Bakslag...

Min dag började inte bra idag, jag grubblade efter gårdagens lönesamtal och kontaktade min chef för att få en närmare förklaring, jag är inte missnöjd med utfallet, vill bara förstå hur man sätter min lön, det fick mig lite ur balans. Jag hade sovit dåligt för Lilltrollet genomlider sin allra första förkylning och var täppt i näsan med allt vad det innebär för sömnen... jag hade sönder en skål som sprack när jag hällde i för hett vatten, hade tänkt använda eukalyptusolja för ångans skull, den lättar ju upp nästäppan, det ÄR inte roligt att plocka upp glas i ett vått köksgolv halv åtta på morgonen...
Jag åkte till apoteket för att inhandla förkylningsförnödenheter och gick och drog vagnen med ena handen och med famnen full med burkar mot kassan när telefonen ringde, det var fel tillfälle att svara i telefon, jag tappade greppet om burkarna och flaskan med hostmedicinen föll på golvet och sprack... allt detta innan klockan hunnit bli halv elva.

Idag har Lilltrollet sovit 40 minuter mellan klockan 7.30 och 21.30... Trollungen har varit hängig och har behövt mig hela dagen, mitt barn har varit mysigt och kramigt och så kan man inte låta bli att dalta med världens gosigaste sjukling när han charmar mig så! Det är smickrande att känna sig behövd.

Det var i stort sett en mysig dag, men definitivt ett bakslag för min Boot camp... men jag är ju inte föräldraledig för att komma i form, så vi myste i pyjamas och tittade på träden som pinades av stormen.



Under en stund, då Trollungen roade sig själv, kom jag över en notis på DN om amning, det är otroligt trist att läsa att barns socioekonomiska förhållanden lämnar avtryck, t.o.m. i något så basalt som amningen. Jag har aldrig ansett att man måste amma sitt barn det är ett högt personligt val, det finns många anledningar till varför kvinnor väljer att inte amma, men det måste finnas strukturella mekanismer som gör att det finns så tydliga samband mellan bostadsorten (läs inkomst och utbildning) och amningen av barnen.
Jag kan inte låta bli att fundera hur detta mönster upprepar sig i förskolan, vilka barn som får mest stimulans och upplevelser och bekräftelse, i grundskola med läxhjälp, på gymnasiet med betygen som sedan bestämmer till stor del ungdomarnas utbildningsmöjligheter. Undrar om man kan skönja samma mönster om man tittar på sömnproblem och utskrivning av sömnmedel för barn, som uppmärksammades på nyheterna idag.
Man blir lätt nojig!
Jag är så övertygad om att ett barns förutsättningar att lyckas i skolan och i livet i första hand handlar om det kulturella arvet och den miljön de växer upp i och jag har så svårt att acceptera att det inte görs mer för att komma åt dessa orättvisor. Jag talar inte om ekonomiska medel, jag växte upp men en ensamstående mamma och flera syskon, men vi uppmuntrades att utvecklas och kände på oss att folk visste att vi kunde lyckas. Vi visste att man både i familjen och i samhället ansåg att chansen att vi syskon skulle bli ministrar var större än risken att vi skulle bli missbrukare. Idag har visserligen ingen av oss valt politiken men vi är en tämligen framgångsrik syskonskara. Vi påverkar våra barn varje dag, det vi säger, hur vi agerar, hur vi talar och bekräftar dem påverkar dem. Jag talar inte bara om oss i rollen som föräldrar, utan om alla vi vuxna som omger barn, barnen kommer att uppfylla dem förhoppningar vi har på dem, och känner de att ingen tror eller litar på dem så känner de inte heller någon lojalitet med oss. Det handlar inte om våra barn och andras ungar, det handlar om allas barn och vår gemensamma framtid, för det vi sår idag, får vi skörda imorgon...

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0