade uppståndelse i USA. Ja ni vet den lille pojken som hade fått sina tånaglar målade i en modekatalog...inte skulle det vara kontroversiellt i Sverige tänkte jag!

Jag blev därför mycket förvånad när Underbara Claras inlägg om sina och sitt barns kalaskläder ledde till debatt...
Jag menar inte att varenda unge ska kläs könsneutralt, det är upp till varje förälder att efter bästa förmåga ge sitt barn de bästa förutsättningar att växa och utvecklas. Men det är skillnad på att välja att inte klä sitt eget barn könsneutralt och att attackera dem som väljer att göra det. Det känns som att det finns viktigare debatter att föra, som t.ex. de objektifierande kläderna som framförallt flickor erbjuds i butikerna och på nätet.

Hela rosa/blått-debatten tycker dessutom är en kvasidebatt som i många fall kommit att ersätta de verkliga jämställdhetsfrågorna som handlar om lika mycket om barnuppfostran och de val vi gör varje dag som de strukturer som idag leder till t.ex. lägre lön för kvinnor år 2011. Jag läser gladeligen boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” som har många bra poäng och tips för oss som vill bredda våra barns värld, men det finns fler frågor som vi behöver behandlas för att nå jämställdhet.

Vad gäller Underbara Clara så håller jag inte alltid med henne och den bilden hon förmedlar, men jag gillar att hon står för de val hon gör. Stå på dig Clara!

Idag var jag med om en rätt skakande bussfärd.
Lilltrollet och jag skulle hälsa på en kompis som har ett barn som är jämgammalt med Lilltrollet. Jag satt och njöt av höstsolen som lyste genom fönstret in i bussen och andades ut en stund medan Trollungen sov sött. En yngling som talade i telefon och bar på några böcker reste sig för att gå av, långt innan bussen hunnit stanna. Han försökte hålla balansen medan han gick bakåt i bussen, telefonsamtalet pågick utan avbrott varav han inte kunde hålla sig i stången, bussen vinglade till och ynglingen tappade balansen, hans hand var millimetrar från att bokstavligen mosa Lilltrollet. Ynglingen måste ju ha vägt 65 kilo, men hastigheten i fallet mångdubblar ju hans vikt! Jag måste ha sett livrädd och urförbannad ut, jag hann inte reagera innan han klev av, men jag hoppas att han insåg att han var millimetrar från att förändra våra liv, han kunde oavsiktligt ha krossat mitt barn och själv blivit ansvarig för dråp.


Ynglingens beteende skiljer sig egentligen inte från de hundratusentals vardagsstressade, eller telefonberoende människorna som dagligen går i sin bubbla utan att tänka på att det pågår en värld utanför telefonen. Det krävs så lite för att en olycka ska uppstå och i många fall tjänar vi inte mycket på de sekunder vi försöker jaga genom att t.ex. stiga upp ur sätet innan bussen, spårvagnen eller tunnelbanan har stannat. Jag vet, för jag är till vardags en av dem, när jag inte har lyxen att ha gott om tid, när jag inte har tid att reflektera över det som verkligen är viktigt i livet.

Jag vill inte sätta mig på några höga hästar, bara dela med mig av det som bara blev en liten incident men som kunde ha slutat riktigt illa, jag vill bara att ni ska ha detta i tankarna på måndag och välja att sitta kvar, eller inte rusa fram innan trafikljuset slår om. Det är vi vardagsstressade föräldrar som är den största trafikfaran runt skolorna idag, det är nyvakna rusande småbarnspappor som kanske trycker på gasen lite för mycket, för att lätta på trycket och känna sig lite mäktig i ett annars vanmäktigt livspussel. VISA HÄNSYN, för om vi behandlar andra så som vi själva vill bli behandlade kanske vi räddar liv.

I min roll som skolledare har jag många gånger varit i kontakt med de sociala myndigheterna, detta för att kommunicera den oro jag eller min personal känner för en viss ungdom. Mina elever är i övre tonåren och kommer från många olika kommuner, skälen till anmälningarna har varit väldigt varierade liksom graden av oro som skolan vill förmedla. Tyvärr har jag med åren känt ett viss motstånd för att anmäla, den familjen som blir föremål för anmälan blir ju i bästa fall föremål för en utredning som de upplever som kränkande. Tyvärr har reaktionerna från hemkommunerna varit mycket varierande, i ett fall fick eleven i frågan en direkt fråga av socialsekreteraren om eleven var inblandad i brottslighet, då eleven inte heller förekom i brottsregistret, och nekade all inblandning i kriminalitet  ansåg man inte att det fanns anledning till oro. Fallet avskrevs, Att anmälan handlade om missförhållanden som ledde till svårigheter i skolan, att vi aldrig ens påstått att eleven begått några brott var inte överhuvudtaget intressant för utredaren.

Som skolpersonal har vi en skyldighet att vända oss till de myndigheter som har vidare kompetens och befogenheter, vi måste inse var vår gräns går, dels för att vi inte har resurser för att driva egna utredningar, men framförallt för att vi saknar kompetensen och befogenheter för att påverkar hemmiljön. Vi ska i första hand utbilda och stötta, visa omtanke och ge vägledning, där tar vår kompetens slut. Jag har alltid valt att anmäla en gång för mycket, men har alltid fört en dialog med hemmet och informerat om en anmälan blir aktuell om skälen till denna och vad jag hoppas uppnå med hjälp av de sociala myndigheterna. För mig är en anmälan ett sätt att få vidare stöd till familjen eller eleven, inte en disciplinär åtgärd!

I flera fall har familjerna fått stöd, men i många fall blir föräldrarna besvärade då de själva sökt hjälp utan att ha fått stödet de efterfrågar, de upplever en ny anmälan som en misstroendeförklaring som inte leder till vidare åtgärder, bara till kränkning på integriteten.

I det tragiska fallet med barnen i Sigtuna förstår jag mycket väl att kommunen vill visa på hur de agerat och att de gjort vad de kunnat. Ingen vill bära ansvaret för en sådan tragedi, ingen vill leva med vetskapen om att de kunde ha gjort något, ingen vill känna att de svikit barnen.
Jag tänker att om det ena barnet var 8 år så omfattades han av skolplikten, när ska man anse att en förälder bryter mot lagen genom att hålla barnet hemma? Har man på skolan sett signaler tidigare som de inte kunnat hantera? En tydlig handlingsplan som inte lämnar utrymme för egna tolkningar kan göra det lättare för skolpersonalen att anmäla, då är det inte deras tyckande utan en del i skolans verksamhet. Kommunerna måste å andra sidan avsätta resurser för att på allvar utreda och hantera fallen med respekt, värdighet och ta dem på allvar. Skolpersonalen ska inte behöva känna tvivel på om anmälan kommer att leda till stöd, eller om det bara förvärrar situationen. Det krävs en mycket dysfunktionell person för att mörda ett barn, och i detta fall, där man misstänker en förälder, måste signalerna ha varit många utan att någon har reagerat i tid.

Det har varit mycket barn på nyheterna idag, och hemma upptar ju vårt barn det mesta av tiden nästan jämt ;)
Ola Lindholm, känd barnprogramledare, fick komma till tals om knarkrättegången i kvällens hübinette och berätta om varför han väljer att hålla tyst istället för att bevisa sin oskuld. Olas skuldfråga har jag inget med att göra, det finns ju ett rättsystem i Sverige som ska avgöra detta, även om media i sin jakt på lösnummerförsäljning och tittare glömmer att vi faktiskt ska anses vara oskyldiga till dess motsatsen har bevisats... Ola hade dock en viktig poäng; om att det enda han hade kvar, när han förlorat allt annat, var just sitt privatliv, så varför skulle han röja det? Vi får helt enkelt spekulera vidare om vi nu tycker att just hans droghalt är den viktigaste fråga vi har att avhandla! Jag måste säga att jag, bortsett från själva skuldfrågan, håller jag med honom. Någonstans har han valet att åtminstone ha sitt privatliv och sin integritet kvar och då är valet enkelt! Dessutom, som han själv sa det mellan raderna, kommer allt att blåsa över och snart och en ny person kommer att jagas av mediedrevet. Oavsett hur det går för Ola så har han fått en nyvunnen frihet, han har valt att frigöra sig från medias bild av honom.

Att en italiensk politiker åtalas för att ha misshandlat sitt barn i Sverige tycker jag däremot är en positiv nyhet, mannen, som tydligen inte är vem som helst, får med all säkerhet undkomma med i värsta fall böter, om han fälls. Det intressanta är debatten som denna nyhet väcker i Italien, ett land där många anser att en smäll då och då, om än liten, är en del av uppfostran. I Italien är ju inte barnaga förbjuden i lag som i Sverige. Vi får hoppas att debatten i alla fall lyfter frågan till italienarnas middagsbord. Jag tror att många smiskar sina barn slentriant, för att det är lättare och mindre tidskrävande än ett samtal med det aktuella barnet. Vi ska dock inte vara alltför snabba med att slå oss för bröstet, i dagens DN kunde man läsa om att anmälningar om barnmisshandel har ökat kraftigt de senaste åren. Om detta beror på att omgivningen är modigare och uppmärksammar detta eller på att stressade föräldrar tappar tålamodet och daskar till ett olydigt barn är svårt att avläsa, oavsett vilket misshandlas det uppenbarligen barn i Sverige dagligen och det kan aldrig vara rätt! Malin Alfvén, psykolog berättar om sin syn på var gränsen går, om någon nu undrar. Här har tyvärr Sverige en bit kvar innan vi kan anses oss fria från barnaga.

En som fått en ny sorts frihet är vårt barn som igår fick en gåstol. Lilltrollet har ännu inte fått kläm på hur man styr farkosten, men det är rätt nöjd med att det, helt slumpmässigt, då och då når nya spännande knappar och skåp som det inte kommit åt tidigare.

Själv har jag förlorat min frihet, jag tror att jag blir straffad för att jag åkte ifrån mitt barn i helgen. Lilltrollet skriker nämligen varje gång jag lämnar rummet det befinner sig i, det kräver att få följa med, det vill antagligen inte riskera att jag försvinner igen...

Efter Hanne Kjöllers debbat med en av förfatarna till Happy Happy i aktuellt ikväll började jag fundera på mitt förhållande till skilmässor, både i egenskap av någons barn och som mågons förälder.

Jag är ett skilsmässobarn, till vardags, när ämnet dyker upp brukar jag säga att jag säga att jag är ett lyckligt skilsmässobarn. Ja, omständigheterna kring mina föräldrars skilsmässa var rätt uppslitande och livet blev lugnare när jag hade som på varsitt håll. De skilde sig när jag var 14 år och långt efter att jag själv hade flyttat hemifrån brukade jag faktiskt fortfarande hoppas på att de skulle bli tillsammans igen. Inte för att jag trodde att det skulle bli bättre, utan för att det kändes som en trygghetsgaranti. Jag har släppt tanken för länge sedan och insett att ingen av dem båda, och inte vi barn heller för den delen, hade blivit lyckligare av att de flyttat ihop igen. Jag säger att jag är ett lyckligt skilsmässobarn för att det förväntas ha blivit det, för man skiljer sig väl för att barnen ska slippa undan allt bråk…eller?

När jag själv skulle gifta mig, minns jag att en väninna som tyckte att vi gick lite för fort fram till altaret undrade varför jag måste gifta mig. Jag svarade något i stil med att jag hade hittat rätt, att det var kärlek vid första ögonkast och att jag skulle ingå äktenskap med intentionen om att det skulle hålla. Jag visste att ett äktenskap kan krascha och att det finns minst lika många versioner om varför det sker som det finns människor inblandade i misslyckandet. Ja, jag tror att en skilsmässa är ett misslyckande, men det behöver inte betyda att man gör fel. 1 av 10 par överlever inte den förstföddas ettårsdag, jag kan ärligt säga att jag förstår att slitningar uppstår. Upp med handen de som varje morgon efter en tuff natt med tre amningar utbrister i en kärleksförklaring till sin lika trötte partner som ska iväg till jobbet, upp med handen ni som inte överdriver dagens kräkanfall, bajsblöjor och barnets vakna timmar för att få lite medlidande och snika åt sig egen tid på den nyss hemkomna partners bekostnad… jag har tror inte att jag får stå ensam och skämmas, eller? För det är slitsamt och inte alltid rosenrött, och säkert har gräset verkat grönare utanför äktenskapet minst en gång de senaste månaderna och det är då det gäller att stanna upp och tänka efter. Är det tröttheten och de ständiga kraven från barnen (och jobbet för de som inte längre är föräldralediga) som gör att man är snål med sin kärlek och omtanke till min partner eller har jag slutat bry mig?

Om man har slutat bry sig, så kanske man inte ska stanna kvar, man blir nog inte lyckligare om man längtar bort hela tiden. Barnen kommer att bli ledsna, deras värld kommer att förändras och då gäller det som vuxen att ta ansvar för sina handlingar. Min mamma har vid ett par tillfällen bett om ursäkt för att hon valde skilsmässan, jag förstår vad hon menar, för även om det i henens fall var separationen det enda rätta, så vet hon att hon skakade om vår värld, även om jag med facit i hand vet att jag så småningom blev ett gladare skilsmässobarn, men det insåg jag först som vuxen.

Jag själv är trött och sliten, jag orkar inte alltid vara generös med min kärlek till min man. Jag begår dessutom misstaget att inte låta honom veta att jag, även om jag ibland beter mig som en riktig bitch ibland, faktiskt älskar honom, att jag inte en sekund ångrar vårt barn men att vi definitivt måste hitta bättre rutiner så att det finns rum för både familjetid, egen tid men framförallt mer partid.

Hela familjen var på promenad igår kväll, min man bar vårt barn i bärselen framför sig, så att även Lilltrollet skulle kunna njuta av det vackra skymningsljuset. Plötsligt stelnar min man till, jag ryggar tillbaka övertygad om att ännu en orm eller råtta låg ihjältrampad på stigen, det har tyvärr varit en vanlig syn denna sommar. Jag ser att min man grimaserar och håller andan och jag förstår att det är något annat som besvärar honom, Lilltrollet sprattlar på som vanligt. Till slut lyckas min man flämta något om vassa hälar och ädla delar. Det visade sig att han fått en välplacerad (eller illaplacerad i vårt fall då vi gärna vill ha levande spermier till ett eventuellt framtida syskon…) spark av trollungen mitt i testiklarna!

Jag hade svårt att hålla mig för skratt under hans utläggning om hur felkonstruerad selen var och om hur tillverkarna som ändå är marknadsledande inte tänkt på något slags skydd, han kunde ju inte vara den enda som råkat ut för detta, ja inte bara en, utan flera gånger, och denna gång med en sådan pricksäkerhet att vi redan nu kan anmäla Lilltrollet till ett framtida fotbollslandslag.

Jag undrade stilla om han trodde att smärtan kunde jämföras med den jag kände under de trettio timmarna som vårt förlossningsarbete höll på, men det fick jag inte svar på…

Såg förresten ett mycket intressant program på Kunskapsakanalen som jag rekommenderar alla dem som jobbar med barn, den väckte hos mig många frågor och hur vi idag driver undervisning och hur vi på bästa sätt ska ge alla våra elever en ärlig chans att lyckas! Vetenskapens sista tabu