Var går gränsen för ansvar?

I min roll som skolledare har jag många gånger varit i kontakt med de sociala myndigheterna, detta för att kommunicera den oro jag eller min personal känner för en viss ungdom. Mina elever är i övre tonåren och kommer från många olika kommuner, skälen till anmälningarna har varit väldigt varierade liksom graden av oro som skolan vill förmedla. Tyvärr har jag med åren känt ett viss motstånd för att anmäla, den familjen som blir föremål för anmälan blir ju i bästa fall föremål för en utredning som de upplever som kränkande. Tyvärr har reaktionerna från hemkommunerna varit mycket varierande, i ett fall fick eleven i frågan en direkt fråga av socialsekreteraren om eleven var inblandad i brottslighet, då eleven inte heller förekom i brottsregistret, och nekade all inblandning i kriminalitet  ansåg man inte att det fanns anledning till oro. Fallet avskrevs, Att anmälan handlade om missförhållanden som ledde till svårigheter i skolan, att vi aldrig ens påstått att eleven begått några brott var inte överhuvudtaget intressant för utredaren.

Som skolpersonal har vi en skyldighet att vända oss till de myndigheter som har vidare kompetens och befogenheter, vi måste inse var vår gräns går, dels för att vi inte har resurser för att driva egna utredningar, men framförallt för att vi saknar kompetensen och befogenheter för att påverkar hemmiljön. Vi ska i första hand utbilda och stötta, visa omtanke och ge vägledning, där tar vår kompetens slut. Jag har alltid valt att anmäla en gång för mycket, men har alltid fört en dialog med hemmet och informerat om en anmälan blir aktuell om skälen till denna och vad jag hoppas uppnå med hjälp av de sociala myndigheterna. För mig är en anmälan ett sätt att få vidare stöd till familjen eller eleven, inte en disciplinär åtgärd!

I flera fall har familjerna fått stöd, men i många fall blir föräldrarna besvärade då de själva sökt hjälp utan att ha fått stödet de efterfrågar, de upplever en ny anmälan som en misstroendeförklaring som inte leder till vidare åtgärder, bara till kränkning på integriteten.

I det tragiska fallet med barnen i Sigtuna förstår jag mycket väl att kommunen vill visa på hur de agerat och att de gjort vad de kunnat. Ingen vill bära ansvaret för en sådan tragedi, ingen vill leva med vetskapen om att de kunde ha gjort något, ingen vill känna att de svikit barnen.
Jag tänker att om det ena barnet var 8 år så omfattades han av skolplikten, när ska man anse att en förälder bryter mot lagen genom att hålla barnet hemma? Har man på skolan sett signaler tidigare som de inte kunnat hantera? En tydlig handlingsplan som inte lämnar utrymme för egna tolkningar kan göra det lättare för skolpersonalen att anmäla, då är det inte deras tyckande utan en del i skolans verksamhet. Kommunerna måste å andra sidan avsätta resurser för att på allvar utreda och hantera fallen med respekt, värdighet och ta dem på allvar. Skolpersonalen ska inte behöva känna tvivel på om anmälan kommer att leda till stöd, eller om det bara förvärrar situationen. Det krävs en mycket dysfunktionell person för att mörda ett barn, och i detta fall, där man misstänker en förälder, måste signalerna ha varit många utan att någon har reagerat i tid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0