rektorinnan

Idag kom posten med två paket från USA, det var presenter till Lilltrollet, från min värdfamilj, dem jag bodde och arbetade hos när jag jobbade som au pair i min ungdom.
Jag åkte till USA knappt två veckor efter studenten och stannade där i drygt ett år, det var ett häftigt äventyr, att komma ut i världen som nybliven student från en mellanstorstad som dessutom hade blivit utnämnt till Sveriges tråkigaste stad just det året. Ungdomsårens känsla av att man ägde världen var påtaglig, och nu skulle jag få uppleva pulsen och livet på andra sidan Atlanten, alldeles på egen hand!

Det är många år sedan nu, men vi håller kontakten ännu, deras liv då, påminner om hur vårt liv ser ut idag. Ett relativt ungt akademikerpar som varit tillsammans mycket länge får ett efterlängtat barn. Med åren har dock deras religiösa tro vuxit, jag kan inte minnas att jag upplevde dem som särskilt religiösa då, deras besök till kyrkan någon gång i kvartalet upplevde jag mest som en del av den amerikanska medelklassens sociala samspel. Idag har de fem barn, hon är hemmafru på heltid, de undervisar barnen hemma, det barnet äldsta går på ett religiöst college, de lever genom sin tro och vill gärna dela med sig av sina insikter.

De är väldigt gulliga människor och de är i tron om att de gör gott som de gärna sprider sitt kärleksbudskap. Deras presenter till Lilltrollet var en liten skyddsängel som i sanna amerikansk anda kan användas som nattlampa och en ram som rymmer plats för de tre sakramenten; dop, kommunionen och konfirmationen. För mig är dessa presenter rätt harmlösa, ramen kan ju ses som en förhoppning om att Lilltrollet får uppleva flera av livets milstolpar och den vakande ängeln kan flera behöva, att den dessutom lyser i mörkret kan bara göra nattningen lättare.

Brevet som min värdmamma skriver ställer dock en massa frågor som jag trodde att jag hade självklara svar på, våra sociala system skiljer ju sig åt, och hon undrar väl utifrån sin horisont tänkte jag först när jag läste kortet. Ändå måste jag erkänna att de maler någonstans och att jag därför börjar med att besvara dem här, för att trevande testa mig fram…

Kommer jag att bli en hemmamamma? Nej, jag har pluggat rätt länge just för att kunna utöva ett yrke som jag finner meningsfullt och på post där jag tror att jag gör skillnad för våra elever. Dessutom är det inte aktuellt med hemmafruar i ett samhälle som vårt. Var och en ska bidra efter sin förmåga, jag skulle dessutom inte vara bekväm med att låta min man försörja mig, inte för att jag älskar att gå upp på morgnarna, särskilt inte i november när det är härligt ute vid sex på morgonen… men för att jag vill ha min egen inkomst att spendera så som jag anser är bäst. Men är det så enkelt? Gör inte jag mer nytta hos mitt barn? Eller för den delen, varför kan inte min man bli hemmapappa? Deras barn är mycket framgångsrika inom musik och idrott och mycket av dessa framgångar kan de säkert härleda till en trygg lärmiljö med syskonen och mamman som är högutbildad. Nej, jag menar inte att jag vacklar eller för den delen att jag ska börja stödja lagförslag som bidrar till återgången till hemmafrun, jag bara inser, när frågan ställs att valet inte är lika enkelt som i USA, å andra sidan är valet att förbli en yrkeskvinna med småbarn i USA är inte heller enkelt därav den stora efterfrågan på au pairer…

Ska vi uppfostra vårt barn efter en viss religiös tro? Nej, det ska uppfostras i en humanistisk anda, där mänskliga rättigheter och tron på demokratin ska vara ledstjärnorna. Det ska bli ett tolerant barn som ska respektera andra för dem de är och känna sig trygg och veta att det också är värt respekt.  Men hur ska jag göra med barnatron och förklaringen på varför vi firar jul och påsk? Hur ska jag förklara att vissa, ja egentligen majoriteten av världens befolkning, faktiskt tror på en allsmäktig gud som skapat oss? Men att det inte passar just oss? Eller?

Ska barnet bli tvåspråkigt, ja, självklart vi är ett par med två olika modersmål, där det ena är svenskan. Självklart ska Lilltrollet få lära sig två modersmål och få kännedom om två kulturer under sin uppväxt! Jag har aldrig betvivlat detta, men viss uppstår det en viss osäkerhet när jag ska tala med mitt barn på ett annat språk än svenska utanför mina säkerhetszoner, bland folk som inte känner mig och vet att jag är ett nästintill assimilerat invandrarbarn. Varför känner jag en sådan oro för vad folk tror om mig när de hör mig tala ett främmande språk? Är jag osäker på hur samhället ser på oss multikulti?

Ja, utan att veta om det har den goda Maria ställt till det med en massa huvudbry, innan jag svarar måste jag nog fundera på goda argument till våra val. Om svaren känns krystade må det bero på att det kanske inte är vårt val, utan det vi tror förväntas av oss. När det gäller Tro och Kärlek måste man nog vara sann mot sig själv och då är det bra att då och då någon ställer den obekväma frågan; Varför då? Så att man inte blir slentrian och bergsäker på sitt svar…