Allt ljus på mig...

Jag har ett fantastiskt sätt att hålla kvar sommaren på, jag lyssnar på sommarpratarna när jag går barnvagnspromenader med Lilltrollet. Trollungen brukar ju somna efter en stunds konverserande och sjungande och då tar jag till sommarpratarnas sällskap, i torsdags svar det Helena Bergströms tur.
Det var med blandade känslor som jag såg framemot att lyssna på henne, hon blir ju stundtals lite uttjatad, hon och hennes Collin, men ack vilket trevligt sällskap hon bjöd på! Vi hade en hel del gemensamt, hon, liksom jag, har använt sig av husdjur och speglar för att läsa dikter, historier och öva repliker på egenhändiga pjäser och egna påhittade visor sedan barnsben. Jag har aldrig drömt om att bli skådis men aldrig dragit mig för att tala eller uppträda inför publik. Jag har alltid gillat att stå i rampljuset (här kan jag känna hur vännen M, som hittat min blogg, ler och tänker Spexet 92…fy på dig M) och har tyckt att jag har något att förmedla. Läraryrket kanske var omedvetet ett tryggare (?) sätt att skaffa smig en publik på, en daglig chans att störa och beröra och förhoppningsvis förmedla något.

Jag log också igenkännande när hon berättade om sitt år i USA och hur det är att spela en ny roll när man kommer till ett ställe där ingen känner en! Jag som gick från politisk aktivist till Navy-flickvän på några månader!!!

I helgen hade vi familjeträff, jag, min man, Lilltrollet, mamma, mina syskon och deras respektive, det är alltid en högtidsstund när hela familjen är samlad! De är också den tuffaste publiken jag någonsin haft, vi är väldigt olika och väldigt bestämda i våra åsikter, vi har sedan barndomen diskuterat vetenskap, religion, politik, nyheter och ytligheter under våra föräldrars uppmuntran och utmaningar. Vårt middagsbord var alltid en arena där vi kunde testa våra idéer och teorier och det var där vi mötte de hårdaste kritikerna. Jag älskar mina syskon och våra samtal, men det är nog för att slippa stå till svars inför dem, för det jag skriver i min blogg som jag hållit bloggandet hemligt. Jag föredrar att Lilltrollet får uppmärksamheten när vi ses än att min blogg ska citeras och ifrågasättas.

I helgen kom vi att tala om hur vi alltid satt upp mål och hur vi på olika sätt hittat vår tämligen framgångsrika väg i livet. Då berättade syster E om att hon för några år sedan nappade på Metros erbjudande om att blogga mot ersättning om man uppnådde 5000 läsare inom tre månader, min mycket målmedvetna syster lyckades på mycket kort tid och drev under några månader bloggen, enbart för att vis att hon kunde klara utmaningen, att hon dessutom fick ersättning under lång tid efter att hon slutat bloggat var bara en kul bieffekt, ett bevis på att hon lyckas med det hon företar sig. Hon berättade om sina strategier, ovetande om att jag förde minnesanteckningar som jag de kommande veckorna kommer att testa, vi får se hur jag lyckas. Jag lovar att avslöja några av knepen om jag får 50 prenumeranter inom en månad from idag.

 

Nu ska jag bädda ner mig, jag kom nyss hem från en mycket trevlig kväll med väninnan M som är på konferens i stan, det är alltid kul att umgås IRL då tillfället ges. Tyvärr kom jag hem för sent för att kunna bjuda på en POP overall på tradera som jag spanat på, men smakar det, så kostar det och middagssällskapet var värd förlusten, jag hittar nog en ny auktion igen imorgon! Att Trollungen slängde sig i mina armar när jag kom hem gjorde mig bara lycklig, den där villkorslösa kärleken kan jag inte få nog av!


Kommentarer
Postat av: Anna

Det är den bästa stunden på dagen! Att komma hem och mötas av ett överlyckligt tjut -MAMMA och så den obligatoriska kramen och blöta pussen. (Något att se fram mot när du börjar jobba)

2011-09-20 @ 20:15:18
URL: http://annasviktiga.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0