rektorinnan

Den senaste tiden har det varit tyst från mig. Under december slogs jag av att min föräldraledighet höll på att ta slut och jag slöt mig och stängde ut omvärlden från min och Trollungens bubbla. Föräldraledigheten är en speciell tid, som faktiskt inte kommer tillbaka. Semester i all ära, men att under nästan oöverskådligt lång tid och utan några andra förpliktelser kunna ägna sig åt sitt barn är något som snarast kan betraktas som en tidskapsel, en bubbla av kärlek och omtanke och hängivenhet som inte behöver pusslas in två timmar på kväll när man kommer hem trött från jobbet.

December blev för oss en magisk månad, jag omfamnade julen, vi bakade och kalasade och myste som om det inte fanns något annat. Trollungen smakade, testade, kände och provade glatt av allt som erbjöds vare sig det var nya platser, erfarenheter, människor aktiviteter eller mat, mitt barn växte på många sätt under dessa veckor, samtidigt som det höll ett fast grepp om mig som en trygg hamn.

Nu är ni halvvägs in i januari och jag har gjort min första arbetsvecka. Jag ser avundsjuk på min man och Lilltrollet som ägnar dagarna åt att upptäcka de magiska lysande knapparna i diskmaskinen och bygger kojor av kuddar och går i pyjamas om vädret inte lockar till utomhusäventyr.

Jag är glad över att vara tillbaka på jobbet, men den första veckans trötthet har hindrat mig från att njuta av mitt barn tillfullo.

Nu är det nya tag, en ny vardag öppnar sig. Förvärvsarbetande småbarnsmamma med heltidsjobb, universitetsstudier och hemmaman. Mitt löfte till mig själv är att vara god mot mig själv och min omgivning, att andas och tillkalla känslan av att leva i nuet när stressen får mig att tro att den bästa lösningen är att springa fortare, för det är det sällan. Vad gäller bloggen tja, jag hoppas kunna dela med mig av mina tankar ofta, det är skönt att tanka av, även om det i cyberrymden är det få som hör mig skrika...