rektorinnan

http://arbetarbladet.se/nyheter/hofors/1.3820426-bazil-kan-fa-betala-nar-sonen-skriker

I länken ovan kan ni läsa om Hoforshus hanterande av gråtande barn och klagomålen från grannarna.
Jag vet ingenting om bakgrunden, mer än om det som står i artikeln, jag vet inte hur föräldrarna var innan barnet kom, inte heller om barnets hälsa och välbefinnande. Men jag kan inte låta bli att fundera på tre saker:

1) Om grannarna upprepade gånger hört det stackars barnet gråta så högt kan man undra om de har talat med föräldrarna och hört sig för hur det står till. Vi förstagångsföräldrar tror alltid att det är något fel på vårt barn och vi känner oss otillräckliga när vi inte kan trösta det. Om barnet gråter så vansinnigt som det beskrivs i artikeln kan man också som ansvarstagande medborgare anmäla om oron till de sociala myndigheterna så kan de undersöka om gråten beror på annat en tandsprickning, och omhänderta barnet om nu så skulle vara fallet. För det borde vara barnets välmående och inte den störda sömnen som oroar grannarna.

2) Om barnskriken är så höga att det stör grannarna kan man undra hur det står till med lyhördheten och då är det kanske sin egen byggnation som Hoforshus ska se över. Tanken är väl att man ska bo i husen och barngråt hör till många småbarnsföräldrars vardag. Ingen förälder njuter av att höra barn gråta och de få gånger vårt barn gjort det är det just de sovande grannarna man tänker på, för om man hör grannen ovanför dammsuga, så hör nog det vårt barn gråta...

3) Vart tog patosen och medkänslan vägen? Vart ska familjen ta vägen har grannarna tänkt???  Vad är lösningen Hoforshus föreslår? Mer än att skicka på de förtvivlade föräldrarna störningsjouren menar jag… Ska varje barnfamilj behöva köpa hus för att inte störa de lättväckta grannarna? Familjen kanske bor i ett område där bara framklonade människor som tillbringade sina första år i ett laboratorium bor, för annars borde omgivningen förstå att barn har alltid gråtit och kommer alltid att gråta, oavsett varifrån föräldrarna kommer, var man bor och vilka grannar man har. Småbarnsåren är ju en tid präglad av förändring och utveckling, snacka om traumatiserande tid, och så ska man inte få skrika ut sin ångest heller?? Vad ska föräldrarna göda lägga en kudde på det gråtande barnets huvud och hoppas på det bästa?


Kan inte låta bli att avsluta mina reflektioner med en tragisk händelse som jag har fått berättat för mig när mina föräldrar jobbade med internationell solidaritet.

En grupp politiska aktivister måste fly landet genom djungeln, som patrullerades av militären, det van en grupp unga människor, några hade barn, en kvinna hade ett spädbarn som med sin gråt kunde avslöja och riskera hela gruppens överlevnad. För att rädda resten av gruppen och ge de lite större barnen en chans till ett bättre liv tvingades modern till det svåra beslutet att tysta sitt spädbarn för gott, är det de månne som Bazils grannar önskar??