Den allra första gången...
Jag ska iväg med mina två barndomsvänner på kryssning idag. Det blir den allra första gången jag sover borta från Lilltrollet, och den allra första gången som min man och Lilltrollet kan rå om varandra, helt på egen hand så länge.
Jag har sett framemot det, vi är ju tre kvinnor som känt varandra sen grundskolan och som umgåtts sedan gymnasiet. Vi delar mycket gemensamt men bor i tre olika städer vilket gör att vi inte kan träffas så ofta som vi önskar... Vi ser till att träffas minst två gånger per år på egen hand och tre gånger årligen med barn och män.
Jag har inte funderat så mycket på att jag ska iväg, min man har hunnit iväg på ett par affärsresor sen Lilltrollet föddes och det har ingen haft några synpunkter på. Nu när jags ka iväg har jag flera gånger fått frågan hur det känns, ja vaddå? Det känns pirrigt, jag gillar ju inte att åka båt, men det ska bli roligt att träffa tjejerna. Sen förstår jag att det inte alls är omtanken om min sjörädsla som folk undrar över, utan hur det känns att lämna mitt barn. Då får jag förklara att mitt barn faktiskt har en pappa också, som har samma vana eller kalla det ovana att hantera barn, han litar på att jag ska hålla Lilltrollet vid liv när han går till jobbet varje dag och jag litar för fullt på honom och hans förmåga att ta hand om vårt barn.
Navelsträngen klipptes i samband med förlossningen vad jag minns, eller? Jag kommer säkert att sakna Lilltrollet men jag måste få unna mig tid med mina vänner, inte för att Lilltrollet ska få en bättre och gladare mor, jag gör inte detta för hans skull utan av helt egoistiska skäl. Jag och Lilltrollet måste lära oss att vi har egna liv, och det förtar inte den enorma kärleken som vi känner för varandra.
