Att skiljas är att dö en smula...

I dagens DN stod det att läsa om svenskarnas tro på kärleken. Artikeln var väl ett sätt att problematisera långintervjun med Maria Sveland, en av medförfattarna till Happy Happy.
Jag blev glad över att majoriteten av de tillfrågade gärna ville tro på livslång kärlek och att det faktiskt är de äldre som var mest övertygade över detta. Tyvärr fanns det åter igen en tydlig skillnad mellan utbildningsnivån och tilliten på livslånga relationer. Jag är, som alltid, benägen att tro att utbildningsnivån är an viktig markör på människornas sociala situation i övrigt. Nej, jag som är gift med en teknologie doktor är inte garanterad ett lyckligt äktenskap, men strukturellt finns det mönster som upprepar sig och som ger mer eller mindre stabilitet i livet. Därför är rätten till likvärdig utbildning och stöd oerhört viktiga i min vardag.

Jag är själv skilsmässobarn och pläderar inte för att man ska stanna i olyckliga förhållanden, jag blev lyckligare av mina föräldrars skilsmässa. Men som barn önskar man att få ha sina föräldrar nära och sams, förlusten av detta kan vi som vuxna försöka kompensera genom samspel och ömsesidig respekt även efter att tvåsamheten tagit slut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0