rektorinnan

I dagarna är det 25 år sedan mina föräldrar sökte asyl i Sverige. Med sig hade de sina fyra barn, 2, 4, 6 och 10 år gamla. Bakom sig hade de lämnat år av förtryck och kamp mot en tyrannisk diktatur.
Jag kan inte föreställa mig hur det är för en vuxen person att bestämma sig för att bryta upp från sitt liv, lämna åldrande föräldrar, syskon, vänner, den politiska kampen och det välkända om än otrygga livet i hemlandet. De sökte sig bokstavligen till andra sidan jorden, till ett kallt mörkt land som för dem var känt för ABBA, Olof Palme och Björn Borg. Jag tror inte att någon lämnar sitt land om man inte känner sig av nöd tvungen jag har därför svårt att förstå dem som säger att vi utlandsfödda är välfärdsturister!

Den första tiden var en uppslitande tid, hemlängtan, ångesten över beslutet, borde vi ha stannat kvar? Vad kan detta nya land erbjuda våra barn för framtid? Blir detta någonsin vårt hem? Alla dessa frågor och avsaknaden av den gemensamma kampen tärde på mina föräldrars förhållande.
Jag som var äldst och kanske mest medveten om förändringarna som flykten innebar grät mig till sömns varje kväll under de tre första månaderna i Sverige.

Sverige var ett främmande land, man talade ett främmande språk, alla såg inte med blida ögon på de rörliga och röriga svarthåriga barnen som levde om i bussen, på ICA eller på BVC, men de flesta log och visade en vänlig nyfikenhet för denna ovanliga familj som hamnade i en norrländsk medelstor stad. Idag kan jag komma på mig själv bli störd av livliga små barn som tjattrar på främmande språk, och så inser jag att de, liksom vi var för 25 år sedan, antagligen är nyinkomna flyktingar. Barn som storögt försöker finna sin plats och orientera sig i sitt nya hemland. Då inser jag att de kanske också är blivande skolledare, ekonomer, jurister och dokumentärfilmare, människor som med sitt annorlundaskap, sin förståelse för flera kulturer, med sin flerspråkighet och med en svensk utbildning och trygghet i både sin svenska och sin främmande identitet bidrar varje dag till vårt samhälles utveckling och välfärd.

Jag har levt i Sverige i 25 år, jag växte upp här, har gått i en svensk skola sedan mellanstadiet och har nyfiket, föraktande, avståndstagande, förälskad, förfärad, berörd och fullkomligt försökt hitta min plats, försökt finna balansen mellan mitt gamla hemland och allt det som det gav mig och mitt nya hem, Sverige. Till vardags reflekterar jag inte över vem jag är, jag finns här och tar min självklara plats, både i yrkeslivet och ute i samhället, de flesta i min omgivning har nog slutat reflektera över mitt främlingskap. Då och då händer det tyvärr att någon fäller en kommentar som skickar mig 25 år tillbaka i tiden och jag blir osäker på om jag någonsin kommer att bli fullständigt accepterad, inte bara när jag lyckas, utan även när jag begår misstag. Efter 25 år har jag funnit styrkan i att hitta tillbaka, snabbare för var dag, skaka av mig, ta min plats, som jag länge kämpat för. Jag tror tyvärr att barn som inte haft en lika lång och lycklig kärleksrelation till Sverige har svårare att hitta tillbaka, svårare att bemöta de ogästvänliga blickarna. Om vi inte tar oss tid att bekräfta dessa barns tillhörighet och rätt att finnas här avtackar vi oss deras bidrag till vårt samhälle, vi skapar spänningar och murar som skadar vår gemensamma framtid. Över 90 % av Sveriges befolkning ser positivt på vårt mångkulturella samhälle, men det gäller att även stå för det i vardagen, så att inte de brunaste nyanserna i samhällsdebatten hörs!

Jag hoppas att jag kan bli bättre på att bekräfta och bemöta våra barn, oavsett ursprung oavsett situation. Barn ska inte behöva känna sig skyldiga till sitt ursprung, de ska känna sig stolta och känna vinden under vingarna som leder dem till framgångar som blir deras egna, men också våra.