Gud som haver barnen kär…

Jag är en stolt IVF-mamma, har aldrig ens funderat över att det skulle finnas något skamligt över att vi med hjälp av nobelpristagaren Robert G. Edwards har fått ta del av livets största gåva.

En bekant till mig, själv IVF-mamma berättade igår om att hennes syster, som också blivit gravid genom IVF inte ville att det skulle bli känt hur hon hade blivit med barn, som om det vore något skamligt över det att hon längtat så mycket efter barn att hon och hennes partner tagit till teknikens hjälp för att bli med barn.

Ingen av oss skulle skämmas över att ta bromsmediciner mot alzheimer, få män med potensproblem tackar nej till Viagra, trots biverkningar och ingen skulle tveka en sekund om de erbjöds botemedel mot cancer, varför skäms vi då över ofrivillig barnlöshet, varför moraliserar vi över vetenskapens framsteg inom just detta område?

I dagens DN stod det att läsa om att man äntligen i Sverige tillåter friska kvinnor att frysa sina ägg i väntan på att de hittar en blivande fader att befrukta dem med. Jag är överlycklig över att tekniken som funnits länge äntligen är tillgänglig för ogifta kvinnor.

Min väninna, frk L, vill inget hellre än att ha barn, men hon kan inte kasta sig i armarna på vem som helst bara för att klockan tickar. För mig handlar det om en jämställdhetsfråga och här hjälper vi naturen på travet att rätta till misstaget med kvinnans begränsade reproduktionsmöjligheter. Ingen jag känner har väntat med föräldraskapet för att de velat, det är omständigheterna som gjort föräldraskapet till en mer komplicerad fråga för vissa än för dem flesta.

Höj nu inte moralens pekfinger mot kvinnorna som sparar sina guldägg i väntan på den rätte, gör det i a f inte om du någonsin använt dig av vetenskapen för att rätta till eller bota något som försvårat ditt liv! All kärlek är bra kärlek och inget högt efterlängtat barn ska vägras rätten att få finans till.


Självständighet

Det har varit fullt upp hemma med ett viktigt projekt, Lilltrollets nattvanor. Svårast har det nog varit för maken och mig att inse att vårt Trollbarn tagit ännu ett stag mot den egna självständigheten och att vi står kvar med en liten känsla av tomhet när spjälsängen i vårt rum gapar tom.


Ja, det låter otroligt melodramatiskt, men att låta Lilltrollet sova i sitt eget rum varit påfrestande både fysiskt och känslomässigt. Mitt barn är ingen bebis längre, utan sover alldeles själv i barnkammaren, det sover nästan hela nätterna dessutom, inte undra på, han slipper få sömnen störd av sin hönsmamma som ständigt skulle kolla andningen och ta upp det så fort den gnydde lite grann. Nä, nu får jag hålla mig till babymonitorn som kollas allt mindre, för varje natt som går.

Hela familjen sover mycket bättre och vi är piggare, gladare och orkar busa och leka mer. Att ha fungerande rutiner och vara konsekvent i sin uppfostran är inte så dumt när allt kommer omkring, även om det kan kännas fyrkantigt. Att den uteblivna nattamningen leder till ett hungrigare barn som med ny aptit tar för sig av maten och nyfiken smakar på nya maträtter, frukter och grönsaker är en välkommen bonus. Ångesten, svetten och tårarna har lönat sig!


En ny era...

Nu blir världen aldrig densamma igen, i a f inte i vår lilla mammagruppvärld, en av oss, yngstingen har gått sin sista barnvagnspromenad som mammaledig. Nästa vecka väntar snygga jobbkläder, fulltecknad kalender och mysiga kvällar med man och barn efter en lång arbetsdag.
Det är lustigt hur sex kvinnor som inte kände till varandras existens för ganska exakt nio månader sedan nu planerar för en gemensam framtid. Jag var själv ganska skeptiskt inför första träffen på BVC, vad skulle en sådan grupp kunna ge mig, idag vet jag; gemenskap i en mycket speciell period i livet, flera bollplank när man står inför helt obekanta situationer, slaskhinkar när man behöver avreagera sig på de nya krav som ställs på en som nybliven mamma.

Undan för undan kommer var och en av oss att återgå till yrkeslivet, våra partner kommer ta över den lyxiga tillvaron som föräldralediga och förmånen att på heltid ägna sig åt våra efterlängtade barn.

Vi tar med oss ett år fullt av minnen, upplevelser och erfarenheter som ska integreras med vårt gamla liv och vår tillvaro kommer aldrig att bli detsamma igen.

Jag hoppas att vår vänskap består och att barnen får vänner som de bokstavligen känt hela livet!



Finns det någon jävla tröst i världen?




Fick ett fruktansvärt besked från en avlägsen bekant, som via nätet blivit en vän. Personen i fråga kämpar för att bli förälder och idag kom ännu ett bakslag.
Jag vet att man inte kan skänka tröst, jag har varit där, det spelar ingen roll vad någon säger om hur allt ska bli bättre, för hur i helvetet kan det bli bättre när man gjort allt och ändå inte lyckas!!? Hur mycket smärta kan man behöva känna, hur mycket fysisk och psykisk påfrestning orkar man med?
Ja, med facit i hand är det lätt att säga hur mycket som helst, men när man gång på gång får en spark i magen och världen vänds upp och ner är det svårt att till slut hitta motivation.

Så här skrev jag till min vän, jag väljer att publicera delar av det, i fall någon annan är i samma situation och vill höra från någon som varit där.

"...Jag fick faktiskt en påminnelse om helvetet ni går igenom igår, jag var på gyn med Trollungen som sällskap. Vi var tillbaka på den platsen där jag fick göra en skrapning, jag kunde riktigt känna hur jag tänkte när jag låg där på uppvaknandet för ganska exakt tre år sedan. Jag har ingen tröst att skänka dig, du har säkert hört alla kloka och välmenande orden. För oavsett hur många som kramar en står man rätt själv i sorgen, jag tror inte ens att maken och jag kunde stötta varandra, vi kände så olika! Jag kan bara skänka er en tanke, sända en kram och en önskan om att jag kunde ta om så en liten del av din smärta. Håll ut, det dröjer några dagar innan ni kan ens börja fundera om hur ni går vidare. Gråt, skrik, få ur dig detta för du är en otroligt stark person. Vad framtiden har med sig vet ingen, och just nu måste du faktiskt bara få vara. En jättekram till dig, du vet var jag finns om jag på något sätt kan göra något för dig."
Å käraste vän, jag hoppas att du kan se ljuset snart igen!


Mindfulness eller minnesförlust?

Vi var uppe tidigt Lilltrollet och jag. Jag skulle på läkarbesök, på samma ställe som jag en gång fick göra en skrapning efter ett missfall. Känslan av att vara på väg dit med Trollungen var överväldigande, jag trodde inte jag någonsin skulle få uppleva lyckan att bli förälder när jag låg där på uppvaknandet den där dystra decemberdagen för några år sedan.

På bussen satt det en annan mamma som liksom jag såg ut att njuta av livet som föräldraledig, hon talade med en väninna och berättade att hon skulle på kurs i mindfulness för småbarnsföräldrar. Jag tror att insikten om att vi måste stanna upp och leva i nuet är gammal kunskap som bygger på sunt förnuft men som vi har så svårt att leva upp till i vardagen, eller som en mindre filosofisk person uttryckte det i min kalender (ja, ni vet veckans citat i gamla papperskalendrar) Många människor blir stressade av att behöva skaffa mer pengar för att kunna ta det lugnare...

Vi fortsatte vår färd till läkaren med tunnelbana, väl framme kände jag inte igen mig, jag måste ha tagit fel uppgång, så jag åkte ner till perrongen igen och gick mot den motsatta uppgången, där slogs jag av insikten att rampen jag sökte var borta, att de hade byggt en pressbyrå på mindre än två veckor... eller så var jag på fel uppgång... men då måste jag ha varit på den rätta nyss eller??? Ja, två gånger åkte jag upp och ner innan jag hittade rätt, detta i ett tunnelbanesystem som jag känner till rätt väl. Mina mammagruppskompisar skrattar åt mig, för jag kan säga utan att blinka vilken ända på tåget vi ska åka i för att komma åt rätt utgång smidigast, jag har dessutom koll på vilken sida på vagnen vi ska stå för att undvika att blockera vägen, för jag VET ju på vilken sida utgången är i de flesta stationerna... ändå hittade jag inte rätt... ja det där med mindfulness låter bra, men innan jag kan anmäla mig till en sådan kurs måste jag klara av att vara tillräckligt vaken för att kunna orientera mig i stan!
Det blir bakläxa till Trollungens föräldrar, bättre nattsömn får man endast genom lyckad avvänjning av nattamningen... och dit har vi en bit kvar.


Kärleksoffret.

Långt innan Lilltrollet kom till världen, innan vi ens visste att vägen mot föräldraskap skulle vara lång, skaffade vi oss en liten kattpojke. Han var det första steget vi tog mot att bli föräldrar. Jag minns som igår hur vi förvånade oss själva en lördagsmorgon våren 2005 genom att ringa på en annons i DN, vi hade funderat länge men inte vågat ta steget. Vi åkte senare samma dag för att träffa de aktuella kattbröderna, det var två orangea väldigt färgstarka kattkillar som sprang mot oss, och bakom sina livliga syskon lomade en grå liten tuss fram, vi såg honom och visste att det var vår förstfödda son.
Han var så liten och vi hade så dåligt samvete för att vi skulle skilja honom från hans mamma. Vi åkte iväg för att handla allt som vi som förstagångskattföräldrar trodde att vår kattpojke skulle behöva, klösborg, säng, leksaker, sprayer med olika funktioner, kattmat, skålar, kattgodis, borste, sele, kattlåda och resebur. Vi åkte tillbaka till vår kattpojkes föräldrahem och hämtade honom. Han låg och tryckte längst in i buren under hela färden. Väl hemma ville han inte komma ur buren. Vi lämnade buren öppen, med en skål med vatten och en med mat i det som sedan dess, till för bara ett par veckor sedan, kom att betraktas som kattpojkens rum.

Det var Eurovisionfinal den kvällen och vi satt i vardagsrummet, plötsligt såg vi en liten skugga som rusade in under bordet, tryckte där någon timme och sedan, undan för undan vågade sig närmare oss. Jag vet inte hos vem han satte sig först, men jag minns att han sov mellan oss den natten, och det gjorde han varje natt sedan dess, på min högra sida, så att jag kunde klappa honom natten igenom, ända fram till dess vi påbörjade vår IVF-behandling.

Första morgonen åt han frukost, på bordet,  med oss och visade på en av sina många egenheter, han drack endast vatten ur glas... med tiden visade det sig att han helst ville jaga skinkan som kastades i luften, att han aldrig kom till en när man själv ville kela, men han uppfostrade oss, så att vi alltid tog emot honom med öppna armar när han själv ville bli kliad. Han apporterade godis, han lärde sig att charma grannen och hämtade henne för att få mat om inte vi var hemma. Kattpojken var ett älskat och efterlängtat kattbarn, av oss och vår omgovning.

Kattpojken har levt ett gott liv hos oss, även om de som känner oss utan tvekan skulle säga att han har fått mindre uppmärksamhet och kärlek sedan Lilltrollet föddes.

Häromveckan fick vi veta att Lilltrollet är kattallergiker och läkaren rekommenderar att Trollungen ska växa upp i en kattfri hemmiljö. Det känns oerhört svårt att veta att kattpojkens dagar hos oss är räknade.

Just nu söker vi med hjälp av vänner och bekanta ett nytt kärleksfullt hem till vårt äldsta barn. Vi hade önskat att Lilltrollet skulle växa upp med kattbrorsan, men just nu känns det bra att Trollungen inte kommer att ha några egna minnen av storebror, Lilltrollet slipper känna saknaden.

Det låter larvigt, efter allt vi gått igenom, att känna så starkt och att det ska kännas som en uppoffring att skiljas från kattpojken. Vi älskar ju honom, men Trollungens hälsa går före.

Tack älskade kattpojken för alla kärleksgåvor du dragit hem från dina jakter, tack för att du lärde oss att ta hand om ett litet liv, tack för din tröstande varma päls under de svåra dagarna då längtan var som svårast. Tack för all respekt du visat Trollungen, tack för alla år vi fick ihop. Nu hoppas jag att vi kan skänka dig ett gott hem och att du inte ska sakna oss, utan snabbt vänja dig vid en ny kärleksfull hand som föder och kliar dig. Vi kommer att känna tomrummet efter dig, trösten är att Trollungen kommer att fylla det bus, nya minnen och stora och små framsteg varje dag.


  

Vi gillar olika...

Jag träffade en kompis idag som nyligen födde sitt tredje barn, det var första gången vi sågs sedan förlossningen och jag frågade hur det hade gått. Hon tittade lyriskt på mig och berättade om att hon hade haft sin drömförlossning - hemma. Hon ville efter två förlossningar på sjukhus föda hemma. Hon hade känt att man på sjukhuset inte hade låtit vare sig hennes kropp eller barnet bestämma takten, hon hade känt sig störd av all elektronik och hon hade faktiskt fött utan smärtstillande båda tidigare gångerna, så hon visste att hennes kropp skulle klara det. Hennes berättelse av dagen då det tredje barnet föddes, lugnet i hemmet, de äldre syskonens förväntningar, stödet från maken och det subtila coachandet från barnmorskan och vetskapen om att det inte förelåg några direkta risker, gjorde upplevelsen till en fantastisk erfarenhet. Klassisk musik, levande ljus och hemmiljön var hennes drömomramning. Jag kunde se på hennes sätt att berätta, kroppsspråket, blicken, orden att det hade varit så fantastiskt som hon beskrev det. För mig hade hennes förlossning varit en mardröm. Jag ville ha någon som hade kontroll, jag bad uttryckligen om en barnmorska som vågade ta kommandot och som kunde avbryta och kunde ge mig möjlighet till kejsarsnitt om jag inte såg ut att klara förlossningen. Jag såg på min kompis hur illa hon mådde när jag berättade om min mycket långdragna förlossning och tacksamheten som jag kände gentemot förlossningsteamet. Vi hade helt enkelt mycket olika behov, men det som gjorde att vi båda fick våra önskeförlossningar var just det att vi tydligt hade vågat formulerat våra önskemål, undersökt alternativen, begrundat riskerna och vågat ställa krav på vården.

Förlossningen är ingen enkel del av föräldraskapet, även om vi här i Sverige har förmånen att leva i ett av de tryggaste länderna att föda i, det finns ju än idag kvinnor som dör i barnsäng. Alla måste inte föda på sjukhus, det finns länder som t.ex. Holland, där hemmafödslar är vanliga, men det behövs någon som har kunskap som kan stötta i fall det blir komplikationer och en någorlunda trygg omramning.

Jag hoppas att Lilltrollet får ett syskon, jag kommer med all sannolikhet, om detta skulle inträffa, att vända mig till ett sjukhus, jag vill helt enkelt ha CTG-bältet. För jag har till skillnad från många kvinnor i världen lyxen att kunna välja, och det får vi inte glömma när vi lätt fokuserar på det som inte funkar i vårt samhälle.


Förkyld ochh glad!

Idag blir det ett kort inlägg, jag är snorig och hjärnan känns som bomull, maken känner likadant, den enda friska familjemedlemmen är Trollungen, som just nu leker med telefonen, allt som har knappar är otroligt spännande! Undrar om Trollungen kan serva oss med varmt te och honung om det blir kris…?

Idag fick jag mail från ett par som vi lärde känna genom föräldrautbildningen för blivande adoptivföräldrar. För oss har ett barn varit drömmen länge och det har inte spelat någon roll hur det barnet skulle komma till oss. Att det blev genom IVF och inte adoption denna gång berodde mest på att IVF gick fortare, och att vi faktiskt lyckades trots att oddsen inte var med oss. vårt Lilltroll är ett mirakel.

Paret i frågan har nu fått sitt barn och de är överlyckliga, det är så häftigt att vi fyra har blivit föräldrar, för två år sedan vågade vi inte ens hoppas.
Jag hoppas få träffa den lyckliga familjen snart, vi har mycket att prata om, vi lever ju i vår dröm.
Ni som funderar över hur ofrivilligt barnlösa lever och hur långt vi kan vara  beredda att gå för att få del av det som så många tar för givet kan gärna titta på SVTs serie "Barn till varje pris?"

Snörvel och god natt!



Höstpromenad, lugnet börjar lägga sig över naturen, men inte över min själ...


Det var fantastiskt höstväder idag, Lilltrollet och jag gick på långpromenad och njöt av höstsolen och löven som blåste i vinden. Trollungen ÄLSKAR när vinden blåser i ansiktet och skrattar högt! Det är så härligt att se mitt barn njuta av och reagera på sin omgivning. Att denna lilla människa för var dag blir mer och mer medveten om sin egen person och sina preferenser är så häftigt. Jag tar ständigt ögonblicksbilder att bevara i mitt minne, små skatter att ta fram när det blåser kallt.

Jag har tidigare berättat om min förkärlek till P1 sommar och idag var det Alice Bah Kuhnkes tur. Hennes funderingar väckte många känslor hos mig, det är ju det som är så häftigt med sommarpratarna där man, till skillnad från majoriteten av dagens program, får prata till punkt och berätta sin historia, lägga ut sin text. Det var främst två saker i hennes kompakta och effektiva berättelse som främst berörde mig. Det första handlar om självkänsla, detta begrepp som vi ofta rör oss med. Har jag en tillräcklig god självkänsla, känner jag mig själv väl, känner jag att jag är tillfreds med den jag är? Jag vet inte, ena stunden tror jag mig veta vad jag vill och är tillfreds med de konsekvenser dessa beslut kan medföra, strax därefter kan jag få ångest och känna att jag skulle vilja bryta mig loss från förväntningar och agera på ett annat sätt än det invanda. Jag har t.ex. alltid vetat att jag ville ha en meningsfull roll i mitt yrkesliv, jag ville jobba med ungdomar och känna att jag kan göra en skillnad. Men är det i egenskap av skolledare som jag gör detta bäst? Är jag kara på mitt jobb för att jag trivs och tror på det jag gör, eller för att jag inte vet hur jag annars ska åstadkomma förändring och inge hopp?

Den andra frågan som berörde mig var den om föräldraskap och hur vi väljer att fördela vår tid mellan barn och arbete. Frågan är för mig nära förknippad med den förra. Idag känns det inte självklart att återgå till mina övertidsveckor när jag har en Trollunge att komma hem till. Är jag beredd att ge upp de förmåner som ett heltidsarbete erbjuder för att vara hemma mera med mitt barn? Kommer jag med automatik att bli en bättre förälder för att jag är mer tid hemma? Jag vet faktiskt inte, jag vet inte om jag kommer att vara tillfreds om jag gör avkall på mitt yrkesliv, kommer jag att stå för att jag gör det för min egen skulle eller kommer jag senare i livet att avkräva mitt barn på gottgörelse för de uppoffringar jag gjort för dess skull? Föräldraskapet är det mest fantastiska som drabbat mig men jag måste hitta en balans där jag känner att jag kan vara mig själv, vara mor, maka, dotter, syster, vän och medmänniska utan att förlora mig själv eller kväva mitt barn i jakten på min egen lycka.








Bakslag...

Min dag började inte bra idag, jag grubblade efter gårdagens lönesamtal och kontaktade min chef för att få en närmare förklaring, jag är inte missnöjd med utfallet, vill bara förstå hur man sätter min lön, det fick mig lite ur balans. Jag hade sovit dåligt för Lilltrollet genomlider sin allra första förkylning och var täppt i näsan med allt vad det innebär för sömnen... jag hade sönder en skål som sprack när jag hällde i för hett vatten, hade tänkt använda eukalyptusolja för ångans skull, den lättar ju upp nästäppan, det ÄR inte roligt att plocka upp glas i ett vått köksgolv halv åtta på morgonen...
Jag åkte till apoteket för att inhandla förkylningsförnödenheter och gick och drog vagnen med ena handen och med famnen full med burkar mot kassan när telefonen ringde, det var fel tillfälle att svara i telefon, jag tappade greppet om burkarna och flaskan med hostmedicinen föll på golvet och sprack... allt detta innan klockan hunnit bli halv elva.

Idag har Lilltrollet sovit 40 minuter mellan klockan 7.30 och 21.30... Trollungen har varit hängig och har behövt mig hela dagen, mitt barn har varit mysigt och kramigt och så kan man inte låta bli att dalta med världens gosigaste sjukling när han charmar mig så! Det är smickrande att känna sig behövd.

Det var i stort sett en mysig dag, men definitivt ett bakslag för min Boot camp... men jag är ju inte föräldraledig för att komma i form, så vi myste i pyjamas och tittade på träden som pinades av stormen.



Under en stund, då Trollungen roade sig själv, kom jag över en notis på DN om amning, det är otroligt trist att läsa att barns socioekonomiska förhållanden lämnar avtryck, t.o.m. i något så basalt som amningen. Jag har aldrig ansett att man måste amma sitt barn det är ett högt personligt val, det finns många anledningar till varför kvinnor väljer att inte amma, men det måste finnas strukturella mekanismer som gör att det finns så tydliga samband mellan bostadsorten (läs inkomst och utbildning) och amningen av barnen.
Jag kan inte låta bli att fundera hur detta mönster upprepar sig i förskolan, vilka barn som får mest stimulans och upplevelser och bekräftelse, i grundskola med läxhjälp, på gymnasiet med betygen som sedan bestämmer till stor del ungdomarnas utbildningsmöjligheter. Undrar om man kan skönja samma mönster om man tittar på sömnproblem och utskrivning av sömnmedel för barn, som uppmärksammades på nyheterna idag.
Man blir lätt nojig!
Jag är så övertygad om att ett barns förutsättningar att lyckas i skolan och i livet i första hand handlar om det kulturella arvet och den miljön de växer upp i och jag har så svårt att acceptera att det inte görs mer för att komma åt dessa orättvisor. Jag talar inte om ekonomiska medel, jag växte upp men en ensamstående mamma och flera syskon, men vi uppmuntrades att utvecklas och kände på oss att folk visste att vi kunde lyckas. Vi visste att man både i familjen och i samhället ansåg att chansen att vi syskon skulle bli ministrar var större än risken att vi skulle bli missbrukare. Idag har visserligen ingen av oss valt politiken men vi är en tämligen framgångsrik syskonskara. Vi påverkar våra barn varje dag, det vi säger, hur vi agerar, hur vi talar och bekräftar dem påverkar dem. Jag talar inte bara om oss i rollen som föräldrar, utan om alla vi vuxna som omger barn, barnen kommer att uppfylla dem förhoppningar vi har på dem, och känner de att ingen tror eller litar på dem så känner de inte heller någon lojalitet med oss. Det handlar inte om våra barn och andras ungar, det handlar om allas barn och vår gemensamma framtid, för det vi sår idag, får vi skörda imorgon...

 


Den allra första gången...

Jag ska iväg med mina två barndomsvänner på kryssning idag. Det blir den allra första gången jag sover borta från Lilltrollet, och den allra första gången som min man och Lilltrollet kan rå om varandra, helt på egen hand så länge.

Jag har sett framemot det, vi är ju tre kvinnor som känt varandra sen grundskolan och som umgåtts sedan gymnasiet. Vi delar mycket gemensamt men bor i tre olika städer vilket gör att vi inte kan träffas så ofta som vi önskar... Vi ser till att träffas minst två gånger per år på egen hand och tre gånger årligen  med barn och män.

Jag har inte funderat så mycket på att jag ska iväg, min man har hunnit iväg på ett par affärsresor sen Lilltrollet föddes och det har ingen haft några synpunkter på. Nu när jags ka iväg har jag flera gånger fått frågan hur det känns, ja vaddå? Det känns pirrigt, jag gillar ju inte att åka båt, men det ska bli roligt att träffa tjejerna. Sen förstår jag att det inte alls är omtanken om min sjörädsla som folk undrar över, utan hur det känns att lämna mitt barn. Då får jag förklara att mitt barn faktiskt har en pappa också, som har samma vana eller kalla det ovana att hantera barn, han litar på att jag ska hålla Lilltrollet vid liv när han går till jobbet varje dag och jag litar för fullt på honom och hans förmåga att ta hand om vårt barn.

Navelsträngen klipptes i samband med förlossningen vad jag minns, eller? Jag kommer säkert att sakna Lilltrollet men jag måste få unna mig tid med mina vänner, inte för att Lilltrollet ska få en bättre och gladare mor, jag gör inte detta för hans skull utan av helt egoistiska skäl. Jag och Lilltrollet måste lära oss att vi har egna liv, och det förtar inte den enorma kärleken som vi känner för varandra.


Allt som är tabu och som vi borde får veta om...

Idag bläddrade jag igenom veckans lyxkonsumtion; två skvallertidningar och en mammatidning. Självklart domineras skvallertidningarna av Victorias babylycka, av gratulationer och hälsningar och råd från s.k. kännigendisar som Paula de Tilde skulle ha sagt.

Alla utbrister i glada utrop och lyckönskningar, en och annan tillåter sig att ge råd av typen; ”ta vara på varandra och ert barn”, precis som de flesta av oss som väntat barn fått erfara. Men inte en enda har yppat ett ord om att Victoria har en del fysiska förändringar att genomgå direkt efter förlossningen, ingen önskar henne lycka till med det ev. framfallet eller mjölkstockningen, för att inte tala om att sexlivet avtagit det har jag i a f fått uppleva, men jag är säkert helt ensam om det!
Inte en enda talar om att de ska våga släppa taget och att skräcken för att barnet ska skada sig är en rätt vanlig reaktion, framförallt hos förstagångsföräldrar. Ingen talar om behovet av egen tid som plötsligt blir så akut… Att ingen uttalar sig om vad kronprinsparet ska babyshoppa förstår jag, men för egen del, så här i efterhand när jag lagt ut en del oanvända prylar på tradera, önskar jag att någon sagt något till mig om att man lätt överköper sig.

Ja, det verkar som att alla som varit med om föräldraskapets under ingår i en hemlig klubb vars syfte är att vilseleda, eller i alla fall desinformera de som ännu inte är invigda...

Öppnar man mammatidningen däremot verkar föräldraskapets baksidor dominera informationsflödet; kännigendisar talar ut om hur de krisade efter barnen, beklagar sig om hur man blev en trygghets junkie när första barnet kom, om hur man överlever när skilsmässan är ett faktum, om det uteblivna andra barnet som alla tar för givet ska komma men storken vägrar infinna sig... ja, i mammatidningarna verkar det inte vara någon hejd på eländet...

Och någonstans däremellan befinner sig säkert de flesta av oss, pendlandes mellan lyckan över att ha fått bli föräldrar och förtvivlan över tröttheten och kampen för att hitta tillbaka till varandra, innan vi två blev föräldrar, eller obehaget som infinner sig när man hoppar hopprep…

Jag vet inte hur ni andra har det, men jag tycker att man i a f i mina kretsar talar för lite om allt som inte är rosenrött med föräldraskapet. Det kan ha att göra med att vi kämpade så länge, att ingen vågade vara olyckskorpen, när graviditeten övergick i föräldraskap.

Jag lovar därför dyrt och heligt höja ett varningens finger till alla i min närhet som går i väntans tider, inte för att avskräcka dem, men för att ta udden av de obehagliga överraskningarna som väntar, förvisso i mycket varierande magnitud, så att de inte förtar glädjen som föräldraskapet ändå främst innebär. För föräldraskapet och förhållanden är som livet i övrigt, det går upp och det går ner.


Varför väljer hovet att berätta detta nu? Lycka till Victoria och alla andra blivande mödrar!

Ni har väl också hört det, Kronprinsessan Victoria och Daniel väntar barn. Jag är definitivt ingen rojalist men gläds med dem och med alla som längtat efter barn och som får den stora glädjen att bli gravida.
I detta specifika och mycket uppmärksammade fall blir jag orolig, så som jag skulle bli för alla som är i det inledande skedet av en graviditet, om barnet väntas i mars, jag då är väl Victoria knappt i tredje månaden, mycket kan tyvärr hända. Jag var själv, eftersom jag har fertilitetsproblem mycket förtegen i början, just för att jag inte vågade ta ut glädjen på förhand.
Man får hoppas att hovet har tänkt igenom det innan de valt at gå ut med detta, eller har pressen på Victoria att föda fram en arvinge varit så kännbart att de måste chansa och hoppas på det bästa?

Frågan om någon är gravid eller inte är så känslig, man vill hoppa av glädje, och berätta för hela världen, samtidigt som man bär på oro för fostret och behöver gå en i sin alldeles egen bubbla.


Jag önskar all lycka till alla dem som bär på ett barn, vare sig de valt att gå ut offentligt med det, eller de som jag, gömmer magen bakom väskor och kappor för att undvika få frågan: Är du gravid? Jag hade helst svarat återkom när du ser att jag går med barnvagn!


Det handlar inte om att gilla läget, det handlar om att njuta av det, för jag har inte bara bett om det, jag har drömt om det!

Idag har jag haft en sån där jättesuperurjobbig dag med mitt barn idag. Det äter inte, det har väl aldrig varit duktigt på det, men nu går inte ens mjölkersättningen in, och ni vet säkert att ett barn som sedan länge passerat halvårsstrecket inte kan leva på bröstmjölk allena…

Det sover heller inte, det gnäller, och vill helst bli buret hela tiden, jag har inte fått något annat gjort än just det, burit och tröstat och längtat till dess maken kommer hem från jobbet.

Så fick jag ett mejl idag (jag läste det först när jag fick avlösning av maken) från en bekants bekant som jag träffat ett par gånger och som ska gå igenom sitt andra IVF-försök efter ett antal missfall och misslyckat IVF. Hon vet olite om vår bakgrund som länge ofrivvilg barnlösa och ville skriva av sig.

Jag grät för hennes skull när jag läste brevet, jag vet ju hur jävligt det är, ovissheten, längtan, förhoppningen och tvånget att hålla förväntningarna väldigt låga för man vet att man har högst 20 % att lyckas, i a f i vårt fall. Sen insåg jag, hur orättvis jag varit mot mitt barn, det är ju JAG har ju bett om att det skulle komma, JAG har ju bett om att få bli dess mor, jag har drömt om allt detta, men när det inte beter sig som jag förväntar mig och det blir lite jobbigt blir jag förfärad.

Jag menar inte på något sätt att det lilla livet ska få ta sig genom livet utan minsta motståndet för att jag ska curla av ren tacksamhet för att det finns till, absolut inte, det vore ju att stjälpa om något, men jag menar att jag borde ta stunden och njuta av vetskapen om att den enda tröst som står att finna för mitt barn och dess ”problem” (antar att det är ännu en utvecklingsfas) är faktiskt mina och min mans armar. Att bara vi, i alla fall nu är dem som får det tryggt och lugnt.

Det är ju gåvan, villkorslös kärlek och tillit!


RSS 2.0