rektorinnan

Jag träffade en kompis idag som nyligen födde sitt tredje barn, det var första gången vi sågs sedan förlossningen och jag frågade hur det hade gått. Hon tittade lyriskt på mig och berättade om att hon hade haft sin drömförlossning - hemma. Hon ville efter två förlossningar på sjukhus föda hemma. Hon hade känt att man på sjukhuset inte hade låtit vare sig hennes kropp eller barnet bestämma takten, hon hade känt sig störd av all elektronik och hon hade faktiskt fött utan smärtstillande båda tidigare gångerna, så hon visste att hennes kropp skulle klara det. Hennes berättelse av dagen då det tredje barnet föddes, lugnet i hemmet, de äldre syskonens förväntningar, stödet från maken och det subtila coachandet från barnmorskan och vetskapen om att det inte förelåg några direkta risker, gjorde upplevelsen till en fantastisk erfarenhet. Klassisk musik, levande ljus och hemmiljön var hennes drömomramning. Jag kunde se på hennes sätt att berätta, kroppsspråket, blicken, orden att det hade varit så fantastiskt som hon beskrev det. För mig hade hennes förlossning varit en mardröm. Jag ville ha någon som hade kontroll, jag bad uttryckligen om en barnmorska som vågade ta kommandot och som kunde avbryta och kunde ge mig möjlighet till kejsarsnitt om jag inte såg ut att klara förlossningen. Jag såg på min kompis hur illa hon mådde när jag berättade om min mycket långdragna förlossning och tacksamheten som jag kände gentemot förlossningsteamet. Vi hade helt enkelt mycket olika behov, men det som gjorde att vi båda fick våra önskeförlossningar var just det att vi tydligt hade vågat formulerat våra önskemål, undersökt alternativen, begrundat riskerna och vågat ställa krav på vården.

Förlossningen är ingen enkel del av föräldraskapet, även om vi här i Sverige har förmånen att leva i ett av de tryggaste länderna att föda i, det finns ju än idag kvinnor som dör i barnsäng. Alla måste inte föda på sjukhus, det finns länder som t.ex. Holland, där hemmafödslar är vanliga, men det behövs någon som har kunskap som kan stötta i fall det blir komplikationer och en någorlunda trygg omramning.

Jag hoppas att Lilltrollet får ett syskon, jag kommer med all sannolikhet, om detta skulle inträffa, att vända mig till ett sjukhus, jag vill helt enkelt ha CTG-bältet. För jag har till skillnad från många kvinnor i världen lyxen att kunna välja, och det får vi inte glömma när vi lätt fokuserar på det som inte funkar i vårt samhälle.

Denna vecka har haft alla förutsättningar för att bli en riktigt bra vecka, det har varit långa långpromenader, power walks och Zumba pass varje dag… men då har den lilla djävulen som bor i mitt huvud gjort sig hörd... "Om jag ändå motionerar så mycket måste jag väl kunna unna mig något..."
Jag låter värdena tala för sig själv och tar mitt straff; inga produkter som innehåller tillsatt socker eller vetemjöl får intas!

Vikt 74,8 kg (75,4 kg)
35 % fett (35,4 %)
32 % muskelmassa (31,8 %)

Värdena inom parantes är startvärdena...
Ha en bra vecka!

Idag har jag bara njutit av livet, inte ägnat mig åt några reflektioner eller haft några synpunkter på vare sig nyheter eller samhällsproblem, inte för att det inte finns, utan för att jag försökte vara i nuet och njuta av det som pågick när det pågick.

Lilltrollet och jag promenerade till babyrytmiken, solen sken och det var redan sensommarvarmt tidigt på morgonen! Varje dag som denna känns som bonus på en skön sommar. Jag tog en vanilla latte (ny last) medan vi väntade på att alla skulle samlas. Har ni märkt hur gott kaffet smakar när man tar sig tid att dricka det! Trollungen hittade några nya sångfavoriter och skrattade högt när det svängde och slängde lite halvt vilt i mina armar. Vi satt kvar en stund efter sången och Trollungen lekte, eller samexisterade i a f med de andra barnen, det visade sig att nya kryprörelser utvecklades i samspelet med de andra bebisarna! Vi tog oss in till staden med delar av barnvagnsmaffian och promenerade i solskenet, bland höstens underbara färger, till en fantastisk restaurang med världens mysigaste trädgård, där lunchen intogs. Vi vandrade hem och fönstershoppade medan jag bar Trollungen i selen, där mitt barn nöjt betraktade världen. Väl i våra hemtrakter handlade jag medan mamma lekte med Trollungen. Ikväll lagade jag makens favoriträtt; Hans mammas oxrullader med en liten touch av mig. Jag ville bara fira att vi hade välsignats med en underbar höstdag och att vi har så mycket att vara tacksamma för.

Hoppas ni också hade en fantastisk dag och tog er tid att njuta av det goda som livet har att erbjuda - även under en helt vanlig torsdag.

Jag tycker att det är jättebra att BVC finns, de är bollplank för oss föräldrar, framförallt åt oss som är det för första gången. Den regelbundna vikt- och längdkollen är för mig inte bara ett sätt att få bekräftelse på att mitt barn växer, utan förhoppningsvis ett sätt att fånga upp barn som far illa.

Nu visar det sig att BVC har givit felaktiga råd om amning och det blir rabalder av detta. Då tänker jag, var är föräldrarnas ansvar att själva informera sig om vad som är bäst för deras barn? För mig är BVC-sköterskans råd en röst bland många, det finns äldre släktingar och väninnor, böcker och livsmedelsverkets egen hemsida att ta del av innan man tar sina egna beslut. Om vi blint ska lita och förlita oss på vad myndighetspersoner ger oss för råd kan vi utsätta oss själva för livsfara, för hos myndigheterna jobbar det människor och de är långt ifrån felfria. Fram med lite eget ansvar, för våra barns bästa!

Jag har inte för avsikt att recensera andra bloggare, även om jag ibland kan frestas att tycka till om deras inlägg. Jag har heller inte föravsikt att tala om hur folk ska leva, även om jag personligen försöker vara konsekvent med  mina värderingar och ideal och det sättet som jag väljer att leva och uppfostra vårt barn på. Jag kan dock inte låta bli att fascineras över hur folk kan reta sig på andras liv, speciellt om denna människa inte skadar någon annan genom sitt sätt att leva på. Varje människas frihet ska ju sträcka sig så långt så att de inte inskränker på någon annans. I våras följde jag lite nedlåtande debatten om de rosa tånaglarna som orsakade uppståndelse i USA. Ja ni vet den lille pojken som hade fått sina tånaglar målade i en modekatalog...inte skulle det vara kontroversiellt i Sverige tänkte jag!

Jag blev därför mycket förvånad när Underbara Claras inlägg om sina och sitt barns kalaskläder ledde till debatt...
Jag menar inte att varenda unge ska kläs könsneutralt, det är upp till varje förälder att efter bästa förmåga ge sitt barn de bästa förutsättningar att växa och utvecklas. Men det är skillnad på att välja att inte klä sitt eget barn könsneutralt och att attackera dem som väljer att göra det. Det känns som att det finns viktigare debatter att föra, som t.ex. de objektifierande kläderna som framförallt flickor erbjuds i butikerna och på nätet.

Hela rosa/blått-debatten tycker dessutom är en kvasidebatt som i många fall kommit att ersätta de verkliga jämställdhetsfrågorna som handlar om lika mycket om barnuppfostran och de val vi gör varje dag som de strukturer som idag leder till t.ex. lägre lön för kvinnor år 2011. Jag läser gladeligen boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” som har många bra poäng och tips för oss som vill bredda våra barns värld, men det finns fler frågor som vi behöver behandlas för att nå jämställdhet.

Vad gäller Underbara Clara så håller jag inte alltid med henne och den bilden hon förmedlar, men jag gillar att hon står för de val hon gör. Stå på dig Clara!

Idag blir det ett kort inlägg, jag är snorig och hjärnan känns som bomull, maken känner likadant, den enda friska familjemedlemmen är Trollungen, som just nu leker med telefonen, allt som har knappar är otroligt spännande! Undrar om Trollungen kan serva oss med varmt te och honung om det blir kris…?

Idag fick jag mail från ett par som vi lärde känna genom föräldrautbildningen för blivande adoptivföräldrar. För oss har ett barn varit drömmen länge och det har inte spelat någon roll hur det barnet skulle komma till oss. Att det blev genom IVF och inte adoption denna gång berodde mest på att IVF gick fortare, och att vi faktiskt lyckades trots att oddsen inte var med oss. vårt Lilltroll är ett mirakel.

Paret i frågan har nu fått sitt barn och de är överlyckliga, det är så häftigt att vi fyra har blivit föräldrar, för två år sedan vågade vi inte ens hoppas.
Jag hoppas få träffa den lyckliga familjen snart, vi har mycket att prata om, vi lever ju i vår dröm.
Ni som funderar över hur ofrivilligt barnlösa lever och hur långt vi kan vara  beredda att gå för att få del av det som så många tar för givet kan gärna titta på SVTs serie "Barn till varje pris?"

Snörvel och god natt!

Det var fantastiskt höstväder idag, Lilltrollet och jag gick på långpromenad och njöt av höstsolen och löven som blåste i vinden. Trollungen ÄLSKAR när vinden blåser i ansiktet och skrattar högt! Det är så härligt att se mitt barn njuta av och reagera på sin omgivning. Att denna lilla människa för var dag blir mer och mer medveten om sin egen person och sina preferenser är så häftigt. Jag tar ständigt ögonblicksbilder att bevara i mitt minne, små skatter att ta fram när det blåser kallt.

Jag har tidigare berättat om min förkärlek till P1 sommar och idag var det Alice Bah Kuhnkes tur. Hennes funderingar väckte många känslor hos mig, det är ju det som är så häftigt med sommarpratarna där man, till skillnad från majoriteten av dagens program, får prata till punkt och berätta sin historia, lägga ut sin text. Det var främst två saker i hennes kompakta och effektiva berättelse som främst berörde mig. Det första handlar om självkänsla, detta begrepp som vi ofta rör oss med. Har jag en tillräcklig god självkänsla, känner jag mig själv väl, känner jag att jag är tillfreds med den jag är? Jag vet inte, ena stunden tror jag mig veta vad jag vill och är tillfreds med de konsekvenser dessa beslut kan medföra, strax därefter kan jag få ångest och känna att jag skulle vilja bryta mig loss från förväntningar och agera på ett annat sätt än det invanda. Jag har t.ex. alltid vetat att jag ville ha en meningsfull roll i mitt yrkesliv, jag ville jobba med ungdomar och känna att jag kan göra en skillnad. Men är det i egenskap av skolledare som jag gör detta bäst? Är jag kara på mitt jobb för att jag trivs och tror på det jag gör, eller för att jag inte vet hur jag annars ska åstadkomma förändring och inge hopp?

Den andra frågan som berörde mig var den om föräldraskap och hur vi väljer att fördela vår tid mellan barn och arbete. Frågan är för mig nära förknippad med den förra. Idag känns det inte självklart att återgå till mina övertidsveckor när jag har en Trollunge att komma hem till. Är jag beredd att ge upp de förmåner som ett heltidsarbete erbjuder för att vara hemma mera med mitt barn? Kommer jag med automatik att bli en bättre förälder för att jag är mer tid hemma? Jag vet faktiskt inte, jag vet inte om jag kommer att vara tillfreds om jag gör avkall på mitt yrkesliv, kommer jag att stå för att jag gör det för min egen skulle eller kommer jag senare i livet att avkräva mitt barn på gottgörelse för de uppoffringar jag gjort för dess skull? Föräldraskapet är det mest fantastiska som drabbat mig men jag måste hitta en balans där jag känner att jag kan vara mig själv, vara mor, maka, dotter, syster, vän och medmänniska utan att förlora mig själv eller kväva mitt barn i jakten på min egen lycka.

Har slötittat på Mamma Mia ikväll, det en fantastiskt vacker må-bra-film. Maken och jag såg musikalen i London på vår ettåriga bröllopsdag för många år sedan. Efter att ha tillbringat en mysig heldag med mamma och Lilltrollet idag hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka under scenen där Donna hjälper Sophie med brudklänningen och de sjunger "Slipping through my fingers".
Min mamma och jag har varit igenom mycket och hon har alltid satt oss barn i första rummet, hon har försummat sitt eget liv för att försäkra sig om att vi syskon skulle lyckas. Det finns saker i det förflutna som vi har svårt att tala om, men vi vet var vi har varandra och njuter av att kunna dela vardagen, hennes liv fick en efterlängtad strimma av glädje när Trollungen föddes och hon lever upp när hon får umgås med mitt barn. Idag, när alla tre njöt av de äventyr som dagen hade att erbjuda kunde jag inte hjälpa att undra hur länge jag och framförallt Lilltrollet får ha kvar henne. Jag måste påminna mig själv om att varje ögonblick som hon och Trollungen får tillbringa tillsammans är magisk. Jag måste lära mig att stanna upp, släppa taget om framtiden och det förflutna och bli bättre på att njuta av nuet, det är ju just nu som vårt liv händer. Jag vet inte ens om vi lever imorgon! Ibland är jag alltför upptagen med att önska mig mer, eller tänka att bara livet var si eller så, så skulle jag vara lycklig eller ha tid att stanna upp, men så är det inte, livet stannar inte upp i väntan på att jag är redo att närvara…

Jag önskar att jag oftare tog mig tid att ta mammas händer, krama henne hårt och tacka henne för allt hon har gjort, tacka henne för att hon orkar leva vidare trots alla motgångar och säga att jag älskar henne, att hon är en viktigare del av mitt liv än vad jag vågar erkänna.

Tack mamma för att du finns, jag älskar dig!

Idag var jag med om en rätt skakande bussfärd.
Lilltrollet och jag skulle hälsa på en kompis som har ett barn som är jämgammalt med Lilltrollet. Jag satt och njöt av höstsolen som lyste genom fönstret in i bussen och andades ut en stund medan Trollungen sov sött. En yngling som talade i telefon och bar på några böcker reste sig för att gå av, långt innan bussen hunnit stanna. Han försökte hålla balansen medan han gick bakåt i bussen, telefonsamtalet pågick utan avbrott varav han inte kunde hålla sig i stången, bussen vinglade till och ynglingen tappade balansen, hans hand var millimetrar från att bokstavligen mosa Lilltrollet. Ynglingen måste ju ha vägt 65 kilo, men hastigheten i fallet mångdubblar ju hans vikt! Jag måste ha sett livrädd och urförbannad ut, jag hann inte reagera innan han klev av, men jag hoppas att han insåg att han var millimetrar från att förändra våra liv, han kunde oavsiktligt ha krossat mitt barn och själv blivit ansvarig för dråp.


Ynglingens beteende skiljer sig egentligen inte från de hundratusentals vardagsstressade, eller telefonberoende människorna som dagligen går i sin bubbla utan att tänka på att det pågår en värld utanför telefonen. Det krävs så lite för att en olycka ska uppstå och i många fall tjänar vi inte mycket på de sekunder vi försöker jaga genom att t.ex. stiga upp ur sätet innan bussen, spårvagnen eller tunnelbanan har stannat. Jag vet, för jag är till vardags en av dem, när jag inte har lyxen att ha gott om tid, när jag inte har tid att reflektera över det som verkligen är viktigt i livet.

Jag vill inte sätta mig på några höga hästar, bara dela med mig av det som bara blev en liten incident men som kunde ha slutat riktigt illa, jag vill bara att ni ska ha detta i tankarna på måndag och välja att sitta kvar, eller inte rusa fram innan trafikljuset slår om. Det är vi vardagsstressade föräldrar som är den största trafikfaran runt skolorna idag, det är nyvakna rusande småbarnspappor som kanske trycker på gasen lite för mycket, för att lätta på trycket och känna sig lite mäktig i ett annars vanmäktigt livspussel. VISA HÄNSYN, för om vi behandlar andra så som vi själva vill bli behandlade kanske vi räddar liv.

Nu har jag försökt bli av med mammakilona i två veckor. Denna vecka fokuserade jag lite mer på träningen och lite mindre på matlagning, det är ju synd, jag har ju fortfarande ambitionen att både laga god och nyttig mat och träna under en och samma vecka. Nu blev det istället träning och något mindre portioner. Denna vecka Zumbade jag 45 min måndag och onsdag, gick en 90 min power walk i tisdags, gick en lugn långpromenad på 150 min i torsdags. Lördag, söndag och idag blev det mest korta promenader och den vanliga motionen som man får av att leka med Trollungen. Resultatet är förbluffande. Jag är rätt nöjd och rädd för att nästa vecka blir ett bakslag om jag inte skärper mig ytterligare.

Vågen visade följande resultat idag, värdena inom parantes är startvärdena 9/9-11.

Vikt 72,9 kg (75,4 kg)
33,9 % fett (35,4 %)
32,2 % muskelmassa (31,8 %)
100 kr till går direkt till priskontot!

Jag är nöjd och tar helg nu, men får lägga på en högre växel nästa vecka! Ha en fredagsmysig kväll!
ps. Undrar om Bojs och Bratts bok- ”Vikten av gener – hur DNA påverkar din vikt” skulle vara en tröst när det börjar krisa...

Om väninnan A hade sett mig idag hade hon dött av skratt, en liten episod utspelade sig idag som hade fört henne ganska exakt 20 år tillbaka i tiden, då utspelade sig scenen på skolgården i vår gymnasieskola, vi var nyblivna ettor och jag lät en herr J i åk 3 lösa en matteuppgift åt mig där jag satt i höstsolen och pluggade. Att jag själv hade löst uppgiften på egen hand utan några som helst problem tidigare på dagen fick han aldrig veta, även om han säkert misstänkte det när han såg mina tindrande beundrande ögon... jag lät honom känna sig kunnig och säkert manlig och jag spelade hjälplös för att komma honom närmare.

Länge har jag lurat mig själv och trott att jag som vuxen, självständig kvinna som fått kämpa hårt för min position aldrig skulle spela på min påhittade hjälplöshet igen... ja, det var till idag.

Jag, Lilltrollet och två andra tjejer från mammagruppen med tillhörande barn och barnvagn gav oss ut på promenad långt bort från våra kvarter idag, vägen skulle ta oss till en finare park genom ett naturområde där många joggingspår går. Boken vi använde som inspiration för promenaden hade ganska otydliga kartor och eftersom vi sällan håller tyst när vi går och samtalen spretar åt alla håll och samsas med tröstande, gullande och mat- och blöjbytespauser så dröjde det inte länge innan vi hade tappat bort oss själva.

Vi såg en orienteringskarta en bit bort och vid den stod det två figurer och lade upp planer för en löprunda, den ene sprang iväg och då vände sig den andra, som måste ha varit PT, mot oss och undrade om vi behövde hjälp av hitta vägen, alla tre, som redan listat ut vägen, tittade på honom och nickade hjälplöst, han hade världens mest vältränade kropp och de blåaste ögon vi sett på länge. Det var nog ganska uppenbart att vi i tyst samförstånd unnade oss några sekunders ögongodis... vi lyssnade färdigt, följde vägen som han pekade ut, fnittrade alltför högt för att han inte skulle fatta att vi hade uppskattat vägledningen och svängde, efter att vi var utom hans synhåll, åt det hållet som vi faktiskt skulle till...

Det kan inte ha varit det enda pubertala som vi gjorde idag, eftersom vi senare, medan vi tog en latte i något som visade sig vara ett studentkafé, fick frågan av en ung tjej om hur det funkade att vara mamma och student. Vi berättade för henne at det var ett decennium sedan vi hade avslutat våra studier... stackaren hade säkert sökt andra som var i hennes situation … frågan hängde dock sig kvar efter att hon gått. Hur hade det varit om jag, istället för att vara helt fokuserad på att läsa färdigt valt att bli mamma under min utbildning. Förutom ångesten jag kände en gång över att kanske vara gravid, utan att vara tillsammans med den tilltänkta fadern, men som sedan bara visade sig vara hormonerna som spelade mig ett spratt, så funderade jag aldrig över om moderskapet skulle ha varit förenligt med studentlivet. I efterhand har det slagit mig och min man att vi kanske hade haft det mycket mer avslappnat om vi valt att bli föräldrar medan han forskade och jag pluggade, innan livet blev så inrutat.

Det finns många fördelar med att vara ung som förälder, fertiliteten, tid på sig om plan A eller B inte funkar, de egna föräldrarnas möjlighet att vara en aktiv del av barnbarnens liv, den något mer flexibla tillvaron… själv måste jag dock säga, att även med facit i hand så står jag fast vid vårt val. Jag var inte redo att ha barn tidigare, längtan efter barn kom först efter 30 år fyllda, maken och jag har en historia ihop, vi har varit tillsammans i över ett årtionde och har egna minnen om ett liv tillsammans, då vi reste och njöt för fullt av tillvaron för två. Jag har en reserverad plats i yrkeslivet som väntar på mig när föräldraledigheten är över, jag har en relativ ekonomisk trygghet i form av ett jobb jag trivs med. Vi är bättre rustade för att ge vårt barn en bra tillvaro på många sätt.

Jag förespråkar inte att man ska vänta med barn, var och en känner nog själv OM och i så fall NÄR man vill ha barn. Själv är jag glad att jag valde att leka av mig, att jag njöt av mitt ansvarslösa studentliv, att jag träffade någon som ville dela livet med mig och som sedermera blev far till det bästa barnet vi någonsin kunde fått, för även om livet är fullt av blåögda personliga tränare, finns det bara en otränad 40 plussare som får mitt hjärta att slå lite snabbare än idag, om än inte alltid lika ofta som förr ;)

I min roll som skolledare har jag många gånger varit i kontakt med de sociala myndigheterna, detta för att kommunicera den oro jag eller min personal känner för en viss ungdom. Mina elever är i övre tonåren och kommer från många olika kommuner, skälen till anmälningarna har varit väldigt varierade liksom graden av oro som skolan vill förmedla. Tyvärr har jag med åren känt ett viss motstånd för att anmäla, den familjen som blir föremål för anmälan blir ju i bästa fall föremål för en utredning som de upplever som kränkande. Tyvärr har reaktionerna från hemkommunerna varit mycket varierande, i ett fall fick eleven i frågan en direkt fråga av socialsekreteraren om eleven var inblandad i brottslighet, då eleven inte heller förekom i brottsregistret, och nekade all inblandning i kriminalitet  ansåg man inte att det fanns anledning till oro. Fallet avskrevs, Att anmälan handlade om missförhållanden som ledde till svårigheter i skolan, att vi aldrig ens påstått att eleven begått några brott var inte överhuvudtaget intressant för utredaren.

Som skolpersonal har vi en skyldighet att vända oss till de myndigheter som har vidare kompetens och befogenheter, vi måste inse var vår gräns går, dels för att vi inte har resurser för att driva egna utredningar, men framförallt för att vi saknar kompetensen och befogenheter för att påverkar hemmiljön. Vi ska i första hand utbilda och stötta, visa omtanke och ge vägledning, där tar vår kompetens slut. Jag har alltid valt att anmäla en gång för mycket, men har alltid fört en dialog med hemmet och informerat om en anmälan blir aktuell om skälen till denna och vad jag hoppas uppnå med hjälp av de sociala myndigheterna. För mig är en anmälan ett sätt att få vidare stöd till familjen eller eleven, inte en disciplinär åtgärd!

I flera fall har familjerna fått stöd, men i många fall blir föräldrarna besvärade då de själva sökt hjälp utan att ha fått stödet de efterfrågar, de upplever en ny anmälan som en misstroendeförklaring som inte leder till vidare åtgärder, bara till kränkning på integriteten.

I det tragiska fallet med barnen i Sigtuna förstår jag mycket väl att kommunen vill visa på hur de agerat och att de gjort vad de kunnat. Ingen vill bära ansvaret för en sådan tragedi, ingen vill leva med vetskapen om att de kunde ha gjort något, ingen vill känna att de svikit barnen.
Jag tänker att om det ena barnet var 8 år så omfattades han av skolplikten, när ska man anse att en förälder bryter mot lagen genom att hålla barnet hemma? Har man på skolan sett signaler tidigare som de inte kunnat hantera? En tydlig handlingsplan som inte lämnar utrymme för egna tolkningar kan göra det lättare för skolpersonalen att anmäla, då är det inte deras tyckande utan en del i skolans verksamhet. Kommunerna måste å andra sidan avsätta resurser för att på allvar utreda och hantera fallen med respekt, värdighet och ta dem på allvar. Skolpersonalen ska inte behöva känna tvivel på om anmälan kommer att leda till stöd, eller om det bara förvärrar situationen. Det krävs en mycket dysfunktionell person för att mörda ett barn, och i detta fall, där man misstänker en förälder, måste signalerna ha varit många utan att någon har reagerat i tid.

Idag hade vi träff med barnvagnsmaffian, det blev lunch i den lokala pizzerian, en kort kaffe- och blöjpaus hos oss och för somliga av oss en långpromenad i träningstakt, det gäller ju att komma in i de snygga arbetskläderna och det finns faktiskt dem som har mer bråttom än vad jag har! Vilket tempo vi höll i 90 min, tur att våra ögonstenar sov och höll sig nöjda för det mesta!

Jag trivs med min mammagrupp, det ultimata beviset på att vi kan tänkas fortsätta umgås även efter föräldraledigheten är att vi addat varandra på facebook, det är ju så typiskt vår tid, att vi dessutom har bestämt oss för att blogga tillsammans är liksom grädden på moset... Ja, vi ska blogga för att dela med oss av våra erfarenheter och synpunkter. Det ska bli kul att se vad en sådan blogg med samlad mammakunskap kan leda till. Utgångspunkten blir att skriva en handbok som vi själva kan använda om ett syskon till våra förstfödda blir aktuellt.


Om ni tycker att jag tappar tråden idag så stämmer det, jag håller att bevaka en auktion på Tradera, för några år sedan hade jag väl sagt att jag genom Tradera blivit barnkammarens Martha Stewart, idag hävdar jag istället att jag blivit för retroleksakerna vad Maria Montazami är för sina tassels. Just nu traderar jag på ännu en gammal hederlig leksak som både kan bli en kul leksak och en fantastisk prydnad i Lilltrollets rum. Barnkammaren fick förresten med beröm godkänt av mammagänget.

Under dagens promenad, hade jag och L ett ganska förtroligt samtal och jag insåg hur allmängiltiga människans oro, glädje och problem är. Vi har på ytan inte mycket mer gemensamt än att vi båda är förstagångsmammor, men ju mer man skrapar på ytan, desto mer känner man igen sig hos andra, ännu en tanke att ta med sig när man ska bemöta medarbetarna i deras vardag, där fokus på våra elever ska samsas med allt det som pågår hemma.

Nej, jag vann inte den första auktionen... nu får jag bevaka objekt B ... som jag inte heller vann, men ska man göra bra affärer på Tradera får man faktiskt inte låta speldjävulen ta över. Jag går aldrig en krona högre än 45 % av vad varan kostar som ny. I de flesta fall sätter jag gränsen ännu lägre. Jag har följt flera auktioner om PoPs Vindfleece och folk ger så mycket att de lika gärna kunde köpa sig en ny, och det är faktiskt vad jag nu bestämt mig för att göra.

Nu ska Trollungen ha gröt och sedan ska älsklingen nattas av mamma och pappa!

Jag har ett fantastiskt sätt att hålla kvar sommaren på, jag lyssnar på sommarpratarna när jag går barnvagnspromenader med Lilltrollet. Trollungen brukar ju somna efter en stunds konverserande och sjungande och då tar jag till sommarpratarnas sällskap, i torsdags svar det Helena Bergströms tur.
Det var med blandade känslor som jag såg framemot att lyssna på henne, hon blir ju stundtals lite uttjatad, hon och hennes Collin, men ack vilket trevligt sällskap hon bjöd på! Vi hade en hel del gemensamt, hon, liksom jag, har använt sig av husdjur och speglar för att läsa dikter, historier och öva repliker på egenhändiga pjäser och egna påhittade visor sedan barnsben. Jag har aldrig drömt om att bli skådis men aldrig dragit mig för att tala eller uppträda inför publik. Jag har alltid gillat att stå i rampljuset (här kan jag känna hur vännen M, som hittat min blogg, ler och tänker Spexet 92…fy på dig M) och har tyckt att jag har något att förmedla. Läraryrket kanske var omedvetet ett tryggare (?) sätt att skaffa smig en publik på, en daglig chans att störa och beröra och förhoppningsvis förmedla något.

Jag log också igenkännande när hon berättade om sitt år i USA och hur det är att spela en ny roll när man kommer till ett ställe där ingen känner en! Jag som gick från politisk aktivist till Navy-flickvän på några månader!!!

I helgen hade vi familjeträff, jag, min man, Lilltrollet, mamma, mina syskon och deras respektive, det är alltid en högtidsstund när hela familjen är samlad! De är också den tuffaste publiken jag någonsin haft, vi är väldigt olika och väldigt bestämda i våra åsikter, vi har sedan barndomen diskuterat vetenskap, religion, politik, nyheter och ytligheter under våra föräldrars uppmuntran och utmaningar. Vårt middagsbord var alltid en arena där vi kunde testa våra idéer och teorier och det var där vi mötte de hårdaste kritikerna. Jag älskar mina syskon och våra samtal, men det är nog för att slippa stå till svars inför dem, för det jag skriver i min blogg som jag hållit bloggandet hemligt. Jag föredrar att Lilltrollet får uppmärksamheten när vi ses än att min blogg ska citeras och ifrågasättas.

I helgen kom vi att tala om hur vi alltid satt upp mål och hur vi på olika sätt hittat vår tämligen framgångsrika väg i livet. Då berättade syster E om att hon för några år sedan nappade på Metros erbjudande om att blogga mot ersättning om man uppnådde 5000 läsare inom tre månader, min mycket målmedvetna syster lyckades på mycket kort tid och drev under några månader bloggen, enbart för att vis att hon kunde klara utmaningen, att hon dessutom fick ersättning under lång tid efter att hon slutat bloggat var bara en kul bieffekt, ett bevis på att hon lyckas med det hon företar sig. Hon berättade om sina strategier, ovetande om att jag förde minnesanteckningar som jag de kommande veckorna kommer att testa, vi får se hur jag lyckas. Jag lovar att avslöja några av knepen om jag får 50 prenumeranter inom en månad from idag.

Nu ska jag bädda ner mig, jag kom nyss hem från en mycket trevlig kväll med väninnan M som är på konferens i stan, det är alltid kul att umgås IRL då tillfället ges. Tyvärr kom jag hem för sent för att kunna bjuda på en POP overall på tradera som jag spanat på, men smakar det, så kostar det och middagssällskapet var värd förlusten, jag hittar nog en ny auktion igen imorgon! Att Trollungen slängde sig i mina armar när jag kom hem gjorde mig bara lycklig, den där villkorslösa kärleken kan jag inte få nog av!

Ja, då var det fredag igen, när man är i arbetslivet så brukar man se fram emot fredagen och helgen. Som föräldraledig är det lite blandade känslor som råder, slutet på veckan är ju tyvärr ett tecken på att tiden går och att det snart är dags att lämna över stafettpinnen till maken, å andra sidan får men en ny helg at umgås med maken och släkt och vänner.

Den första Boot Camp veckan gick inte som planerat, Lilltrollets förkylning gav inte mycket tid över till vare sig träning eller sömn, så jag fick försöka tänka på vad jag åt istället. Det blev bara ett par kortare promenader, förutom igår då vi fick en lång härlig höstpromenad och så klämde jag in ett Zumbapass alldeles nyss medan Trollungen sover middag (i sitt alldeles rum btw!). Jag hoppas att nästa vecka bjuder på mer struktur och möjlighet att laga nyttigare luncher och mer tid för träning.

Nu kommer veckans resultat, inom parantes ser ni startvärdena:
Vikt 74,9 kg (75,4 kg)
34,5 % fett (35,4 %)
32,0 % muskelmassa (31,8 %)

Det är inga enorma förändringar, men visst går det åt rätt håll! 100 kr rakt in i belöningskontot och en klapp på axeln på mig, undrar var som kan hända en vecka då jag kan träna!

Hur gick det för er? Anna är förlåten, hon förväntas ju växa, men vi andra?

Ha en underbar helg!
Vi ska njuta av mammas, mina syskons och deras respektives sällskap!

Min dag började inte bra idag, jag grubblade efter gårdagens lönesamtal och kontaktade min chef för att få en närmare förklaring, jag är inte missnöjd med utfallet, vill bara förstå hur man sätter min lön, det fick mig lite ur balans. Jag hade sovit dåligt för Lilltrollet genomlider sin allra första förkylning och var täppt i näsan med allt vad det innebär för sömnen... jag hade sönder en skål som sprack när jag hällde i för hett vatten, hade tänkt använda eukalyptusolja för ångans skull, den lättar ju upp nästäppan, det ÄR inte roligt att plocka upp glas i ett vått köksgolv halv åtta på morgonen...
Jag åkte till apoteket för att inhandla förkylningsförnödenheter och gick och drog vagnen med ena handen och med famnen full med burkar mot kassan när telefonen ringde, det var fel tillfälle att svara i telefon, jag tappade greppet om burkarna och flaskan med hostmedicinen föll på golvet och sprack... allt detta innan klockan hunnit bli halv elva.

Idag har Lilltrollet sovit 40 minuter mellan klockan 7.30 och 21.30... Trollungen har varit hängig och har behövt mig hela dagen, mitt barn har varit mysigt och kramigt och så kan man inte låta bli att dalta med världens gosigaste sjukling när han charmar mig så! Det är smickrande att känna sig behövd.

Det var i stort sett en mysig dag, men definitivt ett bakslag för min Boot camp... men jag är ju inte föräldraledig för att komma i form, så vi myste i pyjamas och tittade på träden som pinades av stormen.



Under en stund, då Trollungen roade sig själv, kom jag över en notis på DN om amning, det är otroligt trist att läsa att barns socioekonomiska förhållanden lämnar avtryck, t.o.m. i något så basalt som amningen. Jag har aldrig ansett att man måste amma sitt barn det är ett högt personligt val, det finns många anledningar till varför kvinnor väljer att inte amma, men det måste finnas strukturella mekanismer som gör att det finns så tydliga samband mellan bostadsorten (läs inkomst och utbildning) och amningen av barnen.
Jag kan inte låta bli att fundera hur detta mönster upprepar sig i förskolan, vilka barn som får mest stimulans och upplevelser och bekräftelse, i grundskola med läxhjälp, på gymnasiet med betygen som sedan bestämmer till stor del ungdomarnas utbildningsmöjligheter. Undrar om man kan skönja samma mönster om man tittar på sömnproblem och utskrivning av sömnmedel för barn, som uppmärksammades på nyheterna idag.
Man blir lätt nojig!
Jag är så övertygad om att ett barns förutsättningar att lyckas i skolan och i livet i första hand handlar om det kulturella arvet och den miljön de växer upp i och jag har så svårt att acceptera att det inte görs mer för att komma åt dessa orättvisor. Jag talar inte om ekonomiska medel, jag växte upp men en ensamstående mamma och flera syskon, men vi uppmuntrades att utvecklas och kände på oss att folk visste att vi kunde lyckas. Vi visste att man både i familjen och i samhället ansåg att chansen att vi syskon skulle bli ministrar var större än risken att vi skulle bli missbrukare. Idag har visserligen ingen av oss valt politiken men vi är en tämligen framgångsrik syskonskara. Vi påverkar våra barn varje dag, det vi säger, hur vi agerar, hur vi talar och bekräftar dem påverkar dem. Jag talar inte bara om oss i rollen som föräldrar, utan om alla vi vuxna som omger barn, barnen kommer att uppfylla dem förhoppningar vi har på dem, och känner de att ingen tror eller litar på dem så känner de inte heller någon lojalitet med oss. Det handlar inte om våra barn och andras ungar, det handlar om allas barn och vår gemensamma framtid, för det vi sår idag, får vi skörda imorgon...

Det har varit mycket sedan sist, så det har knappt funnits tid för reflektion och än mindre för bloggande, det stör mig, dessa rader har blivit lite av en avtankning varje kväll, jag har saknat det, men nu är jag tillbaka, i a f till nästa mindre katastrof gör sig gällande.

Lilltrollet har haft besvär med magen, diarré, jag tror att det beror på kosten, detta i en skön kombo med en ny utvecklingsfas gör att det kräver mer tillsyn, mer bekräftelse, mer underhållning och är vaket längre på kvällarna... (Jag fick låna en bok av väninnan A som heter "Växa och upptäcka världen" av Hetty van de Rijt och Frans X. Plooij. Boken går kortfattat ut på att presentera sju olika utvecklingsfaser som barnet genomgår under sitt första levnadsår. Det är inte en bok som pekar på vad barn ska kunna vid en viss ålder, utan den försöker förklara varför spädbarn är speciellt kinkiga under vissa perioder och hur man kan bemöta dessa orosperioder. Jag har läst boken periodvis sedan Lilltrollet föddes och dessa faser har stämt för Trollungen) Då Trollungen äter dåligt på dagarna vaknar den hungrig om nätterna och den onda cirkeln är igång...
Just nu sitter Trollungen i min famn och busar, sängen duger inte och det finns inga tecken på trötthet... även mannen behöver ju lite egentid, om så vid diskbänken. Han förtjänar mer än så efter helgens hjältemodiga insats, Trollungen höll mig upptagen hela helgen, så maken fick fixa det mesta av rummet på egen hand, nu är Liltrollets rum inrett, redo för att påbörja avvänjningen av både mor och barn, operation "Eget rum" har inletts!

Det har inte bara varit pest och pina även om det lätt kan låta så, livet som föräldraledig är i mångt och mycket en mycket privilegierad tillvaro! Jag får ju dela min dag med den lilla människan som vi så länge längtat efter!

Vi var på barnvagnsbio idag, på Bio Rio och såg Apflickorna. Det måste sägas, barnvagnsbio är inget för filälskare, men har man accepterat att man kommer att vara i en salong full med nyblivna föräldrar och lika många barn, som kommer att ta för sig, mata, byta och leka med sina barn parallellt med att de ser på filmen i en halvmörk salong, så är det en ganska trevlig upplevelse, för det egna barnen kräver ju också all den tillsyn och dessa omvårdande aktiviteter hade inte accepterats under en vanlig filmvisning. Jag kommer inte att rusa iväg till nästa barnvagsbiovisning, men jag kommer definitivt att återvända! Vad gäller själva filmen, så måsta jag hålla med DNs krönikör, den är en svart, kall och osminkad bild av två tonårsflickors vuxenblivande. För mig blev det dock en antiklimax, den bygger upp så många spänningar, man känner obehaget i kroppen och sitter på helspänn och så uteblir dramatiken…men det är väl så livet är, det som upplevs som ett stort problem, nära på en tragedi ibland är egentligen ganska odramatiska situationer konstruerade av oss själva – ännu en tanke att ta med mig när jag återgår till arbetslivet!

Apropå arbetsliv hade jag löne- och utvecklingssamtal idag, jag, de slogs väl ihop eftersom jag är föräldraledig. Vi passade även på att boka några möten under hösten för att underlätta återgången till arbetet och tillsammans lägga upp nya strategier. Å ena sidan känner jag mig oerhört uppskattad och saknad, det är bra för egot, även om det inte visade sig så mycket i kronor och ören, å andra sidan drabbas jag smått av panik, snart spricker bubblan som jag och Lilltrollet levt i, jag kan redan nu känna hur mycket jag kommer att sakna att Trollungen klänger på mig och ger mig blöta pussar och busar och skrattar dagarna i ända. Jag tröstar mig med att allt mitt barn har lärt mig får följa med mig till jobbet när jag gör come back!

Japp, på dagen fyra månader kvar, idag mönstrar jag in i Rektorinnans Boot camp; storlek 44, 75,4 kg, 31,8% muskelmassa, 35,4% kroppsfett... lika fet som en jordnötsbåge typ! Maken har köpt mig en ny våg, så jag kan verkligen se de positiva förändringarna som kroppen förhoppningsvis kommer att uppleva.

Idag har jag gått en 90 minuters lång promenad med Lilltrollet i barnvagnen och på dagen hållit mig borta från snask... men så är det fredag och det blev lite mycket av det goda, lite mer än vad jag hade tänkt mig.
Nu är tärningen kastad och det är bara att hålla mig till reglerna:


Motionera dagligen (minst 45 min promenad)
Äta mindre kakor, godis, choklad, tårtor
Äta mer frukt och grönsaker
Tänka sunt - intaget ska inte överskrida uttaget!
Njuta av den maten jag äter

Varje fredag är det invägning, viktökning som inte kan förklaras med ökad muskelmassa gör att jag måste göra avkall på socker och vitt mjöl resten av veckan. Viktminskning som kan härledas till minskad fetthalt belönas med en hundring som ska sparas till ett drömplagg att inhandla i januari.

Vilka hänger med?

Nästa fredag får ni se hur det gått!

Idag var vi och mammagruppen på utflykt, vi åkte in till en liten bokhandel i Stockholm den heter Bokspindeln. Alla ni som är bokälskare och som minns barndomens små bokhandlar, där det fanns själ och kunnig personal kan ta sig en liten tur dit. (Att de dessutom anordnar Bokstödet till förmån för de svältdrabbade i Afrikas horn gör dem ännu mer älskvärda)

En mycket engagerad bokhandlare höll bäbisläsning för barnen på ett sådant teatraliskt sätt att våra små satt som förtrollade framför henne, det var en mycket magisk stund. De har även en internationell avdelning och vi hittade många pärlor där, jag längtar till dess Lilltrollet är så pass stort att vi kan gå bland hyllorna och välja böcker tillsammans, sagor om förtrollade prinsar och räddande prinsessor, äventyrliga djur och hemkära superhjältar ska samsas i bokhyllan i barnrummet!

Innan vi gav oss ut på äventyr hade jag en stund över och jag unnade mig en lattepaus med Trollungen i famnen, det var småmysigt att se alla vardagsstressade människor springa genom spärren medan vi betraktade dem genom fönstret. Tack alla ni som yrkesarbetar och som genom skattsedeln gör det möjligt för mig att vara hemma med mitt barn under dess första år! Det är så lyxigt, kom bara ihåg att andas ibland, det ska jag göra när jag återgår till arbetslivet, livet är för dyrbart för att stressas bort.

Efter sagostunden hade jag och Lilltrollet luchdate med min man på "vår indiska", en restaurang som vi ofta besökte när vi precis hade träffats och gick på KTH respektive SU. Det är så skönt att gång på gång återvända till en restaurang där man är stammis i en positiv bemärkelse och där man får den där lilla extra servicen som får en att känner sig kunglig.

På vägen hem råkade jag ut för en egotrippad 40-taggare i bussen som talade högt i mobilen, suckade över barnvagnarna som blockerade hans väg och som flera gånger knuffade mig med sin ryggsäck, när han skulle kliva av och han mer eller mindre tuggade fradga för att barnvagnarna inte gick av snabbt nog sa jag högt och tydligt så att alla kunde höra, "ta det lugnt lilla gubben snart ska du och ditt ego få kliva av" han blev röd i ansiktet och muttrade mycket tyst för sig själv, så skönt att fräsa ifrån, måste dock erkänna att jag säkert agerat lika illa innan jag blev gravid och förälder, då hade jag också behövt att någon tog ner mig på jorden!

Min nästan fulländade dag blev bara bättre när mamma och jag badade Lilltrollet och mamma och Trollungen lekte tillsammans, mamma lever upp så mycket när hon får umgås med sitt efterlängtade barnbarn. Jag trodde inte att min dag kunde bli bättre, då får jag ett sms, ett par som står oss mycket nära berättade att de gravida, det är visserligen tidigt ännu, men det känns fantastiskt att de ska få barn och att de indirekt ger Trollungen ännu en liten människa att dela sin uppväxt med. Jag håller tummarna och längtar till våren och det lilla livet som jag snart hoppas få hålla och skämma bort.

Nu har maken och jag ätit middag, vi drack ett glas vin och gladdes åt dagens händelser och åt att vi har traderat färdigt allt som för tillfället skulle ut från vinden. Trollungen nattas av sin far medan jag bloggar.

Min dag var lika magisk, överraskande och perfekt, så som i sagornas värld, men denna saga är inte slut, den fortsätter med goda och mindre goda dagar och tillsammans skriver dem sagan om en trollunge och hans lyckliga föräldrar!

På fredag börjar det, nedräkningen till dess jag ska lämna den trygga mammatillvaron och återgå till att härska i både klassrum och personalrum. Den 9/1-12 byter jag alltså ut den amningsvänliga bh:n och förklädet mot power suit och höga klackar...

På fredag har jag alltså exakt 4 månader kvar att komma i form, både intellektuellt, psykiskt och fysiskt.

Den intellektuella uppladdningen består i att läsa om den nya skollagen som precis börjat gälla, samt sätta mig in i de kurser och de nya kursplanerna som jag gäller för de kurser som blir en del av min tjänst. Jag har tack och lov läst en del om barnutveckling och vissa saker som gäller för småbarn tror jag att jag kan använda på mina tonåringar på skolan.

Den psykiska uppladdningen handlar som att hantera separationsångesten och lära mig att hantera den nya tillvaron som innebär både moderskap och skolledarskap, jag måste bli bättre på att delegera, släppa kontrollen och lita på andra för jag kommer omöjligen att hinna med allt själv och ändå ha energi kvar till Lilltrollet. Dessutom måste vi trappa ner på amningen…

Den fysiska uppladdningen handlar om att uppnå ett hälsotillstånd som gör att jag orkar med mitt barn och med tempot på jobbet. Jag vill dessutom redan nu bli en bra förebild för mitt barn och visa att man kan äta gott och ha roligt samtidigt som man tar hand om sin kropp och hälsa. Sen finns det en lite krass aspekt, jag har inte råd att köpa mig en helt komplett ny jobbgarderob, jag måste alltså tillbaka till min ursprungliga storlek, innan IVF-behandling och graviditet.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha dessa bekymmer och jag uppmanar alla som vill och känner behov av gemenskap för att nå sina hälsomål att hänga på.

Det handlar inte om att lägga om kosten och försaka livets goda, bara om att vara medveten om vad man äter, man kan faktiskt äta lite av allt, bara man ser till att röra på sig lite.

Mina funderingar, bakslag, recept, mått, vikt och träningsdagbok kommer jag att redovisa veckovis.

Häng med!

I cyberrymden kan ingen höra er skrika! ;)

Invägning och mönstring i fredagens inlägg!

Det har varit mycket barn på nyheterna idag, och hemma upptar ju vårt barn det mesta av tiden nästan jämt ;)
Ola Lindholm, känd barnprogramledare, fick komma till tals om knarkrättegången i kvällens hübinette och berätta om varför han väljer att hålla tyst istället för att bevisa sin oskuld. Olas skuldfråga har jag inget med att göra, det finns ju ett rättsystem i Sverige som ska avgöra detta, även om media i sin jakt på lösnummerförsäljning och tittare glömmer att vi faktiskt ska anses vara oskyldiga till dess motsatsen har bevisats... Ola hade dock en viktig poäng; om att det enda han hade kvar, när han förlorat allt annat, var just sitt privatliv, så varför skulle han röja det? Vi får helt enkelt spekulera vidare om vi nu tycker att just hans droghalt är den viktigaste fråga vi har att avhandla! Jag måste säga att jag, bortsett från själva skuldfrågan, håller jag med honom. Någonstans har han valet att åtminstone ha sitt privatliv och sin integritet kvar och då är valet enkelt! Dessutom, som han själv sa det mellan raderna, kommer allt att blåsa över och snart och en ny person kommer att jagas av mediedrevet. Oavsett hur det går för Ola så har han fått en nyvunnen frihet, han har valt att frigöra sig från medias bild av honom.

Att en italiensk politiker åtalas för att ha misshandlat sitt barn i Sverige tycker jag däremot är en positiv nyhet, mannen, som tydligen inte är vem som helst, får med all säkerhet undkomma med i värsta fall böter, om han fälls. Det intressanta är debatten som denna nyhet väcker i Italien, ett land där många anser att en smäll då och då, om än liten, är en del av uppfostran. I Italien är ju inte barnaga förbjuden i lag som i Sverige. Vi får hoppas att debatten i alla fall lyfter frågan till italienarnas middagsbord. Jag tror att många smiskar sina barn slentriant, för att det är lättare och mindre tidskrävande än ett samtal med det aktuella barnet. Vi ska dock inte vara alltför snabba med att slå oss för bröstet, i dagens DN kunde man läsa om att anmälningar om barnmisshandel har ökat kraftigt de senaste åren. Om detta beror på att omgivningen är modigare och uppmärksammar detta eller på att stressade föräldrar tappar tålamodet och daskar till ett olydigt barn är svårt att avläsa, oavsett vilket misshandlas det uppenbarligen barn i Sverige dagligen och det kan aldrig vara rätt! Malin Alfvén, psykolog berättar om sin syn på var gränsen går, om någon nu undrar. Här har tyvärr Sverige en bit kvar innan vi kan anses oss fria från barnaga.

En som fått en ny sorts frihet är vårt barn som igår fick en gåstol. Lilltrollet har ännu inte fått kläm på hur man styr farkosten, men det är rätt nöjd med att det, helt slumpmässigt, då och då når nya spännande knappar och skåp som det inte kommit åt tidigare.

Själv har jag förlorat min frihet, jag tror att jag blir straffad för att jag åkte ifrån mitt barn i helgen. Lilltrollet skriker nämligen varje gång jag lämnar rummet det befinner sig i, det kräver att få följa med, det vill antagligen inte riskera att jag försvinner igen...

Nu är jag hemma igen efter helgens kryssning med väninnorna. Maken och Lilltrollet klarade sig som väntat utmärkt och det var oerhört mysigt att se hur kramigt mitt barn var när jag väl kom hem. Jag var nog saknad ;)
Kryssningen med mina väninnor bjöd på ett fantastiskt tillfälle att tala, hinna ikapp, mysa och njuta av många timmar av delad egentid. Som vanligt avhandlas alla ämnen med samma värdighet och tillägnas den tid som den som tar upp ämnet anser sig behöva, inget ämne är för ytligt eller djupt för att tas upp, Mums Mums utseende och Kronprinsessans graviditet samsades med relationsfrågor och oro för sjuka och åldrande föräldrar.

Under resan fick jag en uppenbarelse som jag tänker redogöra för här. För att underlätta tänker jag from nu benämna mina väninnor A och M. Alla dessa insikter har jag tyvärr Ms man att tacka för. Ms man brukar nämligen hälsa till tanterna när M ger sig av till tjejhelgerna, efter denna resa måste jag nog hålla med honom om att vi är mer tanter än tjejer...

1) Vi förfärades av alla dem som hade barn med sig till kryssningen, inte för att dessa barns närvaro skulle störa vårt hårda festande, utan för att vi inte kunde förstå hur föräldrar kunde dra med barnen till en båt där en stor andel av gästerna var överförfriskade och där mindre lämpliga scener med all sannolikhet skulle utspelas framför deras ögon. M har ju, yrkesskadad som hon är, koll på våldsbrottsstatistiken... Vi var helt eniga om att barnen skulle fått det bättre på en kryssning som var avsedd just för barn!

2) Vi blev urglada när vi upptäckte att temat för kryssningens stora dansgolv var 80-tals hits och schlager. Ja, vi är gamla nog att ha minnen till musik som var populär för över tre decennier sen!! Vår dans syftade dessutom främst till att ha roligt, minnas fåniga danssteg och skaka av oss lite kalorier på köpet, och väldigt lite att försöka framstå som attraktiva. A konstaterade vid ett tillfälle att det faktiskt inte var så mycket köttmarknad som vi befarat, sen insåg vi att det pågick nog raggande för fullt, men att vi inte hade märkt av det för att vi inte var föremål för uppvaktandet ;)

3) Middagen intogs inte vid buffén, utan vid á la carte restaurangen, vi åt nyttig och dyr fisk och delade på en flaska finare vin. Vi valde alltså mindre APK och definitivt mindre portioner till förmån för en lugnare miljö där vi kunde samtala och njuta av god mat och dryck.

4) Vi hade en egen spellista som vi spelade i hytten, den innehöll musik som vi har många minnen till, men det var allt annat än partymusik.

5) Vi kom ut ur Taxfree-butiken som sig bör med fulla kassar, där trängdes, godis, smycken och leksaker och någon enstaka flaska likör... det var ju vad männen och barnen hemma hade önskat sig...

6) Vi bokade det tidiga passet på spaavdelningen och tyckte att en av resans höjdpunkter var att samtala och njuta av den fantastiska utsikten över skärgården som man hade från bastun.

Vi hade alltså en fantastisk helg och vi njöt av resan för att vi gjorde det som passade oss bäst, om det där med att vara tant handlar just om det, att vara så pass trygg och tillfreds med sig själv att man inte behöver bry sig om vad andra tycker, så kan jag stolt säga att jag numera är en tant... i lyxförpackning dock! ;)

Jag ska iväg med mina två barndomsvänner på kryssning idag. Det blir den allra första gången jag sover borta från Lilltrollet, och den allra första gången som min man och Lilltrollet kan rå om varandra, helt på egen hand så länge.

Jag har sett framemot det, vi är ju tre kvinnor som känt varandra sen grundskolan och som umgåtts sedan gymnasiet. Vi delar mycket gemensamt men bor i tre olika städer vilket gör att vi inte kan träffas så ofta som vi önskar... Vi ser till att träffas minst två gånger per år på egen hand och tre gånger årligen  med barn och män.

Jag har inte funderat så mycket på att jag ska iväg, min man har hunnit iväg på ett par affärsresor sen Lilltrollet föddes och det har ingen haft några synpunkter på. Nu när jags ka iväg har jag flera gånger fått frågan hur det känns, ja vaddå? Det känns pirrigt, jag gillar ju inte att åka båt, men det ska bli roligt att träffa tjejerna. Sen förstår jag att det inte alls är omtanken om min sjörädsla som folk undrar över, utan hur det känns att lämna mitt barn. Då får jag förklara att mitt barn faktiskt har en pappa också, som har samma vana eller kalla det ovana att hantera barn, han litar på att jag ska hålla Lilltrollet vid liv när han går till jobbet varje dag och jag litar för fullt på honom och hans förmåga att ta hand om vårt barn.

Navelsträngen klipptes i samband med förlossningen vad jag minns, eller? Jag kommer säkert att sakna Lilltrollet men jag måste få unna mig tid med mina vänner, inte för att Lilltrollet ska få en bättre och gladare mor, jag gör inte detta för hans skull utan av helt egoistiska skäl. Jag och Lilltrollet måste lära oss att vi har egna liv, och det förtar inte den enorma kärleken som vi känner för varandra.

Idag kom posten med två paket från USA, det var presenter till Lilltrollet, från min värdfamilj, dem jag bodde och arbetade hos när jag jobbade som au pair i min ungdom.
Jag åkte till USA knappt två veckor efter studenten och stannade där i drygt ett år, det var ett häftigt äventyr, att komma ut i världen som nybliven student från en mellanstorstad som dessutom hade blivit utnämnt till Sveriges tråkigaste stad just det året. Ungdomsårens känsla av att man ägde världen var påtaglig, och nu skulle jag få uppleva pulsen och livet på andra sidan Atlanten, alldeles på egen hand!

Det är många år sedan nu, men vi håller kontakten ännu, deras liv då, påminner om hur vårt liv ser ut idag. Ett relativt ungt akademikerpar som varit tillsammans mycket länge får ett efterlängtat barn. Med åren har dock deras religiösa tro vuxit, jag kan inte minnas att jag upplevde dem som särskilt religiösa då, deras besök till kyrkan någon gång i kvartalet upplevde jag mest som en del av den amerikanska medelklassens sociala samspel. Idag har de fem barn, hon är hemmafru på heltid, de undervisar barnen hemma, det barnet äldsta går på ett religiöst college, de lever genom sin tro och vill gärna dela med sig av sina insikter.

De är väldigt gulliga människor och de är i tron om att de gör gott som de gärna sprider sitt kärleksbudskap. Deras presenter till Lilltrollet var en liten skyddsängel som i sanna amerikansk anda kan användas som nattlampa och en ram som rymmer plats för de tre sakramenten; dop, kommunionen och konfirmationen. För mig är dessa presenter rätt harmlösa, ramen kan ju ses som en förhoppning om att Lilltrollet får uppleva flera av livets milstolpar och den vakande ängeln kan flera behöva, att den dessutom lyser i mörkret kan bara göra nattningen lättare.

Brevet som min värdmamma skriver ställer dock en massa frågor som jag trodde att jag hade självklara svar på, våra sociala system skiljer ju sig åt, och hon undrar väl utifrån sin horisont tänkte jag först när jag läste kortet. Ändå måste jag erkänna att de maler någonstans och att jag därför börjar med att besvara dem här, för att trevande testa mig fram…

Kommer jag att bli en hemmamamma? Nej, jag har pluggat rätt länge just för att kunna utöva ett yrke som jag finner meningsfullt och på post där jag tror att jag gör skillnad för våra elever. Dessutom är det inte aktuellt med hemmafruar i ett samhälle som vårt. Var och en ska bidra efter sin förmåga, jag skulle dessutom inte vara bekväm med att låta min man försörja mig, inte för att jag älskar att gå upp på morgnarna, särskilt inte i november när det är härligt ute vid sex på morgonen… men för att jag vill ha min egen inkomst att spendera så som jag anser är bäst. Men är det så enkelt? Gör inte jag mer nytta hos mitt barn? Eller för den delen, varför kan inte min man bli hemmapappa? Deras barn är mycket framgångsrika inom musik och idrott och mycket av dessa framgångar kan de säkert härleda till en trygg lärmiljö med syskonen och mamman som är högutbildad. Nej, jag menar inte att jag vacklar eller för den delen att jag ska börja stödja lagförslag som bidrar till återgången till hemmafrun, jag bara inser, när frågan ställs att valet inte är lika enkelt som i USA, å andra sidan är valet att förbli en yrkeskvinna med småbarn i USA är inte heller enkelt därav den stora efterfrågan på au pairer…

Ska vi uppfostra vårt barn efter en viss religiös tro? Nej, det ska uppfostras i en humanistisk anda, där mänskliga rättigheter och tron på demokratin ska vara ledstjärnorna. Det ska bli ett tolerant barn som ska respektera andra för dem de är och känna sig trygg och veta att det också är värt respekt.  Men hur ska jag göra med barnatron och förklaringen på varför vi firar jul och påsk? Hur ska jag förklara att vissa, ja egentligen majoriteten av världens befolkning, faktiskt tror på en allsmäktig gud som skapat oss? Men att det inte passar just oss? Eller?

Ska barnet bli tvåspråkigt, ja, självklart vi är ett par med två olika modersmål, där det ena är svenskan. Självklart ska Lilltrollet få lära sig två modersmål och få kännedom om två kulturer under sin uppväxt! Jag har aldrig betvivlat detta, men viss uppstår det en viss osäkerhet när jag ska tala med mitt barn på ett annat språk än svenska utanför mina säkerhetszoner, bland folk som inte känner mig och vet att jag är ett nästintill assimilerat invandrarbarn. Varför känner jag en sådan oro för vad folk tror om mig när de hör mig tala ett främmande språk? Är jag osäker på hur samhället ser på oss multikulti?

Ja, utan att veta om det har den goda Maria ställt till det med en massa huvudbry, innan jag svarar måste jag nog fundera på goda argument till våra val. Om svaren känns krystade må det bero på att det kanske inte är vårt val, utan det vi tror förväntas av oss. När det gäller Tro och Kärlek måste man nog vara sann mot sig själv och då är det bra att då och då någon ställer den obekväma frågan; Varför då? Så att man inte blir slentrian och bergsäker på sitt svar…

Efter Hanne Kjöllers debbat med en av förfatarna till Happy Happy i aktuellt ikväll började jag fundera på mitt förhållande till skilmässor, både i egenskap av någons barn och som mågons förälder.

Jag är ett skilsmässobarn, till vardags, när ämnet dyker upp brukar jag säga att jag säga att jag är ett lyckligt skilsmässobarn. Ja, omständigheterna kring mina föräldrars skilsmässa var rätt uppslitande och livet blev lugnare när jag hade som på varsitt håll. De skilde sig när jag var 14 år och långt efter att jag själv hade flyttat hemifrån brukade jag faktiskt fortfarande hoppas på att de skulle bli tillsammans igen. Inte för att jag trodde att det skulle bli bättre, utan för att det kändes som en trygghetsgaranti. Jag har släppt tanken för länge sedan och insett att ingen av dem båda, och inte vi barn heller för den delen, hade blivit lyckligare av att de flyttat ihop igen. Jag säger att jag är ett lyckligt skilsmässobarn för att det förväntas ha blivit det, för man skiljer sig väl för att barnen ska slippa undan allt bråk…eller?

När jag själv skulle gifta mig, minns jag att en väninna som tyckte att vi gick lite för fort fram till altaret undrade varför jag måste gifta mig. Jag svarade något i stil med att jag hade hittat rätt, att det var kärlek vid första ögonkast och att jag skulle ingå äktenskap med intentionen om att det skulle hålla. Jag visste att ett äktenskap kan krascha och att det finns minst lika många versioner om varför det sker som det finns människor inblandade i misslyckandet. Ja, jag tror att en skilsmässa är ett misslyckande, men det behöver inte betyda att man gör fel. 1 av 10 par överlever inte den förstföddas ettårsdag, jag kan ärligt säga att jag förstår att slitningar uppstår. Upp med handen de som varje morgon efter en tuff natt med tre amningar utbrister i en kärleksförklaring till sin lika trötte partner som ska iväg till jobbet, upp med handen ni som inte överdriver dagens kräkanfall, bajsblöjor och barnets vakna timmar för att få lite medlidande och snika åt sig egen tid på den nyss hemkomna partners bekostnad… jag har tror inte att jag får stå ensam och skämmas, eller? För det är slitsamt och inte alltid rosenrött, och säkert har gräset verkat grönare utanför äktenskapet minst en gång de senaste månaderna och det är då det gäller att stanna upp och tänka efter. Är det tröttheten och de ständiga kraven från barnen (och jobbet för de som inte längre är föräldralediga) som gör att man är snål med sin kärlek och omtanke till min partner eller har jag slutat bry mig?

Om man har slutat bry sig, så kanske man inte ska stanna kvar, man blir nog inte lyckligare om man längtar bort hela tiden. Barnen kommer att bli ledsna, deras värld kommer att förändras och då gäller det som vuxen att ta ansvar för sina handlingar. Min mamma har vid ett par tillfällen bett om ursäkt för att hon valde skilsmässan, jag förstår vad hon menar, för även om det i henens fall var separationen det enda rätta, så vet hon att hon skakade om vår värld, även om jag med facit i hand vet att jag så småningom blev ett gladare skilsmässobarn, men det insåg jag först som vuxen.

Jag själv är trött och sliten, jag orkar inte alltid vara generös med min kärlek till min man. Jag begår dessutom misstaget att inte låta honom veta att jag, även om jag ibland beter mig som en riktig bitch ibland, faktiskt älskar honom, att jag inte en sekund ångrar vårt barn men att vi definitivt måste hitta bättre rutiner så att det finns rum för både familjetid, egen tid men framförallt mer partid.