Vi gillar olika...

Jag träffade en kompis idag som nyligen födde sitt tredje barn, det var första gången vi sågs sedan förlossningen och jag frågade hur det hade gått. Hon tittade lyriskt på mig och berättade om att hon hade haft sin drömförlossning - hemma. Hon ville efter två förlossningar på sjukhus föda hemma. Hon hade känt att man på sjukhuset inte hade låtit vare sig hennes kropp eller barnet bestämma takten, hon hade känt sig störd av all elektronik och hon hade faktiskt fött utan smärtstillande båda tidigare gångerna, så hon visste att hennes kropp skulle klara det. Hennes berättelse av dagen då det tredje barnet föddes, lugnet i hemmet, de äldre syskonens förväntningar, stödet från maken och det subtila coachandet från barnmorskan och vetskapen om att det inte förelåg några direkta risker, gjorde upplevelsen till en fantastisk erfarenhet. Klassisk musik, levande ljus och hemmiljön var hennes drömomramning. Jag kunde se på hennes sätt att berätta, kroppsspråket, blicken, orden att det hade varit så fantastiskt som hon beskrev det. För mig hade hennes förlossning varit en mardröm. Jag ville ha någon som hade kontroll, jag bad uttryckligen om en barnmorska som vågade ta kommandot och som kunde avbryta och kunde ge mig möjlighet till kejsarsnitt om jag inte såg ut att klara förlossningen. Jag såg på min kompis hur illa hon mådde när jag berättade om min mycket långdragna förlossning och tacksamheten som jag kände gentemot förlossningsteamet. Vi hade helt enkelt mycket olika behov, men det som gjorde att vi båda fick våra önskeförlossningar var just det att vi tydligt hade vågat formulerat våra önskemål, undersökt alternativen, begrundat riskerna och vågat ställa krav på vården.

Förlossningen är ingen enkel del av föräldraskapet, även om vi här i Sverige har förmånen att leva i ett av de tryggaste länderna att föda i, det finns ju än idag kvinnor som dör i barnsäng. Alla måste inte föda på sjukhus, det finns länder som t.ex. Holland, där hemmafödslar är vanliga, men det behövs någon som har kunskap som kan stötta i fall det blir komplikationer och en någorlunda trygg omramning.

Jag hoppas att Lilltrollet får ett syskon, jag kommer med all sannolikhet, om detta skulle inträffa, att vända mig till ett sjukhus, jag vill helt enkelt ha CTG-bältet. För jag har till skillnad från många kvinnor i världen lyxen att kunna välja, och det får vi inte glömma när vi lätt fokuserar på det som inte funkar i vårt samhälle.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0