rektorinnan

Det har varit fullt upp hemma med ett viktigt projekt, Lilltrollets nattvanor. Svårast har det nog varit för maken och mig att inse att vårt Trollbarn tagit ännu ett stag mot den egna självständigheten och att vi står kvar med en liten känsla av tomhet när spjälsängen i vårt rum gapar tom.

Ja, det låter otroligt melodramatiskt, men att låta Lilltrollet sova i sitt eget rum varit påfrestande både fysiskt och känslomässigt. Mitt barn är ingen bebis längre, utan sover alldeles själv i barnkammaren, det sover nästan hela nätterna dessutom, inte undra på, han slipper få sömnen störd av sin hönsmamma som ständigt skulle kolla andningen och ta upp det så fort den gnydde lite grann. Nä, nu får jag hålla mig till babymonitorn som kollas allt mindre, för varje natt som går.

Hela familjen sover mycket bättre och vi är piggare, gladare och orkar busa och leka mer. Att ha fungerande rutiner och vara konsekvent i sin uppfostran är inte så dumt när allt kommer omkring, även om det kan kännas fyrkantigt. Att den uteblivna nattamningen leder till ett hungrigare barn som med ny aptit tar för sig av maten och nyfiken smakar på nya maträtter, frukter och grönsaker är en välkommen bonus. Ångesten, svetten och tårarna har lönat sig!