rektorinnan

Vi talar ofta om hederskultur och tänker på de patriarkala strukturer som fängslar både pojkar och flickor i deras sociala kön. Friheten, sexualiteten och kärleken begränsas av släktens vilja att visa att man är en fin familj, vi ser framför oss barn med mörkt hår och bruna ögon när vi tänker hederskultur.

Jag skulle vilja hävda att det finns en annan hederskultur om vi inte vågar prata om, det är den som ställer vår självklara skyldighet att försörja oss själva mot viljan att vara en närvarande förälder och där är det framförallt männen som ifrågasätts. Det handlar inte om våld och därför kan den inte jämställas med den fysiska och psykiska tortyren som ungdomarna som är offer för hederskulturen utsätts för,, men tankesätten påminner om varandra.

Det fenomenet jag pratar om handlar om kommentarer, skämt och uttalad förhoppningar som fälls med ett ironiskt leende för att ta udden av kommentaren, för man skämtar ju bara.

Min man och jag har bestämt att vi båda ska vara hemma varsitt år med Trollungen. Vi väntade länge på vårt barn, fick kämpa för att bli föräldrar och vi har sådana löner som gör att vi har råd att dryga ut dagarna vi har rätt till via vårt gemensamma välfärdsystem. Under dessa två år kommer vi att få göra avkall på den vardagslyxen vi vant oss vid som DINKS, men ingen har dött av lite nötta kläder och uteblivna utlandsresor under en kort period i livet, det vi fått istället ät ovärderligt. Vårt barn får en lugn start i livet och gott om tid att skapa en grundtrygghet som jag tror är grunden till ett lyckat liv även som vuxen.

Men då var det, det där med hederskulturen, det har stuckit i ögonen på många människor att min man ska vara hemma ett helt år, det har aldrig varit någon överordnad som sagt något, men det är heller ingen chef som sagt ifrån när kollegerna, konsulterna och leverantörerna ifrågasätter om min man verkligen ska vara borta så länge, kommentarer som fälls både under möten och på luncherna. "Har ni lagt pengarna på hög?", "Du kan väl jobba lite hemifrån!", "Vi får se om du har jobbet kvar" är några av de kommentarer han fått, av manliga kolleger, EN gång har en äldre kollega sagt, "är det något jag ångrar så är att jag inte var hemma längre med barnen".

Vad är det för heder dessa män försöker försvara? Mannen som familjeförsörjare? Skulle inte tro det! Den myten avskaffades även i lag när vi äntligen fick särbeskattning på 70-talet, fråga mig som skrivit uppsatser om det! Hedern av att jobbet skänker oss värdighet, ja absolut, var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Men nu är det faktiskt så att vi använder oss av den rätten som vi lagligen har och vi har bekostat denna lyx med våra egna pengar.

Vi har kommit långt i Sverige vad gäller jämställdhet, jag tänker inte kalla männen som fäller dessa kommentarer för talibaner, så som folk felaktigt påstår att Schyman sa, men så länge det inte blir varje individs val som avgör hur de vill leva sitt liv så blir vi inte fria från hederskulturen. Ja, vi lever i ett av världens mest jämställda länder och vi åtnjuter frukten av reformer som kvinnor andra länder bara kan drömma om, men vi har långt kvar, även om Mikael Nordenmark i sin debattartikel försöker ge oss en mer optinistisk bild.  

Argumenten om valfrihet ska inte bara användas när man vill ursäkta att det fortfarande är kvinnorna som (av ekonomiska skäl?) tar ut större delen av föräldraledigheten, utan även när männen vill bryta sig loss från arbetslivet och vågar bli föräldrar på heltid under ett år av sitt liv!

Jag är inte en disciplinerad person när det gäller mat. Jag kan leverera i arbetet, rapporter, betyg, beslutsunderlag, jag kan vara en perfekt värdinna, ställer upp för mina kära och nära, jag håller så gott som alltid vad jag lovar, MEN jag kan inte leverera när det gäller att kontrollera mitt ätande.

Någonstans efter viktuppgången i samband med missfall, ofrivillig barnlöshet och IVF-försök så trodde jag att jag skulle hitta tillbaka till min vanliga vikt när jag väl hade fått barn, när kruxet i själen hade försvunnit. Men det är bara att inse fakta och sluta skylla ifrån sig: Mitt viktproblem handlar inte om något annat än att jag inte har självdisciplin. Nu har jag skaffat mig en sparringpartner, B i mammagruppen. Vi ska from måndag leva mjöl- och sockerfritt, varje gång vi syndar lägger vi en femma i en bötesburk, den som syndat mest betalar hela bötessumman till den andra.

Vad var det som fick mig att ta till dessa metoder? Jo, veckans resultat...


Så Vikt 73,5 kg (75,4 kg)
34,7 % fett (35,4 %)
32,1 % muskelmassa (31,8 %)

Ha en trevlig helg!

Nu blir världen aldrig densamma igen, i a f inte i vår lilla mammagruppvärld, en av oss, yngstingen har gått sin sista barnvagnspromenad som mammaledig. Nästa vecka väntar snygga jobbkläder, fulltecknad kalender och mysiga kvällar med man och barn efter en lång arbetsdag.
Det är lustigt hur sex kvinnor som inte kände till varandras existens för ganska exakt nio månader sedan nu planerar för en gemensam framtid. Jag var själv ganska skeptiskt inför första träffen på BVC, vad skulle en sådan grupp kunna ge mig, idag vet jag; gemenskap i en mycket speciell period i livet, flera bollplank när man står inför helt obekanta situationer, slaskhinkar när man behöver avreagera sig på de nya krav som ställs på en som nybliven mamma.

Undan för undan kommer var och en av oss att återgå till yrkeslivet, våra partner kommer ta över den lyxiga tillvaron som föräldralediga och förmånen att på heltid ägna sig åt våra efterlängtade barn.

Vi tar med oss ett år fullt av minnen, upplevelser och erfarenheter som ska integreras med vårt gamla liv och vår tillvaro kommer aldrig att bli detsamma igen.

Jag hoppas att vår vänskap består och att barnen får vänner som de bokstavligen känt hela livet!

Fick ett fruktansvärt besked från en avlägsen bekant, som via nätet blivit en vän. Personen i fråga kämpar för att bli förälder och idag kom ännu ett bakslag.
Jag vet att man inte kan skänka tröst, jag har varit där, det spelar ingen roll vad någon säger om hur allt ska bli bättre, för hur i helvetet kan det bli bättre när man gjort allt och ändå inte lyckas!!? Hur mycket smärta kan man behöva känna, hur mycket fysisk och psykisk påfrestning orkar man med?
Ja, med facit i hand är det lätt att säga hur mycket som helst, men när man gång på gång får en spark i magen och världen vänds upp och ner är det svårt att till slut hitta motivation.

Så här skrev jag till min vän, jag väljer att publicera delar av det, i fall någon annan är i samma situation och vill höra från någon som varit där.

"...Jag fick faktiskt en påminnelse om helvetet ni går igenom igår, jag var på gyn med Trollungen som sällskap. Vi var tillbaka på den platsen där jag fick göra en skrapning, jag kunde riktigt känna hur jag tänkte när jag låg där på uppvaknandet för ganska exakt tre år sedan. Jag har ingen tröst att skänka dig, du har säkert hört alla kloka och välmenande orden. För oavsett hur många som kramar en står man rätt själv i sorgen, jag tror inte ens att maken och jag kunde stötta varandra, vi kände så olika! Jag kan bara skänka er en tanke, sända en kram och en önskan om att jag kunde ta om så en liten del av din smärta. Håll ut, det dröjer några dagar innan ni kan ens börja fundera om hur ni går vidare. Gråt, skrik, få ur dig detta för du är en otroligt stark person. Vad framtiden har med sig vet ingen, och just nu måste du faktiskt bara få vara. En jättekram till dig, du vet var jag finns om jag på något sätt kan göra något för dig."
Å käraste vän, jag hoppas att du kan se ljuset snart igen!

Vi var uppe tidigt Lilltrollet och jag. Jag skulle på läkarbesök, på samma ställe som jag en gång fick göra en skrapning efter ett missfall. Känslan av att vara på väg dit med Trollungen var överväldigande, jag trodde inte jag någonsin skulle få uppleva lyckan att bli förälder när jag låg där på uppvaknandet den där dystra decemberdagen för några år sedan.

På bussen satt det en annan mamma som liksom jag såg ut att njuta av livet som föräldraledig, hon talade med en väninna och berättade att hon skulle på kurs i mindfulness för småbarnsföräldrar. Jag tror att insikten om att vi måste stanna upp och leva i nuet är gammal kunskap som bygger på sunt förnuft men som vi har så svårt att leva upp till i vardagen, eller som en mindre filosofisk person uttryckte det i min kalender (ja, ni vet veckans citat i gamla papperskalendrar) Många människor blir stressade av att behöva skaffa mer pengar för att kunna ta det lugnare...

Vi fortsatte vår färd till läkaren med tunnelbana, väl framme kände jag inte igen mig, jag måste ha tagit fel uppgång, så jag åkte ner till perrongen igen och gick mot den motsatta uppgången, där slogs jag av insikten att rampen jag sökte var borta, att de hade byggt en pressbyrå på mindre än två veckor... eller så var jag på fel uppgång... men då måste jag ha varit på den rätta nyss eller??? Ja, två gånger åkte jag upp och ner innan jag hittade rätt, detta i ett tunnelbanesystem som jag känner till rätt väl. Mina mammagruppskompisar skrattar åt mig, för jag kan säga utan att blinka vilken ända på tåget vi ska åka i för att komma åt rätt utgång smidigast, jag har dessutom koll på vilken sida på vagnen vi ska stå för att undvika att blockera vägen, för jag VET ju på vilken sida utgången är i de flesta stationerna... ändå hittade jag inte rätt... ja det där med mindfulness låter bra, men innan jag kan anmäla mig till en sådan kurs måste jag klara av att vara tillräckligt vaken för att kunna orientera mig i stan!
Det blir bakläxa till Trollungens föräldrar, bättre nattsömn får man endast genom lyckad avvänjning av nattamningen... och dit har vi en bit kvar.

Det är ruggigt ute och vi går bokstavligen mot mörkare tider. Jag är glad att jag idag, på långpromenaden, lyssnade på Sommar, idag var det Birgitta Ohlson som gjorde mig sällskap.
Jag är glad att det finns kvinnor som Birgitta Ohlsson som vågar leva sitt liv och förena dess komplexitet med framgång. Jag håller inte med henne i alla frågor, i många står vi långt ifrån varandra ideologiskt, men i många frågor, framförallt de som berör de mänskliga rättigheterna är jag glad att hon tar striden.  Jag gillar att hon vågar sticka ut och att hon länge vågade utmana, nu som Europaminister har hon tyvärr blivit något mer diffus.
Har ni en stund över rekommenderar jag henens program, livet har många vändningar!

Idag har vi mamma på besök, hon hälsar gärna på flera gånger i veckan på väg hem från jobbet, men idag ska hon bo då maken är på tjänsteresa. Jag har lagat en uttjatad rätt till middag som jag försökt piffa upp, Kasslergratäng. Snabbt och enkelt, och då finns det mer tid över för att leka med Lilltrollet och prata minnen med mamma.

1.     Förväll broccolibuketterna, fänkål och paprika skurna i bitar.

2.     Fräs hackad lök, när den fått lite färg tillsätter du även den tärnade kasslern, krydda efter behag.

3.     I en ugnsfast form blandar du grönsakerna och kasslern. Häll över ett par deciliter matlagningsgrädde och riven ost efter smak.  

4.     Ställ i förvärmd ugn i 175 grader i ca 15 min.

Njut!

Nu har jag skickat ut julbrevet!

Ja, det brevet som den som är värd för julfirandet skickar till resten av familjen för att sparka igång julförberedelserna.

I brevet finns det en lista som var och en ska fylla med den maten som de ska ha med sig till julbordet - eller som en kompis till min mellansyster uttryckte det: "Vad fint att alla i er familj tar med sig varsitt djur till julbordet..." ja, det låter barbariskt, men det är så det är, julskinkan ska samsas med sillen och kalkonen och köttbullarna och hummern och ålen och laxen och mycket mer...

I vår familj har vi dessutom valt bort julstressen, istället för att alla ska köpa julklappar till alla får alla en julklapp var. Den julklappen delas ut av tomten, vem som egentligen köpt julklappen vet man inte eftersom vi drar ett lotteri i förväg bland alla som ska fira jul ihop (även info om det finns i julbrevet) och den personen vars namn man får ska man alltså köpa en julklapp till. Det finns flera vinster med detta system, alla får en genomtänkt julklapp, för den som köpt den har bara haft en person att ägna sig åt, det blir billigare och då kan man skicka en extra slant till läkare utan gränser, röda korset eller rädda barnen. Dessutom håller vi nere på julstressen som gärna bryter ut när man har 50 julklappar att handla till halva släkten.

Jag älskar att fira jul med mina syskon, förutom alldeles för mycket mat blir det spel till småtimmarna, monopol och pictionary är favoriterna. Hur julen blir i år, med ett litet Troll som får sin allra första julklapp får vi se. Jag tänker mig att den blir magisk, såsom min barndoms alla jular, omgärdad av dem man älskar och bryr sig om!

I dagarna är det 25 år sedan mina föräldrar sökte asyl i Sverige. Med sig hade de sina fyra barn, 2, 4, 6 och 10 år gamla. Bakom sig hade de lämnat år av förtryck och kamp mot en tyrannisk diktatur.
Jag kan inte föreställa mig hur det är för en vuxen person att bestämma sig för att bryta upp från sitt liv, lämna åldrande föräldrar, syskon, vänner, den politiska kampen och det välkända om än otrygga livet i hemlandet. De sökte sig bokstavligen till andra sidan jorden, till ett kallt mörkt land som för dem var känt för ABBA, Olof Palme och Björn Borg. Jag tror inte att någon lämnar sitt land om man inte känner sig av nöd tvungen jag har därför svårt att förstå dem som säger att vi utlandsfödda är välfärdsturister!

Den första tiden var en uppslitande tid, hemlängtan, ångesten över beslutet, borde vi ha stannat kvar? Vad kan detta nya land erbjuda våra barn för framtid? Blir detta någonsin vårt hem? Alla dessa frågor och avsaknaden av den gemensamma kampen tärde på mina föräldrars förhållande.
Jag som var äldst och kanske mest medveten om förändringarna som flykten innebar grät mig till sömns varje kväll under de tre första månaderna i Sverige.

Sverige var ett främmande land, man talade ett främmande språk, alla såg inte med blida ögon på de rörliga och röriga svarthåriga barnen som levde om i bussen, på ICA eller på BVC, men de flesta log och visade en vänlig nyfikenhet för denna ovanliga familj som hamnade i en norrländsk medelstor stad. Idag kan jag komma på mig själv bli störd av livliga små barn som tjattrar på främmande språk, och så inser jag att de, liksom vi var för 25 år sedan, antagligen är nyinkomna flyktingar. Barn som storögt försöker finna sin plats och orientera sig i sitt nya hemland. Då inser jag att de kanske också är blivande skolledare, ekonomer, jurister och dokumentärfilmare, människor som med sitt annorlundaskap, sin förståelse för flera kulturer, med sin flerspråkighet och med en svensk utbildning och trygghet i både sin svenska och sin främmande identitet bidrar varje dag till vårt samhälles utveckling och välfärd.

Jag har levt i Sverige i 25 år, jag växte upp här, har gått i en svensk skola sedan mellanstadiet och har nyfiket, föraktande, avståndstagande, förälskad, förfärad, berörd och fullkomligt försökt hitta min plats, försökt finna balansen mellan mitt gamla hemland och allt det som det gav mig och mitt nya hem, Sverige. Till vardags reflekterar jag inte över vem jag är, jag finns här och tar min självklara plats, både i yrkeslivet och ute i samhället, de flesta i min omgivning har nog slutat reflektera över mitt främlingskap. Då och då händer det tyvärr att någon fäller en kommentar som skickar mig 25 år tillbaka i tiden och jag blir osäker på om jag någonsin kommer att bli fullständigt accepterad, inte bara när jag lyckas, utan även när jag begår misstag. Efter 25 år har jag funnit styrkan i att hitta tillbaka, snabbare för var dag, skaka av mig, ta min plats, som jag länge kämpat för. Jag tror tyvärr att barn som inte haft en lika lång och lycklig kärleksrelation till Sverige har svårare att hitta tillbaka, svårare att bemöta de ogästvänliga blickarna. Om vi inte tar oss tid att bekräfta dessa barns tillhörighet och rätt att finnas här avtackar vi oss deras bidrag till vårt samhälle, vi skapar spänningar och murar som skadar vår gemensamma framtid. Över 90 % av Sveriges befolkning ser positivt på vårt mångkulturella samhälle, men det gäller att även stå för det i vardagen, så att inte de brunaste nyanserna i samhällsdebatten hörs!

Jag hoppas att jag kan bli bättre på att bekräfta och bemöta våra barn, oavsett ursprung oavsett situation. Barn ska inte behöva känna sig skyldiga till sitt ursprung, de ska känna sig stolta och känna vinden under vingarna som leder dem till framgångar som blir deras egna, men också våra.

Oj, oj, oj, jag låter värdena tala för sig själva... Vi hade ett fantastiskt trevligt besök från Norrland, Lilltrollets gammelfaster hälsade på några dagar. Vi gick många och långa höstpromenader. Det är dock svårt att äta nyttigt samtidigt som man ska bjuda på god mat och mycket kaffe och fika, för dricka kaffe med dopp, det gör man i Norrland!
Jag bjöd bl.a. på Carl Butlers fisksoppa, ja i a f trodde jag att det var det, till dess jag googlade efter passande länk, men det fanns inget recept som matchade det jag har, så här kommer det:
2-3 portioner

1 hackad gul lök, som fräses i smör
1 msk eller gärna mer av hackad fänkål
3 rivna vitlöksklyftor
Allt detta fräses i smör i en stor gryta till dess löken blivit genomskinlig.
Häll över 1 burk krossade tomater, rivet apelsinskal och 0,5-1 gr saffran. Låt puttra en stund.
Häll i 1 liter kokande vatten och 2 fiskbuljongtärningar.
Om du använder dig av färska blåmusslor är det dags att slänga in dem i grytan tillsammans med 300 g torskfilé. Annars kan du vänta med burkmusslorna till strax innan servering.
Låt fisken koka upp någon minut och musslorna öppna sig.
Släng in de skalade räkorna (helst handskalade) ca 250 gr, späd ut 2 msk crème fraiche i soppan och toppa rikligt med färsk dill och persilja.
Avnjut med hemgjord aioli, gott bröd och passande dryck.

Ja, mina värden ja... det blir en straffrunda och socker och mjölförbud igen...

Vikt 73,6 kg (75,4 kg)
34,8 % fett (35,4 %)
32,1 % muskelmassa (31,8 %)


Trevlig helg!

Visst är nyheten om en avsatt diktator alltid en fantastisk nyhet, ingen diktatur, oavsett politisk färg kan rättfärdigas. Envälde kan aldrig leda till befolkningens bästa, alla måste ha rätten att uttrycka sig, organisera sig, få ett visst skydd från staten, ha rätt till rättvis prövning och trygghet. Demokrati är ett styrelseskick värd att slåss för, det vet jag som har föräldrar som fick betala ett högt pris för det egna landets frihet. Demokrati är omständig och långsam, det tar ju tid att få allas röst att höras och att hitta lösningar som gynnar alla, eller som Churchill uttryckte det; Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.

Jag tycker dock att det är oerhört tragiskt att Khaddafi inte fick en rättegång, att bara slakta honom, såsom medierna återger läker inga sår på lång sikt. Han förblir en martyr för dem som stötte honom och hans offer får aldrig sin sak prövad.

Demokrati är en skör process, som kräver stöd från omvärlden, långt efter det att oljekällorna sinat...

Jag har varit borta ett tag, vi hade oerhört hedrande och mysigt besök från Norrland i form av Trollungens gammelfaster, detta har gjort att bloggandet legat nere. Under tiden har jag reflekterat och vridit och vänt på en fråga som stört mig länge. Nu har jag kommit fram till ett beslut; Jag begär utträde från SAP.

Ja, jag har varit passiv medlem i SAP sedan Göran Persson avgick 2006. Jag sympatiserar med socialdemokratins grundtanke om en gemensamt finansierad välfärd som ger alla en grundtrygghet, skola, sjukvård och omsorg är allas ansvar. Var och en efter förmåga till var och en efter behov, jag tilltalas av det.

Jag trodde på Mona Sahlin, egentligen var det ju Anna Lindh som var min statsministerkandidat, men Sahlins karisma hade kunnat räckt långt, bara hon hade haft partiets fulla stöd. Tyvärr blev det inte så och hon fick avgå efter valförlusten, detta trots att socialdemokratiska ledare historiskt har behållit sin post även efter dåliga val.

Juholt var ett oprövat kort, och för mig som passiv medlem var han fullständigt okänd.
Jag tycker inte att ett parti som talar som rättvisa, som vill att vi gemensamt finansierar ett socialt skyddsnät som fångar upp oss under svåra perioder i livet, men som vi förväntas bidra till ska kunna ledas av någon som utnyttjar systemet för sin egen ekonomiska vinning. Jag tror inte att SAP blir ett trovärdigt alternativ med en sådan ledare.

Jag kommer även i framtiden att tro på ett samhälle där vi värnar om varandra, ett samhälle utan sociala spänningar är ett bättre samhälle för oss alla, även för oss som genom arbete och skicklighet "jobbat upp oss". Jag röstar inte med plånboken, utan med min övertygelse, för mig handlar det inte om extra hundralappar i plånboken, utan om schyssta villkor för alla samhällsmedborgare, och då kan jag inte aktivt stödja ett parti som leds av en man som inte lever upp till våra egna ideal.

TCO och står bakom en nyframtagen föräldramanual till företagen. Det är ett sympatiskt initiativ som jag hoppas läses av chefer och mellanchefer på både stora och små företag. Jag har visserligen inte läst manualen själv, men intentionen, såsom Sanna Verner-Carlsson beskriver den tilltalar mig. För det handlar inte om att uppmuntra föräldraskap, utan att uppmuntra att folk ska känna sig respekterade oavsett vilka val de gör i sitt liv, föräldraskapet är innebär en stor förändring och leder till oro om den egna livssituationen, då måste det kännas skönt att ingen himlar om det på jobbet i a f.
Jag har själv uttalat mig klantigt om föräldraledigheter, för i den stressiga vardagen vill man inte avstå sina stjärnor. Då har jag tydligen glömt att det är stjärnmedarbetarnas familj som lånar ut personen i fråga till mig och inte tvärtom, för vi jobbar ju för att leva och inte vice versa. När jag dessutom äntligen har blivit förälder har jag all förståelse till varför folk inte suttit kvar till sju på kvällarna med mig på skolan, de vill ju hem till sina barn, för mig hade jobbet blivit mitt barn... och då är det svårt att gå hem.

Nu blir det andra bullar, mer effektivitet och smartare användning av mötestid, så att folk kan göra sitt arbete inom avsatt tid och sedan får åka hem och njuta av familjen, oavsett hur den ser ut...

Själv ska jag anonymt skaffa mig manualen och skicka en kopia till min mans manliga medarbetare, de tycks inte förstå att han måste vara hemma ett år när han så väl behövs i nästa projekt... att han kanske vill vara hemma med Lilltrollet har de nog inte förstått.

Inte ens jag, som ligger efter med tidningsläsandet har kunnat undgå att Juholt har svårt med ditt och mitt, eller snarare med hans och skattebetalarnas. För även om han inte haft för avsikt att få ut mer ersättning än vad han har rätt till, så har några fler tusen än vad han är berättigad till faktiskt hamnat i hans ficka.

Jag kan inte låta bli, liksom många andra, att dra paralleller till Mona Sahlins Toblerone-affär, som 1995 kostade henne ordförandeposten och faktiskt statsministerposten, som Göran Persson sedermera tog över när Mona frivilligt avgick och Persson klev fram trots hans många "nej" när han tidigare fått frågan om sin kandidatur.

Jag hoppas innerligt att Gudrun Schyman har fel och att Juholt tvingas avgå av två skäl, dels för att jag inte skulle ha förtroende för någon som systematiskt missar regelverket, aspirerar man till statsministerposten, vilket man automatiskt gör som ledare för det största oppositionspartiet måste man förtjäna folkets förtroende, det är just sådant beteende som spelar populister i händerna. Att Juholt dessutom inte behagade att delta i AGENDAS partiledardebatt i helgen var verkligen att lämna WO till SD!

Det andra skälet är att jag hoppas att jämställdheten kommit ikapp våra toppolitiker. Det gäller inte bara inom S utan även inom regeringen, minns ni inte kvinnorna som fallit för sina misstag, medan männen stod kvar? Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Ulrica Schenström, jag sympatiserar inte i sak med de fel de begick, men jag förundras att de fick gå medan t.ex. Tobias Billström och Carl Bildt får vara kvar.

Måste vi kvinnor år 2011 visa oss vara dubbelt så duktiga och präktiga för att förtjäna hälften av förtroende medan männen går fria?

Ibland ligger jag efter med tidningsläsandet, det är liksom inte alltid Trollungen vill sova när jag vill ha tid över för annat, att läsa tidningen ihop fungerar ibland, en kort stund och då prioriterar alltid ledaren. En ny vana jag lagt till med är därför att gå igenom veckans tidningsskörd under fredagskvällen, medan maken tittar på Skavlan, eller som idag, när mamma lekte med Lilltrollet. Idag hittade jag en nyhet som inte kom en dag för tidigt: chokladätande minskar risken för stroke!, smaka på det igen, din chokladkonsumtion kan innebära att du räddas från slaganfall!!!



Det är som julafton för oss chokladälskare, lika sött och förhoppningsingivandet som påskkortet jag fick av min au pairkompis när vi var i USA i tonåren, chocolate isn't fattening, är det inte ljuvlig, om än inte helt sant, men chokladens positiva påverkan på din hälsa har en vetenskaplig studie bakom sig.

I vår familj har vi ett passionerat förhållande till choklad, vår mor som gjort stora uppoffringar för oss, och som inte skulle tveka en sekund om hennes liv skulle krävas för att rädda ett av sina barn har sedan vi var små förnekat sitt innehav av choklad för att kunna äta den alldeles själv utan att behöva dela med sig, utan sparat för att kunna njuta på egen hand av hela härligheten.
När min syster skulle meddela att hon blivit överkänslig mot både choklad och kaffe sörjde vi och skickade blombuketter med uppmuntrande ord, för vi visste att ett sådant besked innebar ett hårt slag för henne.

Ni som gillar choklad men inte känner att ni är några riktiga konnässörer ännu bör ta er till Nordiska museet i helgen, där pågår den årliga chokladfestivalen, en bra start för nybörjare i denna syndigt lyxiga beroendeframkallande passion som jag from idag kan kalla medicin!

Jag börjar känna att tiden rinner ifrån mig, snart är det dags att återgå till jobbet, Trollungen växer och kräver mer underhållning och tillsyn, babysim, mammagruppen, babyrytmik, böcker om barnutveckling som behöver läsas, ny skollag som måste börja nötas in, dålig sömn för att Lilltrollet hellre snuttar än äter, oro för Kattpojken som snart ska flytta... IVF eller adoption, är det redan dags att planera för ett syskon, kan vi inte bara känna oss lyckliga över det magiska, att vi FAKTISKT fick bli föräldrar?

Nä, idag behöver jag ladda om och gärna hitta lite tid att städa min garderob, stryka mina kläder och känna att jag kan ta vara på mig själv och mina högst egoistiska och ytliga behov.

Vet inte vad det var i vattnet i bassängen idag, men något eller någon har dränerat mig på all min energi och livslust. Eftersom vi babysimmar i bassängen som tillhör en geriatrisk klinik tänker jag lite konspiratorisk att de dränerar oss unga på energi som de laddar dem gamla med... bara en tanke, eller upptakten till en skräckfilm...eller så behöver jag bara sova! Nu loggar jag ut!

Ja, det finns väl en första gång för allt, oftast har vi ett speciellt förhållningssätt första gången vi gör något, det blir liksom milstolpar längs livets väg, några viktigare än andra.

En närstående ska göra sin allra första bostadsaffär, med sin sambo. Det är många funderingar kring läge, behov, planer, syn på den gemensamma framtiden som ska varvas med rent subjektiva preferenser innan de kan bestämma sig för ett objekt att bjuda på. Stolta kom de förbi och visade prospekten och argumenterade för och emot de olika objekten. Objektiva synpunkter blandades med rena tjuvnyp på den andres favoriter och förhoppning om att få medhåll från oss mer erfarna... mitt i alltihop satt jag och undrade hur och när denna person, som nyss var fem år och gömde sina tuggade tuggummin i kudden för att ingen annan skulle ta dem, hade hunnit bli bostadsspekulant!

Vi hade några äldre bekanta på fika nyligen, det blir som vanligt prat om barn och barnbarn och gemensamma bekanta. Mitt i alltihopa utbrast frun att deras gemensamma barn skulle skiljas, det var första gången som hon själv formulerade denna mening och jag kunde se hur det sjönk in att hennes barnbarn skulle bli skilsmässobarn, i samma ögonblick som orden uttalades, det var första gången hon insåg att deras barns liv skulle förändras radikalt. Jag frågade hur det kändes, och de verkade som om att våra bekanta hade svårt att förstå att det skulle hända. De sa att deras barn hade sagt "att de inte hade roligt ihop lägre", "att de inte talade med varandra". Mannen sa, ”ja, vi har varit gifta i över 50 år, vi måste ha skitkul hela tiden, vi snackar ju oavbrutet!” Jag förstod ironin och bitterheten, man kanske inte har så många nya saker att säga till varandra efter ett halvt sekel, men de har definitivt en känsla av samhörighet och svårt att förstå de kraven som "de nya generationerna ställer på varandra". De firar sin bröllopsdag än idag, en riktig högtidsstund för dem båda, och hon får en bukett med en ros för varje år som de varit gifta av honom, nu har buketten hunnit få ett ansenligt omfång. Så många minnen, både ljuva och bittra, så många gemensamma milstolpar, alla samlade i en rosbukett!

Jag sneglade på Oprah idag och programmet handlade bl.a. om ett gäng kvinnor som valt att gå i kloster och bli nunna. Det måste vara en överväldigande känsla att känna sig kallad, att tro på något så starkt att man ger upp det som andra kallar för livet och ägna sig åt sin tro och leva i fattigdom, celibat och lydnad. Föräldrarna till aspiranterna intervjuades om hur de kände inför sina döttrars beslut. Vissa av dem uttryckte sorgen över alla milstolpar de missar, men framförallt uttryckte de saknaden över deras närvaro i vardagen, att inte kunna dela vardagen med sitt barn. Jag förstår dem, det är inte festligheterna utan det dagliga livet som jag uppskattar mest, jag älskar de ritualer som är kopplade till vardagen, fredagsmyset, helgfrukostarna, te och skorpor till favoritserien, kuddsnacket innan vi somnar för natten. Nu är vi i en period i livet då vi måste hitta nya rutiner som även omfattar Lilltrollet. Än så länge lever vi i något slags undantagstillstånd, där vardagen inte slagit in, allt är så nytt och vardagen fylld av "första gången" att vårt föräldraskap inte hunnit bli vardag. Vi går i en bubbla av lycka, ständig glädje, störd sömn och trötthet.

Idag skrev jag för första gången ett officiellt mejl i ett ärende som berörde Lilltrollet och jag skrev under med mitt namn och tillägget Trollungens mamma, för allra första gången!

Långt innan Lilltrollet kom till världen, innan vi ens visste att vägen mot föräldraskap skulle vara lång, skaffade vi oss en liten kattpojke. Han var det första steget vi tog mot att bli föräldrar. Jag minns som igår hur vi förvånade oss själva en lördagsmorgon våren 2005 genom att ringa på en annons i DN, vi hade funderat länge men inte vågat ta steget. Vi åkte senare samma dag för att träffa de aktuella kattbröderna, det var två orangea väldigt färgstarka kattkillar som sprang mot oss, och bakom sina livliga syskon lomade en grå liten tuss fram, vi såg honom och visste att det var vår förstfödda son.
Han var så liten och vi hade så dåligt samvete för att vi skulle skilja honom från hans mamma. Vi åkte iväg för att handla allt som vi som förstagångskattföräldrar trodde att vår kattpojke skulle behöva, klösborg, säng, leksaker, sprayer med olika funktioner, kattmat, skålar, kattgodis, borste, sele, kattlåda och resebur. Vi åkte tillbaka till vår kattpojkes föräldrahem och hämtade honom. Han låg och tryckte längst in i buren under hela färden. Väl hemma ville han inte komma ur buren. Vi lämnade buren öppen, med en skål med vatten och en med mat i det som sedan dess, till för bara ett par veckor sedan, kom att betraktas som kattpojkens rum.

Det var Eurovisionfinal den kvällen och vi satt i vardagsrummet, plötsligt såg vi en liten skugga som rusade in under bordet, tryckte där någon timme och sedan, undan för undan vågade sig närmare oss. Jag vet inte hos vem han satte sig först, men jag minns att han sov mellan oss den natten, och det gjorde han varje natt sedan dess, på min högra sida, så att jag kunde klappa honom natten igenom, ända fram till dess vi påbörjade vår IVF-behandling.

Första morgonen åt han frukost, på bordet,  med oss och visade på en av sina många egenheter, han drack endast vatten ur glas... med tiden visade det sig att han helst ville jaga skinkan som kastades i luften, att han aldrig kom till en när man själv ville kela, men han uppfostrade oss, så att vi alltid tog emot honom med öppna armar när han själv ville bli kliad. Han apporterade godis, han lärde sig att charma grannen och hämtade henne för att få mat om inte vi var hemma. Kattpojken var ett älskat och efterlängtat kattbarn, av oss och vår omgovning.

Kattpojken har levt ett gott liv hos oss, även om de som känner oss utan tvekan skulle säga att han har fått mindre uppmärksamhet och kärlek sedan Lilltrollet föddes.

Häromveckan fick vi veta att Lilltrollet är kattallergiker och läkaren rekommenderar att Trollungen ska växa upp i en kattfri hemmiljö. Det känns oerhört svårt att veta att kattpojkens dagar hos oss är räknade.

Just nu söker vi med hjälp av vänner och bekanta ett nytt kärleksfullt hem till vårt äldsta barn. Vi hade önskat att Lilltrollet skulle växa upp med kattbrorsan, men just nu känns det bra att Trollungen inte kommer att ha några egna minnen av storebror, Lilltrollet slipper känna saknaden.

Det låter larvigt, efter allt vi gått igenom, att känna så starkt och att det ska kännas som en uppoffring att skiljas från kattpojken. Vi älskar ju honom, men Trollungens hälsa går före.

Tack älskade kattpojken för alla kärleksgåvor du dragit hem från dina jakter, tack för att du lärde oss att ta hand om ett litet liv, tack för din tröstande varma päls under de svåra dagarna då längtan var som svårast. Tack för all respekt du visat Trollungen, tack för alla år vi fick ihop. Nu hoppas jag att vi kan skänka dig ett gott hem och att du inte ska sakna oss, utan snabbt vänja dig vid en ny kärleksfull hand som föder och kliar dig. Vi kommer att känna tomrummet efter dig, trösten är att Trollungen kommer att fylla det bus, nya minnen och stora och små framsteg varje dag.

Jag måste börja med att erkänna att jag brutit mina egna regler flera gånger, det har blivit lasagne och bullar och pizza och saft, var det inte jag som sa att inget vetemjöl eller tillsatt socker skulle konsumeras som straff??
Jag hoppas inte att ni ser mig som en förebild, men dock ett varnande exempel. I veckan har jag trots förkylning och andra tråkigheter som hänt oss sett till att motionera minst 45 min, ibland har det blivit promenader på upp till två och en halv timma! Skönt i det mestadels vackra höstvädret.
Nu till veckans resultat:

Vikt 74,2 kg (75,4 kg)
35 % fett (35,4 %)
32 % muskelmassa (31,8 %)
Värdena inom parantes är som vanligt startvärdena.

Det blir inget nytt straff men ingen belöning heller, eftersom två av tre värden förblev oförändrade.

Jag lagade en mumsig veggolasagne i tisdags med två fyllningar, den räcker till 6 matvettiga eller 4 hungriga personer.

1. Fräs 2 hackade gula lökar, 1 riven vitlök (solovitlök), 2 rivna morötter, 2 hackade paprikor i valfria färger i olivolja. Salta, peppra och krydda efter smak, gärna med färska örter.
Tillsätt ett par msk tomatpuré och en burk krossade tomater, när löken blivit genomskinlig. Låt puttra i svag värme, tillsätt lite vatten om det känns för torrt. (Tänk dig konsistensen på en vanlig köttfärssås, men utan köttfärs!)

2 Gör béchamelsås efter ditt favoritrecept, var generös med muskoten!

3. Täck botten på en ugnssäkerform med lasagneplattor, häll den vegetariska "köttfärsen" över plattorna, täck såsen med ett nytt lager plattor.

4. Häll ut en påse fryst hackad spenat (ca 600g) över plattorna, krydda med salt, peppar och muskot. Häll en burk keso (500 g) över den frysta spenaten och toppa med delade körsbärstomater. Täck med ett nytt lager lasagneplattor.

5. Täck lasagnen med béchamelsåsen och grädda i ugnen enligt plattornas förpackning.

Servera med sallad och gurkvatten, eller någon annan favorit!
Njut!

Trevlig helg!

Jag började blogga för att jag ville kunna ventilera det som berör och stör mig, i första hand som nybliven mamma och engagerad samhällsmedborgare men också som yrkesaktiv inom skolvärlden när jag väl återgår till jobbet i januari.

Sedan blev det som med allt annat jag gör, det ska göras ordentligt och engagemanget bubblar över. I min iver att nå allt fler läsare  har jag börjat studera hur mer erfarna och framgångsrika bloggare gör. För min del har det lett till alltför många bilder, tidsinställda inlägg för att sprida ut mina funderingar över dagen, krystat fram något, bara för att det ska vara ett ständigt flöde och så blev det lite glättigt.

Jag tar ett djup andetag och börjar om. Jag hävdar inte att jag är avgrundsdjup och att jag endast har viktiga saker att delge, många av mina funderingar passar säkert bäst i en pappersdagbok som ingen annan behöver läsa... jag menar bara att jag istället för att vara så avskalad som jag hade tänkt från början har jag omedvetet börjat "jaga" läsare, börjat liksom skriva inläggen mentalt under dagen så att de blir lagom inställsamma och lätta att tycka om.

Det blir säkert någon bild ibland och modekommentar när jag hittar något jag riktigt gillar, men i första hand blir det jag och mina funderingar - Unplugged!

Kanelbullens dag var det visst igår... jag gillar inte rena kanelbullar, men jag älskar att baka.
Jag gjorde två egna varianter dagen till ära igår. Små bullar med fyllning av vanilj, smör, kardemumma och socker, jag rörde ihop det rumsvarma smöret med  sockret och kryddorna. Längderna är fyllda med kanel, socker, smör och rivet äpple, som också det rördes ihop innan det smetades på den utkavlade degen. Jag använder gärna lite svalare degspad men låter bullarna jäsa någon timme.
Ovetande sälla grannar som ofta kommer över med fisk till katten ska bli bjudna på fika imorgon.

Att bulla upp är något som jag går och funderar på ibland, ska det bli ett syskon till Trollungen eller inte...? Ja idag fick jag i s f veta att fertilitetsklinikerna helst vill att man ska ha slutat ammat i  tre månader innan det kan bli aktuellt med IVF... det blir nog inga andra bullar än de som gräddas i varmluftugnen här på ett tag!

Vi är urusla föräldrar, vi är världens sämsta förebilder när det gäller att äta frukt, något som är extra viktigt i mörka Norden.
Nu när vi blivit vuxna och har ett ansvar för vårt barn har försöker vi hitta sätt att komma tillrätta med våra tillkortakommanden. Vad gäller frukter, så mixar vi dem, vi stoppar alla fina och nyttiga frukterna i juicemixern och dricker enorma mängder av färsk juice på helgerna. Frukosten blir mycket godare och nyttigare, samvetet lättare och vi kan, utan attt blunda, säga till Lilltrollet att det måste äta upp sin dagliga dos avfrukt, precis som mamma och pappa gör!

I helgen gick visst Ironman på TV, ja ni vet killen som räddar sig själv genom att bygga en robot och försöker rädda världen på kuppen.
Jag gillar inte filmen, jag tycker att den är tramsig och orealistisk, jag tror bara inte att en man som blir rik på att tillverka vapen kan omvändas till humanist på det sättet! Min man däremot tilltalas av filmen, det må vara lite uppskruvade tekniska lösningar som han får blunda för, men han gillar skarpt att ingenjören får spela hjälte och får använda sitt tekniska kunnande för att hitta finurliga lösningar på världens problem.

Min hjälte är och har alltid varit stålmannen, i Christopher Reeves tolkning så klart. Han var nog mitt allra första kärleksobjekt på filmduken och jag dagdrömde ofta om att han kom och ställde saker och ting till rätta när livet kändes svårt. Jag förstår ju varifrån hans kraft kommer och tilltalas skarpt av den nördiga fasaden, idealismen och kärleken till sina föräldrar, både de på Krypton och på jorden. Min man kan inte köpa att man kan flyga utan teknikens hjälp och det där med laser i ögonen är bara för mycket tycker han!

Jag tycker att vår tramsiga dispyt om vilken superhjälte som är bäst har en allvarsammare sida.Vi har helt enkelt olika syn på hur problem ska lösas, är det vetenskapsmannen som har empiriskt beprövade lösningar på problemen eller är det idealisten som är beredd att offra sig och sitt privatliv för att bekämpa ondska, miljöproblem och politiska kriser?

Som varje generation före oss ställs vi inför globala utmaningar, ekonomiska kriser, miljön, vattenbrist, torka och fattigdom. Är det vetenskapsmännen, teknokraterna som ska diktera villkoren eller är det politikerna, de som utifrån sina ideal och övertygelser leder nationerna?


Ps. Bilderna är lånade från http://springarmange.blogspot.com/ (Stålmannen)

och http://femhundrafilmtips.blogg.se/ (Ironman)

Idag hade vi finbesök, min syster och en kär gammal vän tillbringade en ledig måndag med Lilltrollet och mig. Det blev bad efter en kladdig frukost, bus, lek, promenader och matningar.
Lilltrollet är ett efterlängtat barn och det första barnbarnet på både min och min mans sida. Då vi har varit öppna med både IVF och adoptionstankar har alla viktiga personerna i vårt liv känt sig delaktiga i processen. Mamma och min syster träffade Trollungen inom en timme efter förlossningen. De stöttade och servade under våra första omtumlande dagar som föräldrar.

Jag älskar sättet som min syster behandlar Trollungen på, hon tilltalar Lilltrollet som vem som helst, ifrågasätter dess upptåg och busar och skämtar med Trollungen som om det vore ett äldre barn, hon menar på att barn lägger sig på den nivån som förväntas av dem. Det är faktiskt roligt att se Lilltrollet och moster interagera, det beter sig helt enkelt mer vuxet än när jag överbeskyddar, samtidigt som det får mycket stimulans och massor kärlek av sin moster.

Eftersom jag är äldst, ja många år äldre än min yngsta syster, och flyttade hemifrån för att börja studera på högskolan innan hon gått ut mellanstadiet så har jag aldrig fattat att jag var en förebild för henne och mina andra syskon. Hon återkommer till det där med förväntningar, hon menar på att om man vet att det är möjligt att studera vidare, att flytta till en annan stad, att åka utomlands för att lära sig nya språk, så känns det som en självklarhet att göra allt detta när man "blir lika stor som syrran". Jag menar inte på något sätt att ta på mig äran för mina syskons framgång, men det var kanske lättare för dem att se en annan framtid än de klasskompisarna som inte hade samma stöd och uppmuntran hemifrån i vårt gamla arbetarkvarter.

Vi har ofta talat om vilken vid umgängeskrets Lilltrollet kommer att växa upp i; vid våra bjudningar samsas teknologie doktorer, barnskötare, jurister, mattanter, journalister, frisörer, ekonomer, långtidssjukskrivna, översättare, kulturarbetare, plåtslagare, skolledare, undersköterskor, toxikologer, arbetslösa, beteendevetare, miljöinspektörer, fabriksarbetare och många fler!  HBTare och värdekonservativa kan mötas vid middagsbordet, olika nationaliteter, olika språk, livsåskådningar får utbyta erfarenheter, moderater och vänsteraktivister kan stämma upp till sång och samsas vid familjehögtider, veganen kan möta jägaren och de båda söker ömsesidig acceptans för sina val.

Om vi låter våra vänner och släktingar berätta för Lilltrollet om deras syn på världen och dela med sig av den livskunskap och erfarenheter som de har kan Trollungen bli en vinnare. En vinnare då vårt barn kommer att ha förståelse för människors olika val i livet, en vinnare för att det förstår vikten av empati, en vinnare för att det kan knäcka olika sociala koder, en vinnare för att toleranta människor som accepterar andra och kan se till varje människas styrka kan uppmuntra andra till utveckling. Jag önskar att fler barn fick möjligheten att växa upp i den mångfalden som Trollungen får vara en del av.

Nu börjar det bli kallt... brr, helgens sensommarvärme är som bortblåst. Det gäller för både Lilltrollet och mig att ta fram de sen länge bortglömda strumporna, även när man är inomhus.

Vi unnade oss lite vardagslyx idag måndag, jag hittade ett par prickiga strumpbyxor som skänker glamfaktor även till en nerspydd klänning, prickigt är ju trendigt i höst! Trollungen fick ett par randiga, randigt är ju det mest könsneutrala mönstret jag kan tänka mig... ja, vi klär vårt barn könsneutralt, vågar man skriva det efter masskritiken mot Underbara Clara? Att strumporna dessutom har ett kattansikte som påminner om kattbrodern gör dem ännu festligare.

Ha en mysig måndag, hoppas ni hittar någon eller något att sko er på ;)

"Think Pink!" skrek den vackra transan åt mig, pekade på klänningen och gjorde tummen upp, jag hade dagen till äran en knallrosa klänning, och det uppmärksammade hen, året var 2001 och jag närvarade min allra första Pride parad i Stockholm. Med åren har jag lärt känna många människor i HBT-världen och tagit Prideveckan till mitt hjärta. Jag tycker att all kärlek är bra kärlek och folk ska inte behöva leva ut sin kärlek i hemlighet för att slippa trakasserier och fördomar. Rosa var förresten den triangeln som homosexuella fick bära i Nazisternas koncentrationsläger.

Nu i oktober bär vi gärna rosa för att uppmärksamma bröstcancern en sjukdom som drabbar 15-20 kvinnor varje dag, året om, bara i Sverige!
I år bär jag bandet närmare hjärtat och i tankarna har jag en närstående och hennes mamma som nyligen fått diagnosen och som nu kämpar mot sjukdomen.
Bröstcancer är bara en av många sorters cancer, sjukdomen kan drabba vem som helst, den senaste tiden har en bortglömd grupp uppmärksammats, de unga, mha kampanjen "Det är okej att känna"

Det Rosa bandet, oavsett vilket (för det finns ju två!!?) är för mig inte bara ett sätt att finansiellt stötta forskningen, jag tror att det, liksom de blåa bandet, den röda klänningen, m.fl. är också ett sätt att kollektivt känna samhörighet och visa stöd för dem drabbade. Vi känner att vi är duktiga, att vi orkar bry oss, att vi minsann känner med dem, vi visar vår medmänsklighet och omtanke.

Oavsett om vi köper dessa pins för att vi vill skylta med vår välmening eller om vi faktiskt förstår innebörden av våra bidrag, är det viktigt att även i vardagen stanna upp och visa hänsyn, ta oss tid eller ha förståelse andras underliga beteenden, för vi alla har orsaker att känna oss ur balans ibalnd, de flesta av oss bär med oss bördan utan att rucka på den välpolerade fasaden, men ibland brister det och då kan det vara skönt att finna medmänniskor omkring sig.

I dagens DN stod det att läsa om svenskarnas tro på kärleken. Artikeln var väl ett sätt att problematisera långintervjun med Maria Sveland, en av medförfattarna till Happy Happy.
Jag blev glad över att majoriteten av de tillfrågade gärna ville tro på livslång kärlek och att det faktiskt är de äldre som var mest övertygade över detta. Tyvärr fanns det åter igen en tydlig skillnad mellan utbildningsnivån och tilliten på livslånga relationer. Jag är, som alltid, benägen att tro att utbildningsnivån är an viktig markör på människornas sociala situation i övrigt. Nej, jag som är gift med en teknologie doktor är inte garanterad ett lyckligt äktenskap, men strukturellt finns det mönster som upprepar sig och som ger mer eller mindre stabilitet i livet. Därför är rätten till likvärdig utbildning och stöd oerhört viktiga i min vardag.

Jag är själv skilsmässobarn och pläderar inte för att man ska stanna i olyckliga förhållanden, jag blev lyckligare av mina föräldrars skilsmässa. Men som barn önskar man att få ha sina föräldrar nära och sams, förlusten av detta kan vi som vuxna försöka kompensera genom samspel och ömsesidig respekt även efter att tvåsamheten tagit slut.

Ni har säkert inte missat att Underbara Clara har bytt hemsida. Jag har länge läst hennes blogg av och till, men sedan jag själv började blogga har jag inte bara blivit prenumerant utan även en blivit lite av en lärjunge i bloggkonsten. Det är roligt när folk vågar dela med sig, det betyder att de känner sig trygga med det de gör. Lycka till med din nystart Clara!

En annan som delar med sig av kunskapen är min visionära, smått excentriska, egensinniga och inspirerande chef (denna person skulle kunna tillägnas en hel blogg på heltid, men kommentarer och beskrivningar lär förekomma när jag återvänder till jobbet), vi kompletterar varandra som ett gift gammalt par, chefen står för idéerna och drivkraften, jag för ordningen och rutinerna... men även för spontaniteten och kärleken till våra ungdomar! Jag är nu anmäld till rektorsutbildningen och om allt vill sig väl kommer jag att både jobba och studera i vår och tre år framåt!

Nu är helgen snart slut, men imorgon måndag ska inte jag åka till jobbet, utan njuta av ännu en vecka med min Trollunge och så ska det förbli terminen ut.

Ni som ska till arbetet, ha en underbar och givande vecka, ni som återvänder till jobbet efter semester, föräldraledighet eller sjukdom, en extra klapp på axeln till er, ert bidrag behövs för att göra vårt samhälle ännu bättre!

Vi som är föräldralediga, är pensionärer eller har semester, vi kan väl visa våra vardagsstressade medsyskon lite hänsyn och heja glatt när någon sippar håglöst på sitt kaffe, eller låta dem kliva av bussen eller tunnelbanan före oss.

• 
  
  
  Jag lyssnar på Nevermind just nu, som säkert många 70-talister världen över. 90-talet var mitt årtionde och Nirvana det inledande soundtracken.
  Jag minns som igår, när jag för första gången fick hålla cd-skivan, det var på fest hos några mer invigda gymnasister som tog musiken på högsta allvar... det dracks vin och öl och röktes, lagom mycket, det var viktigt att visa att man inte var pubertal, utan att man hade koll på sina vanor... Jag kände mig så vuxen, jag har nog aldrig känt mig så vuxen som när jag gick på gymnasiet, jag har nog aldrig fått mitt hjärta så krossat som då, jag har nog aldrig känt mig så levande som då, frigörelsen, euforin, de första trevande stegen mot vuxenvärlden, politiskt aktiv, demonstrationer och aktioner mot den rådande samhällsopinionen som hade fått en mörkare nyans av brunt ända upp till Riksdagen under det tidiga nittiotalet. Långt hår, rabarbergrädd, äppelkaka, filosofiekvällar, kulturnätter, åtrå och passion. Grungen och det dåliga ekonomiska läget gick liksom hand i hand. Det är lätt att romantisera, men 20 år efter mina gymnasieår är det svårt att vara objektiv. Mycket av min identitet och de värderingar jag har med mig än idag finslipades då.
  
  Jag, som inte ens vågar publicera bilder på Liltrollet i Facebook undrar om Spencer Eldens föräldrar var medvetna om hur bilden på deras nakna son skulle komma att illustrera grungen, och för mig vara evigt förknippad med olycklig kärlek och livslång vänskap.