Happy Happy, eller?

Efter Hanne Kjöllers debbat med en av förfatarna till Happy Happy i aktuellt ikväll började jag fundera på mitt förhållande till skilmässor, både i egenskap av någons barn och som mågons förälder.

Jag är ett skilsmässobarn, till vardags, när ämnet dyker upp brukar jag säga att jag säga att jag är ett lyckligt skilsmässobarn. Ja, omständigheterna kring mina föräldrars skilsmässa var rätt uppslitande och livet blev lugnare när jag hade som på varsitt håll. De skilde sig när jag var 14 år och långt efter att jag själv hade flyttat hemifrån brukade jag faktiskt fortfarande hoppas på att de skulle bli tillsammans igen. Inte för att jag trodde att det skulle bli bättre, utan för att det kändes som en trygghetsgaranti. Jag har släppt tanken för länge sedan och insett att ingen av dem båda, och inte vi barn heller för den delen, hade blivit lyckligare av att de flyttat ihop igen. Jag säger att jag är ett lyckligt skilsmässobarn för att det förväntas ha blivit det, för man skiljer sig väl för att barnen ska slippa undan allt bråk…eller?

När jag själv skulle gifta mig, minns jag att en väninna som tyckte att vi gick lite för fort fram till altaret undrade varför jag måste gifta mig. Jag svarade något i stil med att jag hade hittat rätt, att det var kärlek vid första ögonkast och att jag skulle ingå äktenskap med intentionen om att det skulle hålla. Jag visste att ett äktenskap kan krascha och att det finns minst lika många versioner om varför det sker som det finns människor inblandade i misslyckandet. Ja, jag tror att en skilsmässa är ett misslyckande, men det behöver inte betyda att man gör fel. 1 av 10 par överlever inte den förstföddas ettårsdag, jag kan ärligt säga att jag förstår att slitningar uppstår. Upp med handen de som varje morgon efter en tuff natt med tre amningar utbrister i en kärleksförklaring till sin lika trötte partner som ska iväg till jobbet, upp med handen ni som inte överdriver dagens kräkanfall, bajsblöjor och barnets vakna timmar för att få lite medlidande och snika åt sig egen tid på den nyss hemkomna partners bekostnad… jag har tror inte att jag får stå ensam och skämmas, eller? För det är slitsamt och inte alltid rosenrött, och säkert har gräset verkat grönare utanför äktenskapet minst en gång de senaste månaderna och det är då det gäller att stanna upp och tänka efter. Är det tröttheten och de ständiga kraven från barnen (och jobbet för de som inte längre är föräldralediga) som gör att man är snål med sin kärlek och omtanke till min partner eller har jag slutat bry mig?

Om man har slutat bry sig, så kanske man inte ska stanna kvar, man blir nog inte lyckligare om man längtar bort hela tiden. Barnen kommer att bli ledsna, deras värld kommer att förändras och då gäller det som vuxen att ta ansvar för sina handlingar. Min mamma har vid ett par tillfällen bett om ursäkt för att hon valde skilsmässan, jag förstår vad hon menar, för även om det i henens fall var separationen det enda rätta, så vet hon att hon skakade om vår värld, även om jag med facit i hand vet att jag så småningom blev ett gladare skilsmässobarn, men det insåg jag först som vuxen.

Jag själv är trött och sliten, jag orkar inte alltid vara generös med min kärlek till min man. Jag begår dessutom misstaget att inte låta honom veta att jag, även om jag ibland beter mig som en riktig bitch ibland, faktiskt älskar honom, att jag inte en sekund ångrar vårt barn men att vi definitivt måste hitta bättre rutiner så att det finns rum för både familjetid, egen tid men framförallt mer partid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0