Hederskulturens främsta offer är barnen

Vi talar ofta om hederskultur och tänker på de patriarkala strukturer som fängslar både pojkar och flickor i deras sociala kön. Friheten, sexualiteten och kärleken begränsas av släktens vilja att visa att man är en fin familj, vi ser framför oss barn med mörkt hår och bruna ögon när vi tänker hederskultur.


Jag skulle vilja hävda att det finns en annan hederskultur om vi inte vågar prata om, det är den som ställer vår självklara skyldighet att försörja oss själva mot viljan att vara en närvarande förälder och där är det framförallt männen som ifrågasätts. Det handlar inte om våld och därför kan den inte jämställas med den fysiska och psykiska tortyren som ungdomarna som är offer för hederskulturen utsätts för,, men tankesätten påminner om varandra.

Det fenomenet jag pratar om handlar om kommentarer, skämt och uttalad förhoppningar som fälls med ett ironiskt leende för att ta udden av kommentaren, för man skämtar ju bara.

Min man och jag har bestämt att vi båda ska vara hemma varsitt år med Trollungen. Vi väntade länge på vårt barn, fick kämpa för att bli föräldrar och vi har sådana löner som gör att vi har råd att dryga ut dagarna vi har rätt till via vårt gemensamma välfärdsystem. Under dessa två år kommer vi att få göra avkall på den vardagslyxen vi vant oss vid som DINKS, men ingen har dött av lite nötta kläder och uteblivna utlandsresor under en kort period i livet, det vi fått istället ät ovärderligt. Vårt barn får en lugn start i livet och gott om tid att skapa en grundtrygghet som jag tror är grunden till ett lyckat liv även som vuxen.

Men då var det, det där med hederskulturen, det har stuckit i ögonen på många människor att min man ska vara hemma ett helt år, det har aldrig varit någon överordnad som sagt något, men det är heller ingen chef som sagt ifrån när kollegerna, konsulterna och leverantörerna ifrågasätter om min man verkligen ska vara borta så länge, kommentarer som fälls både under möten och på luncherna. "Har ni lagt pengarna på hög?", "Du kan väl jobba lite hemifrån!", "Vi får se om du har jobbet kvar" är några av de kommentarer han fått, av manliga kolleger, EN gång har en äldre kollega sagt, "är det något jag ångrar så är att jag inte var hemma längre med barnen".

Vad är det för heder dessa män försöker försvara? Mannen som familjeförsörjare? Skulle inte tro det! Den myten avskaffades även i lag när vi äntligen fick särbeskattning på 70-talet, fråga mig som skrivit uppsatser om det! Hedern av att jobbet skänker oss värdighet, ja absolut, var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Men nu är det faktiskt så att vi använder oss av den rätten som vi lagligen har och vi har bekostat denna lyx med våra egna pengar.

Vi har kommit långt i Sverige vad gäller jämställdhet, jag tänker inte kalla männen som fäller dessa kommentarer för talibaner, så som folk felaktigt påstår att Schyman sa, men så länge det inte blir varje individs val som avgör hur de vill leva sitt liv så blir vi inte fria från hederskulturen. Ja, vi lever i ett av världens mest jämställda länder och vi åtnjuter frukten av reformer som kvinnor andra länder bara kan drömma om, men vi har långt kvar, även om Mikael Nordenmark i sin debattartikel försöker ge oss en mer optinistisk bild.  

Argumenten om valfrihet ska inte bara användas när man vill ursäkta att det fortfarande är kvinnorna som (av ekonomiska skäl?) tar ut större delen av föräldraledigheten, utan även när männen vill bryta sig loss från arbetslivet och vågar bli föräldrar på heltid under ett år av sitt liv!


Kommentarer
Postat av: Anna

Kloka ord!



Jag blir alltid lika irriterad när jag får frågan om jag ska fortsätta jobba heltid när bebisen i magen ska börja på dagis. Det är aldrig någon som undrar om VI ska gå ner i tid. Det förutsätts alltid att jag som är mamma ska minska min arbetstid... Och då är ändå min man den som lämnar på dagis och har tagit flest VAB-dagar!

2011-10-30 @ 16:56:05
URL: http://annasviktiga.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0