16 igen...

Om väninnan A hade sett mig idag hade hon dött av skratt, en liten episod utspelade sig idag som hade fört henne ganska exakt 20 år tillbaka i tiden, då utspelade sig scenen på skolgården i vår gymnasieskola, vi var nyblivna ettor och jag lät en herr J i åk 3 lösa en matteuppgift åt mig där jag satt i höstsolen och pluggade. Att jag själv hade löst uppgiften på egen hand utan några som helst problem tidigare på dagen fick han aldrig veta, även om han säkert misstänkte det när han såg mina tindrande beundrande ögon... jag lät honom känna sig kunnig och säkert manlig och jag spelade hjälplös för att komma honom närmare.

Länge har jag lurat mig själv och trott att jag som vuxen, självständig kvinna som fått kämpa hårt för min position aldrig skulle spela på min påhittade hjälplöshet igen... ja, det var till idag.


Jag, Lilltrollet och två andra tjejer från mammagruppen med tillhörande barn och barnvagn gav oss ut på promenad långt bort från våra kvarter idag, vägen skulle ta oss till en finare park genom ett naturområde där många joggingspår går. Boken vi använde som inspiration för promenaden hade ganska otydliga kartor och eftersom vi sällan håller tyst när vi går och samtalen spretar åt alla håll och samsas med tröstande, gullande och mat- och blöjbytespauser så dröjde det inte länge innan vi hade tappat bort oss själva.

Vi såg en orienteringskarta en bit bort och vid den stod det två figurer och lade upp planer för en löprunda, den ene sprang iväg och då vände sig den andra, som måste ha varit PT, mot oss och undrade om vi behövde hjälp av hitta vägen, alla tre, som redan listat ut vägen, tittade på honom och nickade hjälplöst, han hade världens mest vältränade kropp och de blåaste ögon vi sett på länge. Det var nog ganska uppenbart att vi i tyst samförstånd unnade oss några sekunders ögongodis... vi lyssnade färdigt, följde vägen som han pekade ut, fnittrade alltför högt för att han inte skulle fatta att vi hade uppskattat vägledningen och svängde, efter att vi var utom hans synhåll, åt det hållet som vi faktiskt skulle till...

Det kan inte ha varit det enda pubertala som vi gjorde idag, eftersom vi senare, medan vi tog en latte i något som visade sig vara ett studentkafé, fick frågan av en ung tjej om hur det funkade att vara mamma och student. Vi berättade för henne at det var ett decennium sedan vi hade avslutat våra studier... stackaren hade säkert sökt andra som var i hennes situation … frågan hängde dock sig kvar efter att hon gått. Hur hade det varit om jag, istället för att vara helt fokuserad på att läsa färdigt valt att bli mamma under min utbildning. Förutom ångesten jag kände en gång över att kanske vara gravid, utan att vara tillsammans med den tilltänkta fadern, men som sedan bara visade sig vara hormonerna som spelade mig ett spratt, så funderade jag aldrig över om moderskapet skulle ha varit förenligt med studentlivet. I efterhand har det slagit mig och min man att vi kanske hade haft det mycket mer avslappnat om vi valt att bli föräldrar medan han forskade och jag pluggade, innan livet blev så inrutat.

Det finns många fördelar med att vara ung som förälder, fertiliteten, tid på sig om plan A eller B inte funkar, de egna föräldrarnas möjlighet att vara en aktiv del av barnbarnens liv, den något mer flexibla tillvaron… själv måste jag dock säga, att även med facit i hand så står jag fast vid vårt val. Jag var inte redo att ha barn tidigare, längtan efter barn kom först efter 30 år fyllda, maken och jag har en historia ihop, vi har varit tillsammans i över ett årtionde och har egna minnen om ett liv tillsammans, då vi reste och njöt för fullt av tillvaron för två. Jag har en reserverad plats i yrkeslivet som väntar på mig när föräldraledigheten är över, jag har en relativ ekonomisk trygghet i form av ett jobb jag trivs med. Vi är bättre rustade för att ge vårt barn en bra tillvaro på många sätt.

Jag förespråkar inte att man ska vänta med barn, var och en känner nog själv OM och i så fall NÄR man vill ha barn. Själv är jag glad att jag valde att leka av mig, att jag njöt av mitt ansvarslösa studentliv, att jag träffade någon som ville dela livet med mig och som sedermera blev far till det bästa barnet vi någonsin kunde fått, för även om livet är fullt av blåögda personliga tränare, finns det bara en otränad 40 plussare som får mitt hjärta att slå lite snabbare än idag, om än inte alltid lika ofta som förr ;)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0