Den långa tystnaden

Den senaste tiden har det varit tyst från mig. Under december slogs jag av att min föräldraledighet höll på att ta slut och jag slöt mig och stängde ut omvärlden från min och Trollungens bubbla. Föräldraledigheten är en speciell tid, som faktiskt inte kommer tillbaka. Semester i all ära, men att under nästan oöverskådligt lång tid och utan några andra förpliktelser kunna ägna sig åt sitt barn är något som snarast kan betraktas som en tidskapsel, en bubbla av kärlek och omtanke och hängivenhet som inte behöver pusslas in två timmar på kväll när man kommer hem trött från jobbet.

December blev för oss en magisk månad, jag omfamnade julen, vi bakade och kalasade och myste som om det inte fanns något annat. Trollungen smakade, testade, kände och provade glatt av allt som erbjöds vare sig det var nya platser, erfarenheter, människor aktiviteter eller mat, mitt barn växte på många sätt under dessa veckor, samtidigt som det höll ett fast grepp om mig som en trygg hamn.

Nu är ni halvvägs in i januari och jag har gjort min första arbetsvecka. Jag ser avundsjuk på min man och Lilltrollet som ägnar dagarna åt att upptäcka de magiska lysande knapparna i diskmaskinen och bygger kojor av kuddar och går i pyjamas om vädret inte lockar till utomhusäventyr.

Jag är glad över att vara tillbaka på jobbet, men den första veckans trötthet har hindrat mig från att njuta av mitt barn tillfullo.

Nu är det nya tag, en ny vardag öppnar sig. Förvärvsarbetande småbarnsmamma med heltidsjobb, universitetsstudier och hemmaman. Mitt löfte till mig själv är att vara god mot mig själv och min omgivning, att andas och tillkalla känslan av att leva i nuet när stressen får mig att tro att den bästa lösningen är att springa fortare, för det är det sällan. Vad gäller bloggen tja, jag hoppas kunna dela med mig av mina tankar ofta, det är skönt att tanka av, även om det i cyberrymden är det få som hör mig skrika...


Att föra något vidare...



Julen är en tid då man dammar av  familjetraditionerna. Högtiden kretsar ju kring familjen och de flesta åker "hem" för att fira jul. Säg den släkt som inte använder sig av gammelfasters recept på pepparkaksdeg, som inte har något julpynt efter farmor eller som än idag serverar farfars favorit sill på julbordet, även då farfar inte längre finns bland dem.

Första advent brukar make och jag pynta vårt hem, i år skulle även Lilltrollets rum pyntas. Det blev de dansande tomtarna efter gammelfarfar, makens morfar, som fick pryda fönstret tillsammans med Trollungens allra första julsak, en värmeljushållare som ser ut som ett tomtebo. Tomtarna fick maken av sina mostrar som ett minne efter sin morfar och har alltid haft en hedersplats i vårt hem. Jag har inte kunnat datera dem, men jag gissar på sent 60-tal. Han och makens mormor skiljde sig då och det blev väl till att skaffa sådant som han inte tog med sig hemifrån. En gammal norrländsk man i slutet av 60-telet torde inte ha lagt alltför mycket tid på sådana göromål som julpynt, så jag gissar att de inhandlades på Konsum när det begav sig.



Fönsterbelysningen utgörs av den allra första adventsstjärnan som mamma köpte till vår allra första jul i Sverige. Stjärnan är lite tilltufsad efter 25 år och många flyttlass. Jag tycker om att den är lite naggad i kanten. Den har ju en historia att berätta, liksom gammelfarfars tomtar.

Vårt barns arv handlar om två kulturer som möts, men framförallt om individer som sökt att skaffa sig ett hederligt liv och kämpat för de ansett viktigt i livet, vare sig det har varit demokrati i det gamla hemlandet, den egna marken i ett norrländskt jordbruk, eller rätten till utbildning i ett efterkrigssverige långt före CSN.

Jag hoppas att vårt barn kan göra det bästa av sitt arv, att det tar lärdom av de erfarenheterna vår släkt skaffat sig i två skilda kontinenter och att summan av våra mödor, ideal, drömmar  och medmänsklighet gör Trollungen till en tolerant och rättvis person som hittar sin egen väg till lycka, oavsett hur Lilltrollet väljer att leva sitt liv.




Inte modellmamma, eller är envishet ärftlig???

Idag skulle det ske, efter många härliga dagar med julkalas, adventsfirande, vänner och lite sömn var Trollungen och jag tillbaka i vardagen. Innan vi skulle träffa mammagruppen ville jag utnyttja dagsljuset och få ett fint kort att göra julkort av. Jag har en hel pärm med barn i alla möjliga julmunderingar, lite så där lagom kul att få när man var ofrivillig barnlös kanske ( i a f de på barn som man inte står nära och föräldrar som bara hörde av sig via julkort en gång per år för at visa upp sin välmående familij…), men jättekul att ha efteråt, när man kan se barnen växa upp, bara genom att bläddra i albumet. Maken och jag skickade julkort på oss och Kattpojken hans allra första jul, lite på skämt lite på allvar det var ju vår familj...


I år kan vi ansluta oss till klubben, passa på att utnyttja "beställ-innan-december-rabatten" och bombardera släkt och vänner med julhälsningar i form av Lilltrollet.
Idag skulle kortet tas... trodde jag, jag tog 678 stycken, ett var skarpt, det jag tyckte var hjälpligt bra bedömde min konstnärliga syster som "det var VÄL fint..."

Trollungen som i vanliga fall bara ÄLSKAR kameran såg väl desperationen i mina ögon och fullkomligen vägrade le, eller ens titta in i kameran... undrar vem barnet ärvt envisheten från.


Ja, vi kan ju konstatera att Lilltrollet inte blir någon fotomodell och att jag får förlita mig på min systers färdigheter, så det blir något julkort i år...




Stjärnfamiljen

Jag har funderat mycket på det där med familjebegreppet. Jag har en stor släkt spridd över hela världen. Min mormor hade 20 barnbarn, farmor lika så. Jag står omöjligen nära alla mina kusiner, varken geografiskt eller känslomässigt även om det är otroligt roligt att ses när livets vändningar gör att vi befinner oss i samma land. Jag har dock många människor som jag inte delar blodsband med som står mig oerhört nära. Mina väninnor A och M har jag känt i över två decennier, deras barn betraktar jag som mina syskonbarn och jag försöker skämma bort dem såsom jag hoppas få göra med framtida biologiska diton. A och M står mig nära och vi delar på hemligheter och minnen som ingen annan kan förstå eller ta del av. Väninnan frk L är också en person som funnits där i nästan 20 år och vi är varandras bollplank i livets svåra frågor.


Förutom vännerna har man ju syskonens ex, ja de är människor man firat jul med, delat glädje och sorg med. Det är konstigt det där med syskonens relationer, man förväntas ta emot deras respektive som en i familjen, men man får ju inte vara med i separationsprocessen. I ett par fall har mina syskon fortsatt umgås med sina ex och de har blivit som en del av släkten, att betrakta som Lilltrollets avlägsna mostrar och morbröder.

I vår familj har vi valt att kalla alla dessa underbara människor som vi inte delar blodsband med, men som är oerhört viktiga för oss, för vår Stjärnfamilj. Lilltrollet har flera stjärnkusiner, stjärnmostrar, stjärnfarbröder och stjärnmormödrar och stjärnmorfäder. Jag tycker att det är vackert att vi har ett så starkt band med människor som vi mött längs livets väg.

Idag kände jag att Lilltrollets stjärnkusiner blev fler. När mammagruppen skildes efter en fantastisk dag med julbak och julmys kände jag att jag verkligen ser fram emot att ha dessa barn och föräldrar i vårt liv. Tänk vad häftigt att kunna säga att de känt varandra hela livet!

Så öppna upp, våga möta människor i din väg, för även om det är en klyscha så är delad glädje faktiskt dubbelglädje.


Julkalas, vårt behov av ritualer...

Ja, då är det dags för avsked igen, två till i mammagruppen återgår till arbetslivet nästa vecka. Därför har vi julkalas idag, lite som en julavslutning av vårt gemensamma år. Det blir bak och lunch och bus och lek med barnen och en och annan nostalgisk kommentar kommer med all säkerhet att fällas. "för tänkt vad fort det gått" och "vi kommer ju att hålla kontakten" för "vi har delat en så viktig tid i våra liv". Allt det är sant och stämmer, men det måste sägas i en rit som går ut på att bekräfta det vi haft och gå vidare.

Jag som jobbar i skolvärlden lever i väldigt tydliga cykler om tre år. Eleverna kommer förväntansfulla, redo att starta ett nytt liv och skapa ett vuxnare jag när gymnasiestudierna ska påbörjas, under det andra året faller några av, de som valt fel och vågar rätta till sina misstag, många hittar nya krafter och börjar se slutet i tunneln, i trean hägrar studenten, de slappnar av och vågar se möjligheterna som framtiden har att erbjuda.

Varje avslutning blir högtidlig, ett kvitto på att man klarat av en del av resan mot vuxenskapet. Alla, oavsett stil klär upp sig, på sitt eget sätt, för att markera stundens innebörd och allvar. Varje studentavslutning blir till en påminnelse om att livet går vidare och var och en är den som i slutändan avgör hur det egna livet kommer att te sig.


Just så blir det också idag, vi mönstrar snart av från denna bubbla som föräldraledigheten ändå är och går in i en ny fas av livet som vi aldrig upplevt. Balansen mellan föräldraskapet och våra karriärer. Balansen mellan barntid, jobbtid, egentid, partid... livspusslet ska testas och hur den ter sig beror på de val vi gör och hur vi lyckas prestera och förlika oss med faktumet att vi inte längre är vårt eget universums centrum.


Tidskapseln...

På min senaste födelsedag fick jag en mycket ovanlig och ovärderlig gåva av väninnan M.

Det är nämligen så att vi två och väninnan A har en tradition av att skicka måndags- och fredags sms till varandra för att hålla oss uppdaterade om varandras liv. Vi bor ju i tre olika städer och jobb och familj gör att vi varken kan träffas eller tala i telefon så ofta som vi skulle önska.

Väninnan M gav mig en tidskapsel i födelsedagspresent. I en pärm hade hon sammanställt korrespondensen mellan oss tre under en tolvmånadersperiod. Den börjar med ett meddelande från mig som skickades en kall vinterdag, i det frågade jag om hon skulle kunna tänka sig att rekommendera oss som föräldrar, detta som ett led i adoptionsprocessen som vi skulle påbörja. Pärmen avslutas ett år senare med ett förvirrat meddelande från mig där vi tackar för present och omtanken samband med Lilltrollets födelse.

Hennes gåva är ett konstverk, en frusen ögonblicksbild i tre kvinnors liv i det tidiga 2000-talet. I den digitala värld, där vi lämnar få fysiska spår efter oss och där tekniken gjort oss så tillgängliga att det sällan finns tid för verkliga möten är detta en skatt värd att bevara.





En förtrollad kväll i nostalgins grepp

Jag har alltid  svag för Rikard Wolff, den allra första gången jag var på en av hans konserter hade jag även äran att intervjua honom som repporter i en studenttidning som jag skrev för under mina första år som student. Året var 1996 och jag saknade helt distans till min egen person. Jag var övertygad om att det jag gjorde var riktigt bra och jag var mallig, nedlåtande, ansåg mig vara bättre än andra, världen låg för mina fötter och dessutom var jag ursnygg. Oj, vad mycket jag trots allt tycks ha lärt mig sedan dess.

I helgen var jag och väninnan M på Wolffs senaste föreställning "Falling in love again". Det var en fantastisk nostalgitripp med flera låtar från  hans tidigare konsereter i ett nytt sammanhang. 15 år har gått sedan föreställningen Pojken på månen som jag ansåg mig kunna tolka och recenssera, för nog visste jag vad han tänkte och försökte förmedla! I alla fall om man ska tro artikeln som jag skrev då och som jag rodnande tvingade mig att läsa om nyss,

Jag har blivit visare, jag vet att man inte kan göra sig till tolk för någon annan, men jag kan säga att mina erfarenheter har gjort att jag tolkar hans låtar på ett nytt sätt, och att de går rakt in i min själ. Från kvällen tar jag mid mig Barbaras råd till Wolff; Man ska inte fortsätta leva, man ska våga börja om gång på gång.


Gubbsjuka!

När jag och mina vänner umgås unnar jag mig att vara i nuet, njuta av att få tillbringa tid med dem jag tycker om. Ta del av deras tankar, åsikter, funderingar och erfarenheter. Jag väljer mina vänner med omsorg och jag anser mig ha intressanta människor i min närmsta krets. Går vi ut och äter, så är det för att njuta av maten och sällskapet, restauranger väljs sällan på måfå, då jag bara avskyr att betala för mat som jag hade kunnat göra bättre själv, jag är lite nördig när det gäller den punkten...

Det finns alltså människor som går ut för sitt eget nöjes skull och inte för att underhålla andra. Detta är ett faktum som vissa män i medelåldern verkar ha svårt att inse, särskilt om två attraktiva kvinnor sitter "ensamma", då måste de ju vara lovligt byte, som bara väntar på att bli räddade av just dem.


Väninnan och jag råkade ut för två exemplar av denna avart bland män förra helgen. Det var trångt i restaurangen och vi fick ett par "killar" i 45+ med lite för mycket rakvatten till närmsta grannar. Vad de pratade om har jag ingen aning om, men när min vän gick till damernas innan vi begav oss till kvällens konsert så hörde jag dessa två "herrar" tala om oss. De funderade huruvida de skulle lägga in en stöt innan vi gick eller inte, vi hade inte helt fallit dem i smaken, men de ansåg sig gilla stilen, de (alltså vi) måste vara en enkel match, då kunde kvällen bli ung...

Jag låtsades inte höra deras viskande, och tyckte inte de var värda uppmärksamheten, inte ens för att avvisa dem, de var två män som saknade helt perspektiv på den egna tillvaron och utseendet.

Om någon man, eller kvinna för den delen, som läser detta känner igen sig i sitt sätt att behandla andra om potentiella leksaker så har jag en nyhet; LÄR ER ATT LÄSA SIGNALERNA! De flesta är nöjda med sitt sällskap och betackar sig egotrippade förlorare som inte vet hur man beter sig i möblerade rum!


Min hemstad...

Det var i denna stad som jag fick mitt hjärta krossat för allra första gången. Det var i denna stad som min familj slog rot igen efter flykten undan förtrycket. Det var i denna stad som jag blev en del av samhället och lärde mig språket oderna som gav mig ett sammanhang i mitt nya hemland. Det var här jag tog studenten, det var här jag gick från att vara ett vilset flyktingbarn till att bli en självständig ung kvinna. Det var här maken och jag  gifte oss. Vi har valt att leva vårt liv i Stockholm, men det är skönt att återvända hem till det bekanta, till det trygga, till den staden där folk faktiskt vet vem man är.








Mina drömmars stad...

Jag har haft en fantastisk vecka i min gamla hemstad. Det är något speciellt med att återvända hem till det som är bekant och där det finns minnen värda att bevara i stort sett varje hörn.
Liltrollet och jag tillbringade en fantastisk vecka i den staden som blivit min hemstad. Det är en vanlig mellanstor stad i Mellansverige. Det som slog mig, som sedan jag flyttade till Stockholm ansett mig vara en storstadstjej är att jag förfördes av småstadslivets charm och fördelar. Jag har i 15 år njutit av huvudstadens utbud av kultur, restauranger och nöjen. Arbetsmarknaden har gjort det möjligt att göra karriär, bara man är beredd att jobba hårt nog. Jag har njutit av att leva i en stad där ingen vet vem jag är och föga verkar bry sig om vart jag är på väg! Jag har förklarat min kärlek till Stockholm och sett min framtid här!

Men något hände under den senaste veckan, en liten gnagande känsla har inte lämnat mig i fred… Det finns många fördelar för oss småbarnsföräldrar i en mindre stad!
Ingenting ligger längre än 20 minuter bort, vare sig det är släkt, vänner, dagis, skola eller arbete. Att min gamla hemstad ligger i ett län där arbetslösheten är hög gör att huspriserna är humana. Ja, det går att få ett radhus för under miljonen mindre än fem kilometer från stadens kärna!

Jag har börjat titta på bostadsannonser och funderar på om det inte finns en plats för en rektorinna i en av stadens många skolor.

Allt detta är ju självklart drömmar, makens väldigt specialiserade yrke gör att arbetsmarknaden i min gamla hemstad är så gott som obefintlig för honom, men ändå, man kan ju drömma, och i drömmen bor vi i ett stort hus, med ett välkomnande kök, en stenkast från bästa väninnan, en kort cykeltur från jobbet och Trollungen växer upp i en liten bubbla i skolan i skogsgläntan!




Längs Memory Lane

De kommande dagarna kommer jag att göra en sedan länge efterlängtad resa med Lilltrollet. Vi ska till min gamla hemstad. Jag har länge sett fram emot att gå med barnvagnen på torget där jag uppträtt, hållit tal och haft vattenkrig. Jag hoppas få springa på gamla bekanta, människor som en gång var väldigt viktiga i mitt liv.

Jag vill gå på min gamla skolgård, sitta på favoritfiket och se på hur dagens gymnasister beter sig. Undrar om de spelar flipper och deppar över en kopp te, svårt att föreställa sig det fiket utan den där rökridån som gav det dess bohemiska stämning. Åh, om Jukeboxen är kvar måste jag bara spela Fallen, så som vi kunde göra flera gånger på rad när någon av oss hade fått hjärtat krossat!

Jag kanske överraskar några äldre vänner till familjen, och promenerar i mina gamla kvarter, och i stadsparken ska jag fota Trollungen på de magiska ställena som betyder något speciellt för mig!

Vi ska framförallt umgås med väninnan M och hennes familj. Ta del av deras vardag och unna oss nya minnen som värmer i hjärtat när det blåser kallt. Att spara minnen från en lycklig tid gör att själen klarar jobbiga stunder längre fram i livet bättre. Alla magiska ögonblick som jag delar med min familj, mina vänner och min man gjorde det lättare att förstå att livet kunde bli bättre under de mörkaste stunderna i vår resa mot föräldraskapet,

Varje skratt, ömhetsbevis, vänlighet och omtanke vi skänker varandra blir till en balsam som skyddar själen från det onda.

Vad denna resa bjuder på vet jag inte, men jag är säker på att den kommer att göra gott och skänka oss många stunder av glädje! Det kallar jag för ett lyckovaccin mot sorgen!


Rektorinnan och Underlandet

Det är lördagskväll och när detta publiceras är vi på Trollungens allra första maskerad. Vi är utklädda till vampyrer hela familjen, om det blir några lärdomar att reflektera kring en kväll som denna får jag återkomma om. En lärdom som jag redan dragit är att i fortsättning undvika ansiktsmålning på en bebis… det är mer färg på kläderna är i ansiktet på Trollungen, jag menar Vampyren…

Detta inlägg handlar om förra lördagen och den fantastiska kvällen jag hade med väninnan fröken L. Ja, ni vet hon som reser i tjänsten över hela världen och vars liv är långt mer glammigare än vad mitt förefaller just nu.

Planen var att ta en bit mat och gå på bio. Istället blev det en drink på fantastiska Le Rouge, som ledde till en middag där, atmosfären är ju bedårande och maten, om man äter i Le Bar, lyxig men överkomlig.

Det blev ingen bio, väninnan och jag hade så mycket att tala om att bion var överflödig, varför skulle vi kliva in i en låtsasvärld när huvudrollen i våra egna liv är spännande värre, det är dramatik, kärlek, sex, karriär, svek, resor, besvikelser, mode, ilska och oro. Ja, nu var det inte mitt utan min väninnas liv som många av samtalen kretsade kring. Vi lever i två diametralt olika världar just nu. För mig var det som att ramla ner i kaninhålet och bara hänga med i alla svängarna som en singelkvinnas liv kan te sig i Stockholm anno 2011, är man dessutom en fashionabel karriärista som inte räds för att ta plats och bejakar sin sexualitet, ja, då är livet en berg-och dalbana. Att jag dessutom vågar ställa de obekväma frågorna och hon ifrågasätter mina livsval gör våra träffar spännande och lärorika. Just denna kväll klämde vi idén om en exklusiv bokklubb, en spännande idé om jag hoppas få anledning att återkomma till.

Jag älskar mångfald, det kan vara obekvämare, men så mycket mer spännande och givande än enfald och falsk trygghet i form av likasinnade. Mina vänner lever på många olika sätt, gör många olika livsval och ändå finns det en beröringspunkt som vi alltid återkommer till; en eviga jakten på lycka och kärlek, vare sig det är för livet eller kvällen!


Vanedjur



Tidigare i veckan flyttade vår älskade kattpojke in i sitt nya hem. Det har känts rätt tomt utan honom, men Lilltrollet fyller upp tomrummet med besked med sitt ständiga leende och sin villkorslösa kärlek.


Vi var oroliga över hur Kattpojken skulle reagera på omplaceringen, maken och jag oroade oss för hur han skulle lida vid avskedet, vi inbillade oss att han skulle jama efter oss när vi åkte iväg i bilen utan honom, så där som i en Disneyfilm ni vet, där han ensam skulle stå och vinka i fönstret med tårarna rinnande nedför kinderna, jag trodde att han skulle packa ihop sina pinaler och rymma från den nya matten för att komma hem till oss. Så har det inte riktigt blivit, till vår glädje och i viss mån sorg.

När vi kom hem till den nya matten, där atmosfären kändes välkomnande blev vi varma och lugna i själen. Kattpojken visade inga som helst tecken på vare sig blyghet eller hemlängtan. Under tiden vi talade om praktiska detaljerna inspekterade Kattpojken sitt nya hem och lade sig i gästsängen. Det ryktas om att Kattpojken nu avancerat till mattes säng och att han varit på promenader på egen hand utan att några som helst rymningsförsök. Nej, varför skulle han rymma? Han får kärlek, mat, uppmärksamhet och slipper dessutom en Trollunge som jagar honom i gåstolen!

Vi saknar dig vår älskade Kattpojke, men vi vet att du mår bra och kommer att få ett fantastiskt liv, det gör sorgen lindrigare och sakta men säkert vänjer vi oss vid våra nya liv.


Att bli vän med sig själv...



Livet består av vardagar som vävs till ett helt liv. Det gäller att uppskatta vardagen och se det underbara i det. Fira milstolparna, ta vara på de stora små händelserna som gör livet så fantastisk. Livet blir helt enkelt vad vi gör det till, en kär vän till mig har lovat sig själv att bli gladare och uppskatta även vardagen, att medvetet jobba på att bli mindre vardagsstressad, det tycker jag är fint. Det kan låta krystat, men varje relation måste man jobba på för att de ska blomma ut, även relationen mot sig själv.
Själv försöker jag njuta av nuet, det är svårt, men då gäller det att våga släppa det som varit och de man tror ska komma, bara finnas nu. En fantastisk känsla infinner sig varje gång jag lyckas, om en korta stunder...


Jul, jul, strålande jul



Nu har jag skickat ut julbrevet!

Ja, det brevet som den som är värd för julfirandet skickar till resten av familjen för att sparka igång julförberedelserna.

I brevet finns det en lista som var och en ska fylla med den maten som de ska ha med sig till julbordet - eller som en kompis till min mellansyster uttryckte det: "Vad fint att alla i er familj tar med sig varsitt djur till julbordet..." ja, det låter barbariskt, men det är så det är, julskinkan ska samsas med sillen och kalkonen och köttbullarna och hummern och ålen och laxen och mycket mer...

I vår familj har vi dessutom valt bort julstressen, istället för att alla ska köpa julklappar till alla får alla en julklapp var. Den julklappen delas ut av tomten, vem som egentligen köpt julklappen vet man inte eftersom vi drar ett lotteri i förväg bland alla som ska fira jul ihop (även info om det finns i julbrevet) och den personen vars namn man får ska man alltså köpa en julklapp till. Det finns flera vinster med detta system, alla får en genomtänkt julklapp, för den som köpt den har bara haft en person att ägna sig åt, det blir billigare och då kan man skicka en extra slant till läkare utan gränser, röda korset eller rädda barnen. Dessutom håller vi nere på julstressen som gärna bryter ut när man har 50 julklappar att handla till halva släkten.

Jag älskar att fira jul med mina syskon, förutom alldeles för mycket mat blir det spel till småtimmarna, monopol och pictionary är favoriterna. Hur julen blir i år, med ett litet Troll som får sin allra första julklapp får vi se. Jag tänker mig att den blir magisk, såsom min barndoms alla jular, omgärdad av dem man älskar och bryr sig om!





En kvarts sekel

I dagarna är det 25 år sedan mina föräldrar sökte asyl i Sverige. Med sig hade de sina fyra barn, 2, 4, 6 och 10 år gamla. Bakom sig hade de lämnat år av förtryck och kamp mot en tyrannisk diktatur.
Jag kan inte föreställa mig hur det är för en vuxen person att bestämma sig för att bryta upp från sitt liv, lämna åldrande föräldrar, syskon, vänner, den politiska kampen och det välkända om än otrygga livet i hemlandet. De sökte sig bokstavligen till andra sidan jorden, till ett kallt mörkt land som för dem var känt för ABBA, Olof Palme och Björn Borg. Jag tror inte att någon lämnar sitt land om man inte känner sig av nöd tvungen jag har därför svårt att förstå dem som säger att vi utlandsfödda är välfärdsturister!

Den första tiden var en uppslitande tid, hemlängtan, ångesten över beslutet, borde vi ha stannat kvar? Vad kan detta nya land erbjuda våra barn för framtid? Blir detta någonsin vårt hem? Alla dessa frågor och avsaknaden av den gemensamma kampen tärde på mina föräldrars förhållande.
Jag som var äldst och kanske mest medveten om förändringarna som flykten innebar grät mig till sömns varje kväll under de tre första månaderna i Sverige.

Sverige var ett främmande land, man talade ett främmande språk, alla såg inte med blida ögon på de rörliga och röriga svarthåriga barnen som levde om i bussen, på ICA eller på BVC, men de flesta log och visade en vänlig nyfikenhet för denna ovanliga familj som hamnade i en norrländsk medelstor stad. Idag kan jag komma på mig själv bli störd av livliga små barn som tjattrar på främmande språk, och så inser jag att de, liksom vi var för 25 år sedan, antagligen är nyinkomna flyktingar. Barn som storögt försöker finna sin plats och orientera sig i sitt nya hemland. Då inser jag att de kanske också är blivande skolledare, ekonomer, jurister och dokumentärfilmare, människor som med sitt annorlundaskap, sin förståelse för flera kulturer, med sin flerspråkighet och med en svensk utbildning och trygghet i både sin svenska och sin främmande identitet bidrar varje dag till vårt samhälles utveckling och välfärd.

Jag har levt i Sverige i 25 år, jag växte upp här, har gått i en svensk skola sedan mellanstadiet och har nyfiket, föraktande, avståndstagande, förälskad, förfärad, berörd och fullkomligt försökt hitta min plats, försökt finna balansen mellan mitt gamla hemland och allt det som det gav mig och mitt nya hem, Sverige. Till vardags reflekterar jag inte över vem jag är, jag finns här och tar min självklara plats, både i yrkeslivet och ute i samhället, de flesta i min omgivning har nog slutat reflektera över mitt främlingskap. Då och då händer det tyvärr att någon fäller en kommentar som skickar mig 25 år tillbaka i tiden och jag blir osäker på om jag någonsin kommer att bli fullständigt accepterad, inte bara när jag lyckas, utan även när jag begår misstag. Efter 25 år har jag funnit styrkan i att hitta tillbaka, snabbare för var dag, skaka av mig, ta min plats, som jag länge kämpat för. Jag tror tyvärr att barn som inte haft en lika lång och lycklig kärleksrelation till Sverige har svårare att hitta tillbaka, svårare att bemöta de ogästvänliga blickarna. Om vi inte tar oss tid att bekräfta dessa barns tillhörighet och rätt att finnas här avtackar vi oss deras bidrag till vårt samhälle, vi skapar spänningar och murar som skadar vår gemensamma framtid. Över 90 % av Sveriges befolkning ser positivt på vårt mångkulturella samhälle, men det gäller att även stå för det i vardagen, så att inte de brunaste nyanserna i samhällsdebatten hörs!

Jag hoppas att jag kan bli bättre på att bekräfta och bemöta våra barn, oavsett ursprung oavsett situation. Barn ska inte behöva känna sig skyldiga till sitt ursprung, de ska känna sig stolta och känna vinden under vingarna som leder dem till framgångar som blir deras egna, men också våra.


Syndig medicin.



Ibland ligger jag efter med tidningsläsandet, det är liksom inte alltid Trollungen vill sova när jag vill ha tid över för annat, att läsa tidningen ihop fungerar ibland, en kort stund och då prioriterar alltid ledaren. En ny vana jag lagt till med är därför att gå igenom veckans tidningsskörd under fredagskvällen, medan maken tittar på Skavlan, eller som idag, när mamma lekte med Lilltrollet. Idag hittade jag en nyhet som inte kom en dag för tidigt: chokladätande minskar risken för stroke!, smaka på det igen, din chokladkonsumtion kan innebära att du räddas från slaganfall!!!



Det är som julafton för oss chokladälskare, lika sött och förhoppningsingivandet som påskkortet jag fick av min au pairkompis när vi var i USA i tonåren, chocolate isn't fattening, är det inte ljuvlig, om än inte helt sant, men chokladens positiva påverkan på din hälsa har en vetenskaplig studie bakom sig.

I vår familj har vi ett passionerat förhållande till choklad, vår mor som gjort stora uppoffringar för oss, och som inte skulle tveka en sekund om hennes liv skulle krävas för att rädda ett av sina barn har sedan vi var små förnekat sitt innehav av choklad för att kunna äta den alldeles själv utan att behöva dela med sig, utan sparat för att kunna njuta på egen hand av hela härligheten.
När min syster skulle meddela att hon blivit överkänslig mot både choklad och kaffe sörjde vi och skickade blombuketter med uppmuntrande ord, för vi visste att ett sådant besked innebar ett hårt slag för henne.


Ni som gillar choklad men inte känner att ni är några riktiga konnässörer ännu bör ta er till Nordiska museet i helgen, där pågår den årliga chokladfestivalen, en bra start för nybörjare i denna syndigt lyxiga beroendeframkallande passion som jag from idag kan kalla medicin!


Bilden är lånad från det första chokladmärket jag lärde mig att älska GODIVA, min favorit är den hallonfyllda mörka chokladen!



Behov av egentid... för man kan väl inte bli utbränd som mammaledig??!

Jag börjar känna att tiden rinner ifrån mig, snart är det dags att återgå till jobbet, Trollungen växer och kräver mer underhållning och tillsyn, babysim, mammagruppen, babyrytmik, böcker om barnutveckling som behöver läsas, ny skollag som måste börja nötas in, dålig sömn för att Lilltrollet hellre snuttar än äter, oro för Kattpojken som snart ska flytta... IVF eller adoption, är det redan dags att planera för ett syskon, kan vi inte bara känna oss lyckliga över det magiska, att vi FAKTISKT fick bli föräldrar?

Nä, idag behöver jag ladda om och gärna hitta lite tid att städa min garderob, stryka mina kläder och känna att jag kan ta vara på mig själv och mina högst egoistiska och ytliga behov.

Vet inte vad det var i vattnet i bassängen idag, men något eller någon har dränerat mig på all min energi och livslust. Eftersom vi babysimmar i bassängen som tillhör en geriatrisk klinik tänker jag lite konspiratorisk att de dränerar oss unga på energi som de laddar dem gamla med... bara en tanke, eller upptakten till en skräckfilm...eller så behöver jag bara sova! Nu loggar jag ut!


Gå ut och pröva dina vingar...

Ja, det finns väl en första gång för allt, oftast har vi ett speciellt förhållningssätt första gången vi gör något, det blir liksom milstolpar längs livets väg, några viktigare än andra.

En närstående ska göra sin allra första bostadsaffär, med sin sambo. Det är många funderingar kring läge, behov, planer, syn på den gemensamma framtiden som ska varvas med rent subjektiva preferenser innan de kan bestämma sig för ett objekt att bjuda på. Stolta kom de förbi och visade prospekten och argumenterade för och emot de olika objekten. Objektiva synpunkter blandades med rena tjuvnyp på den andres favoriter och förhoppning om att få medhåll från oss mer erfarna... mitt i alltihop satt jag och undrade hur och när denna person, som nyss var fem år och gömde sina tuggade tuggummin i kudden för att ingen annan skulle ta dem, hade hunnit bli bostadsspekulant!

Vi hade några äldre bekanta på fika nyligen, det blir som vanligt prat om barn och barnbarn och gemensamma bekanta. Mitt i alltihopa utbrast frun att deras gemensamma barn skulle skiljas, det var första gången som hon själv formulerade denna mening och jag kunde se hur det sjönk in att hennes barnbarn skulle bli skilsmässobarn, i samma ögonblick som orden uttalades, det var första gången hon insåg att deras barns liv skulle förändras radikalt. Jag frågade hur det kändes, och de verkade som om att våra bekanta hade svårt att förstå att det skulle hända. De sa att deras barn hade sagt "att de inte hade roligt ihop lägre", "att de inte talade med varandra". Mannen sa, ”ja, vi har varit gifta i över 50 år, vi måste ha skitkul hela tiden, vi snackar ju oavbrutet!” Jag förstod ironin och bitterheten, man kanske inte har så många nya saker att säga till varandra efter ett halvt sekel, men de har definitivt en känsla av samhörighet och svårt att förstå de kraven som "de nya generationerna ställer på varandra". De firar sin bröllopsdag än idag, en riktig högtidsstund för dem båda, och hon får en bukett med en ros för varje år som de varit gifta av honom, nu har buketten hunnit få ett ansenligt omfång. Så många minnen, både ljuva och bittra, så många gemensamma milstolpar, alla samlade i en rosbukett!

Jag sneglade på Oprah idag och programmet handlade bl.a. om ett gäng kvinnor som valt att gå i kloster och bli nunna. Det måste vara en överväldigande känsla att känna sig kallad, att tro på något så starkt att man ger upp det som andra kallar för livet och ägna sig åt sin tro och leva i fattigdom, celibat och lydnad. Föräldrarna till aspiranterna intervjuades om hur de kände inför sina döttrars beslut. Vissa av dem uttryckte sorgen över alla milstolpar de missar, men framförallt uttryckte de saknaden över deras närvaro i vardagen, att inte kunna dela vardagen med sitt barn. Jag förstår dem, det är inte festligheterna utan det dagliga livet som jag uppskattar mest, jag älskar de ritualer som är kopplade till vardagen, fredagsmyset, helgfrukostarna, te och skorpor till favoritserien, kuddsnacket innan vi somnar för natten. Nu är vi i en period i livet då vi måste hitta nya rutiner som även omfattar Lilltrollet. Än så länge lever vi i något slags undantagstillstånd, där vardagen inte slagit in, allt är så nytt och vardagen fylld av "första gången" att vårt föräldraskap inte hunnit bli vardag. Vi går i en bubbla av lycka, ständig glädje, störd sömn och trötthet.

Idag skrev jag för första gången ett officiellt mejl i ett ärende som berörde Lilltrollet och jag skrev under med mitt namn och tillägget Trollungens mamma, för allra första gången!


Back to basics...

Jag började blogga för att jag ville kunna ventilera det som berör och stör mig, i första hand som nybliven mamma och engagerad samhällsmedborgare men också som yrkesaktiv inom skolvärlden när jag väl återgår till jobbet i januari.

Sedan blev det som med allt annat jag gör, det ska göras ordentligt och engagemanget bubblar över. I min iver att nå allt fler läsare  har jag börjat studera hur mer erfarna och framgångsrika bloggare gör. För min del har det lett till alltför många bilder, tidsinställda inlägg för att sprida ut mina funderingar över dagen, krystat fram något, bara för att det ska vara ett ständigt flöde och så blev det lite glättigt.

Jag tar ett djup andetag och börjar om. Jag hävdar inte att jag är avgrundsdjup och att jag endast har viktiga saker att delge, många av mina funderingar passar säkert bäst i en pappersdagbok som ingen annan behöver läsa... jag menar bara att jag istället för att vara så avskalad som jag hade tänkt från början har jag omedvetet börjat "jaga" läsare, börjat liksom skriva inläggen mentalt under dagen så att de blir lagom inställsamma och lätta att tycka om.

Det blir säkert någon bild ibland och modekommentar när jag hittar något jag riktigt gillar, men i första hand blir det jag och mina funderingar - Unplugged!




Tidigare inlägg
RSS 2.0