rektorinnan

De kommande dagarna kommer jag att göra en sedan länge efterlängtad resa med Lilltrollet. Vi ska till min gamla hemstad. Jag har länge sett fram emot att gå med barnvagnen på torget där jag uppträtt, hållit tal och haft vattenkrig. Jag hoppas få springa på gamla bekanta, människor som en gång var väldigt viktiga i mitt liv.

Jag vill gå på min gamla skolgård, sitta på favoritfiket och se på hur dagens gymnasister beter sig. Undrar om de spelar flipper och deppar över en kopp te, svårt att föreställa sig det fiket utan den där rökridån som gav det dess bohemiska stämning. Åh, om Jukeboxen är kvar måste jag bara spela Fallen, så som vi kunde göra flera gånger på rad när någon av oss hade fått hjärtat krossat!

Jag kanske överraskar några äldre vänner till familjen, och promenerar i mina gamla kvarter, och i stadsparken ska jag fota Trollungen på de magiska ställena som betyder något speciellt för mig!

Vi ska framförallt umgås med väninnan M och hennes familj. Ta del av deras vardag och unna oss nya minnen som värmer i hjärtat när det blåser kallt. Att spara minnen från en lycklig tid gör att själen klarar jobbiga stunder längre fram i livet bättre. Alla magiska ögonblick som jag delar med min familj, mina vänner och min man gjorde det lättare att förstå att livet kunde bli bättre under de mörkaste stunderna i vår resa mot föräldraskapet,

Varje skratt, ömhetsbevis, vänlighet och omtanke vi skänker varandra blir till en balsam som skyddar själen från det onda.

Vad denna resa bjuder på vet jag inte, men jag är säker på att den kommer att göra gott och skänka oss många stunder av glädje! Det kallar jag för ett lyckovaccin mot sorgen!