rektorinnan

Den senaste tiden har det varit tyst från mig. Under december slogs jag av att min föräldraledighet höll på att ta slut och jag slöt mig och stängde ut omvärlden från min och Trollungens bubbla. Föräldraledigheten är en speciell tid, som faktiskt inte kommer tillbaka. Semester i all ära, men att under nästan oöverskådligt lång tid och utan några andra förpliktelser kunna ägna sig åt sitt barn är något som snarast kan betraktas som en tidskapsel, en bubbla av kärlek och omtanke och hängivenhet som inte behöver pusslas in två timmar på kväll när man kommer hem trött från jobbet.

December blev för oss en magisk månad, jag omfamnade julen, vi bakade och kalasade och myste som om det inte fanns något annat. Trollungen smakade, testade, kände och provade glatt av allt som erbjöds vare sig det var nya platser, erfarenheter, människor aktiviteter eller mat, mitt barn växte på många sätt under dessa veckor, samtidigt som det höll ett fast grepp om mig som en trygg hamn.

Nu är ni halvvägs in i januari och jag har gjort min första arbetsvecka. Jag ser avundsjuk på min man och Lilltrollet som ägnar dagarna åt att upptäcka de magiska lysande knapparna i diskmaskinen och bygger kojor av kuddar och går i pyjamas om vädret inte lockar till utomhusäventyr.

Jag är glad över att vara tillbaka på jobbet, men den första veckans trötthet har hindrat mig från att njuta av mitt barn tillfullo.

Nu är det nya tag, en ny vardag öppnar sig. Förvärvsarbetande småbarnsmamma med heltidsjobb, universitetsstudier och hemmaman. Mitt löfte till mig själv är att vara god mot mig själv och min omgivning, att andas och tillkalla känslan av att leva i nuet när stressen får mig att tro att den bästa lösningen är att springa fortare, för det är det sällan. Vad gäller bloggen tja, jag hoppas kunna dela med mig av mina tankar ofta, det är skönt att tanka av, även om det i cyberrymden är det få som hör mig skrika...

Julen är en tid då man dammar av  familjetraditionerna. Högtiden kretsar ju kring familjen och de flesta åker "hem" för att fira jul. Säg den släkt som inte använder sig av gammelfasters recept på pepparkaksdeg, som inte har något julpynt efter farmor eller som än idag serverar farfars favorit sill på julbordet, även då farfar inte längre finns bland dem.

Första advent brukar make och jag pynta vårt hem, i år skulle även Lilltrollets rum pyntas. Det blev de dansande tomtarna efter gammelfarfar, makens morfar, som fick pryda fönstret tillsammans med Trollungens allra första julsak, en värmeljushållare som ser ut som ett tomtebo. Tomtarna fick maken av sina mostrar som ett minne efter sin morfar och har alltid haft en hedersplats i vårt hem. Jag har inte kunnat datera dem, men jag gissar på sent 60-tal. Han och makens mormor skiljde sig då och det blev väl till att skaffa sådant som han inte tog med sig hemifrån. En gammal norrländsk man i slutet av 60-telet torde inte ha lagt alltför mycket tid på sådana göromål som julpynt, så jag gissar att de inhandlades på Konsum när det begav sig.



Fönsterbelysningen utgörs av den allra första adventsstjärnan som mamma köpte till vår allra första jul i Sverige. Stjärnan är lite tilltufsad efter 25 år och många flyttlass. Jag tycker om att den är lite naggad i kanten. Den har ju en historia att berätta, liksom gammelfarfars tomtar.

Vårt barns arv handlar om två kulturer som möts, men framförallt om individer som sökt att skaffa sig ett hederligt liv och kämpat för de ansett viktigt i livet, vare sig det har varit demokrati i det gamla hemlandet, den egna marken i ett norrländskt jordbruk, eller rätten till utbildning i ett efterkrigssverige långt före CSN.

Jag hoppas att vårt barn kan göra det bästa av sitt arv, att det tar lärdom av de erfarenheterna vår släkt skaffat sig i två skilda kontinenter och att summan av våra mödor, ideal, drömmar  och medmänsklighet gör Trollungen till en tolerant och rättvis person som hittar sin egen väg till lycka, oavsett hur Lilltrollet väljer att leva sitt liv.

De av er som följer min Boot Camp har nog märkt att jag inte publicerade några som helst resultat i fredags. Låt oss konstatera att det blev ett platt fall efter en framgångsrik vecka.
I min iver att inte stressas av att min föräldraledighet snart är slut har jag bestämt mig för att omfamna julen, och inte se den som slutet på något utan som början på mitt nya liv, som yrkesarbetande mamma.
Omfamningen blev kanske lite väl långtgående och jag har njutit lite väl mycket av julens frestelse, fast advent knappt hunnit börja. Jag andas djupt, och så som många tidigare gånger i mitt liv, börjar jag om...

Ovan är en bild av det vi lyckades baka ihop på mammagruppens julfest, medan barnen lekte.

Idag skulle det ske, efter många härliga dagar med julkalas, adventsfirande, vänner och lite sömn var Trollungen och jag tillbaka i vardagen. Innan vi skulle träffa mammagruppen ville jag utnyttja dagsljuset och få ett fint kort att göra julkort av. Jag har en hel pärm med barn i alla möjliga julmunderingar, lite så där lagom kul att få när man var ofrivillig barnlös kanske ( i a f de på barn som man inte står nära och föräldrar som bara hörde av sig via julkort en gång per år för at visa upp sin välmående familij…), men jättekul att ha efteråt, när man kan se barnen växa upp, bara genom att bläddra i albumet. Maken och jag skickade julkort på oss och Kattpojken hans allra första jul, lite på skämt lite på allvar det var ju vår familj...

I år kan vi ansluta oss till klubben, passa på att utnyttja "beställ-innan-december-rabatten" och bombardera släkt och vänner med julhälsningar i form av Lilltrollet.
Idag skulle kortet tas... trodde jag, jag tog 678 stycken, ett var skarpt, det jag tyckte var hjälpligt bra bedömde min konstnärliga syster som "det var VÄL fint..."

Trollungen som i vanliga fall bara ÄLSKAR kameran såg väl desperationen i mina ögon och fullkomligen vägrade le, eller ens titta in i kameran... undrar vem barnet ärvt envisheten från.

Ja, vi kan ju konstatera att Lilltrollet inte blir någon fotomodell och att jag får förlita mig på min systers färdigheter, så det blir något julkort i år...

Jag har funderat mycket på det där med familjebegreppet. Jag har en stor släkt spridd över hela världen. Min mormor hade 20 barnbarn, farmor lika så. Jag står omöjligen nära alla mina kusiner, varken geografiskt eller känslomässigt även om det är otroligt roligt att ses när livets vändningar gör att vi befinner oss i samma land. Jag har dock många människor som jag inte delar blodsband med som står mig oerhört nära. Mina väninnor A och M har jag känt i över två decennier, deras barn betraktar jag som mina syskonbarn och jag försöker skämma bort dem såsom jag hoppas få göra med framtida biologiska diton. A och M står mig nära och vi delar på hemligheter och minnen som ingen annan kan förstå eller ta del av. Väninnan frk L är också en person som funnits där i nästan 20 år och vi är varandras bollplank i livets svåra frågor.

Förutom vännerna har man ju syskonens ex, ja de är människor man firat jul med, delat glädje och sorg med. Det är konstigt det där med syskonens relationer, man förväntas ta emot deras respektive som en i familjen, men man får ju inte vara med i separationsprocessen. I ett par fall har mina syskon fortsatt umgås med sina ex och de har blivit som en del av släkten, att betrakta som Lilltrollets avlägsna mostrar och morbröder.

I vår familj har vi valt att kalla alla dessa underbara människor som vi inte delar blodsband med, men som är oerhört viktiga för oss, för vår Stjärnfamilj. Lilltrollet har flera stjärnkusiner, stjärnmostrar, stjärnfarbröder och stjärnmormödrar och stjärnmorfäder. Jag tycker att det är vackert att vi har ett så starkt band med människor som vi mött längs livets väg.

Idag kände jag att Lilltrollets stjärnkusiner blev fler. När mammagruppen skildes efter en fantastisk dag med julbak och julmys kände jag att jag verkligen ser fram emot att ha dessa barn och föräldrar i vårt liv. Tänk vad häftigt att kunna säga att de känt varandra hela livet!

Så öppna upp, våga möta människor i din väg, för även om det är en klyscha så är delad glädje faktiskt dubbelglädje.

Ja, då är det dags för avsked igen, två till i mammagruppen återgår till arbetslivet nästa vecka. Därför har vi julkalas idag, lite som en julavslutning av vårt gemensamma år. Det blir bak och lunch och bus och lek med barnen och en och annan nostalgisk kommentar kommer med all säkerhet att fällas. "för tänkt vad fort det gått" och "vi kommer ju att hålla kontakten" för "vi har delat en så viktig tid i våra liv". Allt det är sant och stämmer, men det måste sägas i en rit som går ut på att bekräfta det vi haft och gå vidare.

Jag som jobbar i skolvärlden lever i väldigt tydliga cykler om tre år. Eleverna kommer förväntansfulla, redo att starta ett nytt liv och skapa ett vuxnare jag när gymnasiestudierna ska påbörjas, under det andra året faller några av, de som valt fel och vågar rätta till sina misstag, många hittar nya krafter och börjar se slutet i tunneln, i trean hägrar studenten, de slappnar av och vågar se möjligheterna som framtiden har att erbjuda.

Varje avslutning blir högtidlig, ett kvitto på att man klarat av en del av resan mot vuxenskapet. Alla, oavsett stil klär upp sig, på sitt eget sätt, för att markera stundens innebörd och allvar. Varje studentavslutning blir till en påminnelse om att livet går vidare och var och en är den som i slutändan avgör hur det egna livet kommer att te sig.

Just så blir det också idag, vi mönstrar snart av från denna bubbla som föräldraledigheten ändå är och går in i en ny fas av livet som vi aldrig upplevt. Balansen mellan föräldraskapet och våra karriärer. Balansen mellan barntid, jobbtid, egentid, partid... livspusslet ska testas och hur den ter sig beror på de val vi gör och hur vi lyckas prestera och förlika oss med faktumet att vi inte längre är vårt eget universums centrum.

Jag är nu officiellt antagen till rektorsutbildningen. I tre år kommer jag att kombinera mitt arbete med studier. Det ska bli spännande och jag har redan lagt in alla seminarier och internat i min annars, än så länge, ganska tomma almanacka. Jag ser framemot att få den formella utbildningen som hör ihop med min yrkeserfarenhet, även om det innebär en del resor då jag blivit antagen i en annan stad. Den stora utmaningen blir att kombinera föräldraskapet med arbetet och studierna. Känner mig lyckligt lottad för att jag har en stöttande man och ett starkt nätverk, om det skulle köra ihop sig. Själv måste jag dock hitta balansen och påminna att den viktigaste rollen jag har är förmånen att vara Lilltrollets mamma.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot vårterminen som hägrar. Åter på jobbet och åter på skolbänken.

Nu är det dags att börja damma av den nya skollagen! Jag är peppad!

På min senaste födelsedag fick jag en mycket ovanlig och ovärderlig gåva av väninnan M.

Det är nämligen så att vi två och väninnan A har en tradition av att skicka måndags- och fredags sms till varandra för att hålla oss uppdaterade om varandras liv. Vi bor ju i tre olika städer och jobb och familj gör att vi varken kan träffas eller tala i telefon så ofta som vi skulle önska.

Väninnan M gav mig en tidskapsel i födelsedagspresent. I en pärm hade hon sammanställt korrespondensen mellan oss tre under en tolvmånadersperiod. Den börjar med ett meddelande från mig som skickades en kall vinterdag, i det frågade jag om hon skulle kunna tänka sig att rekommendera oss som föräldrar, detta som ett led i adoptionsprocessen som vi skulle påbörja. Pärmen avslutas ett år senare med ett förvirrat meddelande från mig där vi tackar för present och omtanken samband med Lilltrollets födelse.

Hennes gåva är ett konstverk, en frusen ögonblicksbild i tre kvinnors liv i det tidiga 2000-talet. I den digitala värld, där vi lämnar få fysiska spår efter oss och där tekniken gjort oss så tillgängliga att det sällan finns tid för verkliga möten är detta en skatt värd att bevara.

Jag var bortrest förra fredagen och det blev därför ingen redovisning av min nionde vecka. Nu är det dags att se om jag har hittat balansen mellan god och nyttig mat, eller allra helst hittat en blandning av båda. Under min resa har jag unnat mig godsaker, men insett att man inte kan hitta svepskäl för att äta kakor och godis varje dag. Jag har äntligen kommit till insikten att det inte är någon diet jag sysslar med, utan en långsam kursändring. Man kan visst unna sig av livets goda, men om man gör det varje dag blir även det en vardag och dessutom många extra kilon. Ingen förälder skulle låta sina barn äta lördagsgodis varje dag, vi älskar ju dem och vet att det inte vore hälsosamt i längden. Detsamma måste gälla mig själv, samma omsorg som jag visar mitt barn borde omfamna även mig, min man och mina närmsta. Dessutom är mina promenader en daglig gåva, då jag och Trollungen njuter av våra upptäcktsfärder i skog och stad.

Så vad blev resultatet?

Vikt 71,3 kg (75,4 kg)
33,6 % fett (35,4 %)
32,4 % muskelmassa (31,8 %)

Jag är i alla fall nöjd. Ikväll blir det tacos i fullkornstortillas, på lördag en god köttbit med rotfrukter och på söndag är det kalas, då får jag ta för mig, med måtta!

Trevlig helg!

Jag har alltid  svag för Rikard Wolff, den allra första gången jag var på en av hans konserter hade jag även äran att intervjua honom som repporter i en studenttidning som jag skrev för under mina första år som student. Året var 1996 och jag saknade helt distans till min egen person. Jag var övertygad om att det jag gjorde var riktigt bra och jag var mallig, nedlåtande, ansåg mig vara bättre än andra, världen låg för mina fötter och dessutom var jag ursnygg. Oj, vad mycket jag trots allt tycks ha lärt mig sedan dess.

I helgen var jag och väninnan M på Wolffs senaste föreställning "Falling in love again". Det var en fantastisk nostalgitripp med flera låtar från  hans tidigare konsereter i ett nytt sammanhang. 15 år har gått sedan föreställningen Pojken på månen som jag ansåg mig kunna tolka och recenssera, för nog visste jag vad han tänkte och försökte förmedla! I alla fall om man ska tro artikeln som jag skrev då och som jag rodnande tvingade mig att läsa om nyss,

Jag har blivit visare, jag vet att man inte kan göra sig till tolk för någon annan, men jag kan säga att mina erfarenheter har gjort att jag tolkar hans låtar på ett nytt sätt, och att de går rakt in i min själ. Från kvällen tar jag mid mig Barbaras råd till Wolff; Man ska inte fortsätta leva, man ska våga börja om gång på gång.

Jag är en stolt IVF-mamma, har aldrig ens funderat över att det skulle finnas något skamligt över att vi med hjälp av nobelpristagaren Robert G. Edwards har fått ta del av livets största gåva.

En bekant till mig, själv IVF-mamma berättade igår om att hennes syster, som också blivit gravid genom IVF inte ville att det skulle bli känt hur hon hade blivit med barn, som om det vore något skamligt över det att hon längtat så mycket efter barn att hon och hennes partner tagit till teknikens hjälp för att bli med barn.

Ingen av oss skulle skämmas över att ta bromsmediciner mot alzheimer, få män med potensproblem tackar nej till Viagra, trots biverkningar och ingen skulle tveka en sekund om de erbjöds botemedel mot cancer, varför skäms vi då över ofrivillig barnlöshet, varför moraliserar vi över vetenskapens framsteg inom just detta område?

I dagens DN stod det att läsa om att man äntligen i Sverige tillåter friska kvinnor att frysa sina ägg i väntan på att de hittar en blivande fader att befrukta dem med. Jag är överlycklig över att tekniken som funnits länge äntligen är tillgänglig för ogifta kvinnor.

Min väninna, frk L, vill inget hellre än att ha barn, men hon kan inte kasta sig i armarna på vem som helst bara för att klockan tickar. För mig handlar det om en jämställdhetsfråga och här hjälper vi naturen på travet att rätta till misstaget med kvinnans begränsade reproduktionsmöjligheter. Ingen jag känner har väntat med föräldraskapet för att de velat, det är omständigheterna som gjort föräldraskapet till en mer komplicerad fråga för vissa än för dem flesta.

Höj nu inte moralens pekfinger mot kvinnorna som sparar sina guldägg i väntan på den rätte, gör det i a f inte om du någonsin använt dig av vetenskapen för att rätta till eller bota något som försvårat ditt liv! All kärlek är bra kärlek och inget högt efterlängtat barn ska vägras rätten att få finans till.

När jag och mina vänner umgås unnar jag mig att vara i nuet, njuta av att få tillbringa tid med dem jag tycker om. Ta del av deras tankar, åsikter, funderingar och erfarenheter. Jag väljer mina vänner med omsorg och jag anser mig ha intressanta människor i min närmsta krets. Går vi ut och äter, så är det för att njuta av maten och sällskapet, restauranger väljs sällan på måfå, då jag bara avskyr att betala för mat som jag hade kunnat göra bättre själv, jag är lite nördig när det gäller den punkten...

Det finns alltså människor som går ut för sitt eget nöjes skull och inte för att underhålla andra. Detta är ett faktum som vissa män i medelåldern verkar ha svårt att inse, särskilt om två attraktiva kvinnor sitter "ensamma", då måste de ju vara lovligt byte, som bara väntar på att bli räddade av just dem.

Väninnan och jag råkade ut för två exemplar av denna avart bland män förra helgen. Det var trångt i restaurangen och vi fick ett par "killar" i 45+ med lite för mycket rakvatten till närmsta grannar. Vad de pratade om har jag ingen aning om, men när min vän gick till damernas innan vi begav oss till kvällens konsert så hörde jag dessa två "herrar" tala om oss. De funderade huruvida de skulle lägga in en stöt innan vi gick eller inte, vi hade inte helt fallit dem i smaken, men de ansåg sig gilla stilen, de (alltså vi) måste vara en enkel match, då kunde kvällen bli ung...

Jag låtsades inte höra deras viskande, och tyckte inte de var värda uppmärksamheten, inte ens för att avvisa dem, de var två män som saknade helt perspektiv på den egna tillvaron och utseendet.

Om någon man, eller kvinna för den delen, som läser detta känner igen sig i sitt sätt att behandla andra om potentiella leksaker så har jag en nyhet; LÄR ER ATT LÄSA SIGNALERNA! De flesta är nöjda med sitt sällskap och betackar sig egotrippade förlorare som inte vet hur man beter sig i möblerade rum!

Det var i denna stad som jag fick mitt hjärta krossat för allra första gången. Det var i denna stad som min familj slog rot igen efter flykten undan förtrycket. Det var i denna stad som jag blev en del av samhället och lärde mig språket oderna som gav mig ett sammanhang i mitt nya hemland. Det var här jag tog studenten, det var här jag gick från att vara ett vilset flyktingbarn till att bli en självständig ung kvinna. Det var här maken och jag  gifte oss. Vi har valt att leva vårt liv i Stockholm, men det är skönt att återvända hem till det bekanta, till det trygga, till den staden där folk faktiskt vet vem man är.

Jag har haft en fantastisk vecka i min gamla hemstad. Det är något speciellt med att återvända hem till det som är bekant och där det finns minnen värda att bevara i stort sett varje hörn.
Liltrollet och jag tillbringade en fantastisk vecka i den staden som blivit min hemstad. Det är en vanlig mellanstor stad i Mellansverige. Det som slog mig, som sedan jag flyttade till Stockholm ansett mig vara en storstadstjej är att jag förfördes av småstadslivets charm och fördelar. Jag har i 15 år njutit av huvudstadens utbud av kultur, restauranger och nöjen. Arbetsmarknaden har gjort det möjligt att göra karriär, bara man är beredd att jobba hårt nog. Jag har njutit av att leva i en stad där ingen vet vem jag är och föga verkar bry sig om vart jag är på väg! Jag har förklarat min kärlek till Stockholm och sett min framtid här!

Men något hände under den senaste veckan, en liten gnagande känsla har inte lämnat mig i fred… Det finns många fördelar för oss småbarnsföräldrar i en mindre stad!
Ingenting ligger längre än 20 minuter bort, vare sig det är släkt, vänner, dagis, skola eller arbete. Att min gamla hemstad ligger i ett län där arbetslösheten är hög gör att huspriserna är humana. Ja, det går att få ett radhus för under miljonen mindre än fem kilometer från stadens kärna!

Jag har börjat titta på bostadsannonser och funderar på om det inte finns en plats för en rektorinna i en av stadens många skolor.

Allt detta är ju självklart drömmar, makens väldigt specialiserade yrke gör att arbetsmarknaden i min gamla hemstad är så gott som obefintlig för honom, men ändå, man kan ju drömma, och i drömmen bor vi i ett stort hus, med ett välkomnande kök, en stenkast från bästa väninnan, en kort cykeltur från jobbet och Trollungen växer upp i en liten bubbla i skolan i skogsgläntan!

De kommande dagarna kommer jag att göra en sedan länge efterlängtad resa med Lilltrollet. Vi ska till min gamla hemstad. Jag har länge sett fram emot att gå med barnvagnen på torget där jag uppträtt, hållit tal och haft vattenkrig. Jag hoppas få springa på gamla bekanta, människor som en gång var väldigt viktiga i mitt liv.

Jag vill gå på min gamla skolgård, sitta på favoritfiket och se på hur dagens gymnasister beter sig. Undrar om de spelar flipper och deppar över en kopp te, svårt att föreställa sig det fiket utan den där rökridån som gav det dess bohemiska stämning. Åh, om Jukeboxen är kvar måste jag bara spela Fallen, så som vi kunde göra flera gånger på rad när någon av oss hade fått hjärtat krossat!

Jag kanske överraskar några äldre vänner till familjen, och promenerar i mina gamla kvarter, och i stadsparken ska jag fota Trollungen på de magiska ställena som betyder något speciellt för mig!

Vi ska framförallt umgås med väninnan M och hennes familj. Ta del av deras vardag och unna oss nya minnen som värmer i hjärtat när det blåser kallt. Att spara minnen från en lycklig tid gör att själen klarar jobbiga stunder längre fram i livet bättre. Alla magiska ögonblick som jag delar med min familj, mina vänner och min man gjorde det lättare att förstå att livet kunde bli bättre under de mörkaste stunderna i vår resa mot föräldraskapet,

Varje skratt, ömhetsbevis, vänlighet och omtanke vi skänker varandra blir till en balsam som skyddar själen från det onda.

Vad denna resa bjuder på vet jag inte, men jag är säker på att den kommer att göra gott och skänka oss många stunder av glädje! Det kallar jag för ett lyckovaccin mot sorgen!