rektorinnan

Idag åt jag lunch med mammagruppen och sedan gick vi till en av oss för att barnen skulle leka, ja, de börjar ju bli stora och kan brevidleka i a f. Jag hade så trevligt som alltid, vilket är lustigt med tanke på att jag var allt annat än positivt intälld till denna företeelse: "Varför skulle jag träffa andra kvinnor och snacka blöjbyten och amning med?? Jag har väl egna vänner" tänkte jag...
Idag har jag en helt annan inställning, i a f till min mammagrupp. Vi är ett gäng kvinnor där nästintill alla har fått barn tack vare IVF, vi är alla lite äldre har egna karriärer, bestämda åsikter, inte alltid överens, men vi gillar att munhuggas. Ja, vi har en hel del skitsnack att avklara, senast idag var den minst äckelmagade av oss tvungen att berätta om sin dotters senaste diarré under lunchen, men det får man ta. När frågestunden om matvanor, blöjmärken och barnkläder är avklarad hamnar vi ofta i djupare diskussioner, vi har så mycket att prata om att vi aldrig ställt frågan; vad jobbar du med? till varandra, det har mest kommit fram när vi diskuterar andra frågor och yrket varit relevant.
Jag är glad att jag hoppade på barnvagnsmaffian, vissa saker vi tar upp hade jag inte kunnat prata med mina vänner, antigen är deras barn lite äldre, och förbi denna fas i livet, eller så har de inga barn, mina vänner spar jag till andra ämnen, även om jag då och då snackar bara barn fast jag alltid lovat att inte bli just en sån mamma...

Ja, vad hann vi prata om idag? Skräcken för att vi som haft svårt att bli gravida inte ska kunna få ett syskon till våra förstfödda, det var skönt att höra att jag inte var ensam om att ha börjat räkna på sannolikheten på att jag skulle ha blivit gravid redan efter första gången jag och min man hade sex efter förlossningen. Vi har alla lovat oss själva att inte bli besatta av tanken, trots detta har vi alla, oberoende av varandra fått erfara den där smygande obehagliga känslan av vanmakt över den egna kroppen och fortplantningen.

Vi har alla våra funderingar kring hur det blir att komma tillbaka till jobbet, kommer vi att ha kvar hungern efter karriären, kommer vi att kunna balansera passionen för jobbet med kärleken och ett hängivet moderskap? Kommer vi att komma in i våra snygga jobbkläder?

Under de kommande månaderna kommer vi undan för undan att återgå till våra jobb och jag kan inte låta bli att undra om denna känsla av gemenskap kommer att bestå med dessa kvinnor, våra liv möttes under en av de mest avgörande förändringarna i våra liv, vi vet vad vi genomgått och har prestigelöst funnit och i ett tillfälligt systerskap!
Tack tjejer för att ni finns!